12. ANKARE: Tron som gör själen omöjlig att köpa

Bryr sig tillvaron?

I ett rent materialistiskt universum finns det inget rum för mening. Vi är inget annat än slumpmässiga biprodukter av evolutionen. Vi kan bry oss om varandra eftersom det är så överlevnadens logik har format oss. Men naturen som skapat oss bryr sig inte. Snart är allt glömt: allt vi gjort, allt vi värderat. Våra värden är ett kort flimmer i ett oändligt mörker.

Denna ensamhet kan till slut dränera vår energi. Vi tycker kanske fortfarande att det är rätt att mätta de hungriga – men i ett universum som inte bryr sig, varför orka fortsätta när det blir tungt? Den gyllene regeln är enkel i teorin. I praktiken kräver den att vi sätter vårt eget jag åt sidan och handlar mot vårt omedelbara egenintresse.

Varför bry sig alls i ett likgiltigt universum? Varje moralisk handling blir ett värn mot tomrummet. Utan en källa bortom oss själva töms vi långsamt på våra inre reserver. Till slut kan vi kollapsa inåt – som en stjärna som får slut på bränsle och faller samman i ett svart hål.

Många anar att vi behöver Gud just här – som värderingarnas yttersta garant, den som gör moralen objektiv och verklig. Men ett enkelt gudomligt bud räcker inte. Om Gud säger ”du måste bry dig,” kan vi fråga: ”varför då?” Om svaret är att han kan krossa oss som myror om vi inte lyder, då är makt rätt. Och en moral byggd på den grunden leder rakt in i grymheten.

Inte heller behöver vi ett perfekt etiskt system – en fullständig regelbok med svar på varje moraliskt dilemma. Det vi saknar är inte instruktioner utan bränsle – motivationen att hålla den gyllene regeln när det är svårt, när det kostar, när ingen ser. Vad vi behöver är ett värn mot rösten som viskar: ingenting spelar någon roll.

Vad jag menar med positiv tro är detta: övertygelsen om att den yttersta verkligheten själv bryr sig – att det vi gör verkligen betyder något, djupast sett. Hur skulle vi kunna vara likgiltiga och ansvarslösa om vi tror på en Gud som bryr sig? En sådan tro fungerar som solen – en outtömlig källa till energi och kraft för det långa arbetet att bry sig.

Vad är grunden för en sådan övertygelse? Det finns krafter som drar oss bortom det synliga: det sanna, det goda och det sköna. Och sedan finns den ’gudomliga dårskapen’ – som vi såg i det föregående kapitlet – som en gång slog ned i historien som ett jordskalv och sände chockvågor som fortfarande känns idag.

Detta är tecken. Om den yttersta verkligheten är personlig snarare än opersonlig – vänligt sinnad snarare än likgiltig – då är en tillitsfull tro inte önsketänkande. Det är ett erkännande av vad som verkligen är.

Låt oss nu vända oss till en positiv tro som format mänskliga hjärtan i årtusenden och fortfarande erbjuder ett fast ankare i en stormig värld. Denna tro är inte baserad på förmåner och privilegier, utan på omtanke och ansvar. Värderingarnas yttersta garant är inte en Gud av rå makt – utan en kärlekens Gud. Det är en personlig livskraft som stärker själen och upprätthåller människovärdet.

Ankarets tre delar

Om talet om mänsklig värdighet inte har någon grund, blir det lätt ett luftslott som rasar vid minsta påfrestning. Tron kan förankras i den bibliska  idén att vi är skapade till Guds avbild. Människans kärlek till vetenskap och musik är ett tecken på en djup inre förbindelse med sin Skapare. 

När tron att alla människor är skapade till Guds avbild blir en grundläggande del av vad vi är, tar vi instinktivt avstånd från förödmjukelse och avhumanisering. Det skapar ett enande band. Särskiljande identiteter (som nationalitet) blir mindre viktiga än denna förenande identitet. Det blir naturligt att tänka att den gyllene regeln och rättvisans principer gäller lika för alla. 

Lägg till detta en annan trossats. Korset och uppståndelsen är en berättelse om hur Kristus lider och dör i händerna på de mäktiga, men ändå överlever och triumferar. Detta är en fullständig omvändning av konventionell logik och världsliga principer. I stället för ”de starkares överlevnad” handlar det om ”de mildhjärtades överlevnad”.

Många i vårt samhälle attraheras av tanken på ohämmad makt. Det som börjar som en beundran för styrka och hårdhet kan utvecklas till känslokyla och råhet. Förmågan att inte bry sig blir en källa till stolthet. Hjärtlöshet blir en dygd, mildhet en svaghet. En sådan attityd passar perfekt in i den fascistiska ideologin, som glorifierar ohämmad grymhet och ser den som något som ska beundras.

Tron på korset är ett skydd mot att dras in i detta mörker. Den leder till en förvandling av hjärtat och utmanar den vanliga uppfattningen som säger att styrka ligger i förmågan att dominera. Fascinationen för makt försvinner. Mildhet, inte hjärtlöshet, är den sanna styrkan och det verkliga värdet. Även om självförsvar kan vara berättigat är det bara ett nödvändigt ont. Hårdhet får aldrig bli ett nöje eller en livsstil.

Att tro på korset är att lita på att det goda kommer att segra över det onda. Det är en skyddssymbol mot en värld där makt är rätt och hänsynslöshet är nyckeln till framgång. De troende får mod att vägra delta i spel som korrumperar själen. Det är bättre att lida orätt än att göra orätt.

Korsets mysterium rymmer en djupare mening: det är ett offer för att rädda syndare. Det finns ett yttersta ansvar, men också en yttersta förlåtelse. När vi mäts mot en fullkomlig gudomlig måttstock kommer vi till korta – och det vet vi.

Den insikten förändrar allt. Att känna sina egna brister inför Gud skapar ödmjukhet, inte överlägsenhet. Och det tillför något som en sekulär världsbild inte kan ge: ett gudomligt perspektiv på människans blinda fläckar. Du vet aldrig helt och hållet vad Gud vet om dig själv – än mindre om andra. Du befinner dig inte i en position där du kan fälla slutgiltiga domar över andra. En sådan tro gör jämförelse och godhetssignalering meningslösa.

Detta är en Gud som inte betraktar oss på avstånd, utan som stiger ner till jorden och lider tillsammans med oss. När vi ser på den som lider, ser vi det gudomliga. Det här är en tro som inte låter oss titta bort eller tappa modet: en Gud som lider i världen, men som ändå bryr sig om den – en sol som lyser över både rättfärdiga och orättfärdiga.

Sammanfoga nu dessa två trossatser med en tredje: Gud som en andlig vägledare ut ur skugglandet. En tillitsfull tro öppnar hjärtat för möjligheten att ha fel och befriar oss från tvärsäkerhetens bojor. Det blir möjligt att hålla motsatta tankar i huvudet och att integrera. Det spelar inte längre så stor roll om ens världsbild skakas om då och då. Det finns en stadig dragning mot sanningen och det goda, mot horisonternas vidgning. Vi stiger ut ur grottans skuggvärld och in i solens ljus.

I den kristna traditionen är Gud känd som Skapare, Frälsare och Hjälpare – den gudomliga Treenigheten. Förenade utgör de en formidabel kraft mot det som förgör och för det som är gott. Tron på Gud är som ett ankare som hindrar oss från att driva iväg med strömmen. Med tro blir man svårare att köpa – mindre som en marionett, mindre böjlig för smicker och rädsla. Man lär sig att bli sin egen vagnförare. Med en tillitsfull tro är ens själ inte till salu.