Kyrkofadern Origenes, som svarade på dessa anklagelser, hävdade att Jesu verkliga gudomliga kraft uppenbarades just i hans uthålliga lidande för andras skull – och i hans vägran att håna tillbaka. För den romerska känslan var detta befängt. Så beter sig inte en gud.
I den antika världen fann man ära i förmågan att krossa och förödmjuka dem som satte sig emot en. En gud som inte slog tillbaka – som inte hånade sina hånare – var ingen gud alls.
Kristi korsfästelse, hans uppståndelse och hans gudomlighet – detta är ingredienserna i en tro som orsakade en ”Big Bang”. Den sände ut kulturella chockvågor som förvandlade rå maktutövning till synd och ödmjukhet till styrka.
Draget är så bisarrt att man kan undra om människor överhuvudtaget hade kunnat hitta på det. Bibeln antyder något annat: den framställer det som en ”gudomlig dårskap” som överträffar det mänskliga förnuftet och undergräver grunden för den antika världsbilden.
Holland kom inte fram till denna insikt som en försvarare av tron. Han började som sekulär historiker och upptäckte, nästan mot sin vilja, hur djupt kristendomen har präglat den västerländska moralen. Många av de övertygelser som idag tas för givna – att alla människor är lika mycket värda, att man ska ta hand om de svaga, att man ska vara misstänksam mot okontrollerad makt – är varken tidlösa eller självklara. De är produkter av historien.
Om en modern humanist hade försökt förklara för en romare att hans slavar ägde inneboende värdighet och lika moraliskt värde, hade svaret sannolikt varit: Nej, det har de inte.
Detta väcker en besvärlig fråga för sekulär humanism. Några av dess djupaste moraliska reflexer har formats av kristendomen. Vad håller dessa reflexer vid liv när rötterna har skurits av? Kommer de att blekna eller så småningom glömmas bort? Kan de bestå under trycket från dagens växande tribalism?
Sekulära humanister menar att de kan det. Men Friedrich Nietzsche – kristendomens mest formidabla kritiker – hävdade, och till och med hoppades, att de har fel. Kort sagt menade Nietzsche att när Gud försvann skulle moralen förlora sin bindande kraft. Medkänsla, jämlikhet och omsorg om de svaga skulle gradvis förlora sitt grepp. Människor skulle inse att de inte längre hade något verkligt, tvingande skäl att göra gott, ingen djup motivering för att betrakta alla liv som lika mycket värda. Nietzsche förutsåg inte någon lugn eller rationell humanism. Han förutsåg en kris: antingen ett förfall i nihilism, där ingenting egentligen betyder något, eller framväxten av övermänniskan, som skulle återupprätta äldre, hedniska ideal om styrka och dominans.
Holland drar en liknande slutsats – men betraktar dess konsekvenser med oro snarare än hopp. Han liknar övergången vid en flerstegsraket. Kristendomen tillhandahöll de massiva ”första stegen” – det teologiska bränslet från en gudomlig människa på ett kors – som gav den västerländska världen tillräcklig kraft för att undkomma den antika grymhetens gravitation. Idag har den sekulära humanismen kastat bort dessa steg som tomma skal. Den ser sig själv som en rymdsond som glider genom universum enbart med hjälp av rent förnuft.
Hollands farhåga är att utan det ursprungliga drivmedlet kommer sonden så småningom att tappa kursen – eller krascha spektakulärt.
Livet utan en etisk polstjärna
Låt oss återvända till huvudfrågan. Kan en moralkompass förbli tillförlitlig om den saknar ett positivt, Kristus-likt centrum? Vilka är konsekvenserna om man förlorar den ”drivkraft” som levande traditioner en gång tillhandahöll? Vad händer när det mystiska och det övernaturliga skalas bort?
En risk blir omedelbart uppenbar: en rent negativ kompass kan skapa negativa drivfjädrar som vrede och rädsla. Ur rädslan för att upprepa en katastrof – parollen ’aldrig mer’ – skapas en stämning av oro, upprördhet och vaksamhet. Den offentliga debatten eskalerar snabbt till moralisk avsky. Förakt, snarare än kärlek, blir den främsta drivkraften. Vi riskerar att spegla just det hat som vi försöker motverka.
En annan risk är lika uppenbar: människan längtar efter att tillhöra något som är större än henne själv. Den verkliga frågan är inte ”tro eller ingen tro”, utan snarare ”tro på vad?”. Att förkasta tron på Gud lämnar ett tomrum – och tomrum drar till sig substitut för religion. Alltför ofta fylls tomrummet av extremism och stamtänkande.
Det finns ett annat problem: Sekulär humanism kan erbjuda sunda etiska argument, men enbart argument är sällan en källa till motivation. De är ett svagt försvar mot maktens och korruptionens frestelser. Varför följa lagen eller reglerna om det är mer lönsamt att bryta mot dem och man kan komma undan med det? Sekulär humanism är välmenande, men den saknar den radikala kraft som behövs för att vända upp och ner på världens moraliska hierarki.
”Människan är alltings mått.” Om inget står över mänskligheten blir den sin egen högsta domstol. Men vilken mänsklighet? Majoriteten, de som ropar högst, de starkaste, de slugaste? Konsensus skiftar, och makten frestar. Medkänsla kan råda i fredliga tider – men ge vika för grymhet när grymhet lönar sig.
Ett liknande problem uppstår när vi går från etik till sanningen i sig. Ett samhälle kan värdesätta sanningen av rent praktiska skäl: vetenskapen fungerar, tillförlitlig information räddar liv och ärliga institutioner fungerar bättre än korrupta. Men när sanningen värderas enbart som ett verktyg, ignoreras den så snart den blir obekväm. Varför välja sanningen när en lögn är mer effektiv? Detta väcker en djupare fråga. Behöver vi inte en sorts platonsk tro – en övertygelse om att sanningen existerar i en mystisk, absolut mening, bortom den rena nyttan? En sådan tro väcker ofta ett djupt engagemang för bildning – något som lyser med sin frånvaro i vår tid.
Vad händer med den sekulära humanismen när den får slut på bränsle? Har den hämtat sin moraliska energi ur framstegsoptimismen och idén att utvecklingen obevekligt går framåt? Om tron på mänskligheten börjar svikta, vad återstår då? Vad skyddar oss då från en cynism som dränerar hoppet och förlamar viljan att skapa och bygga?
När världen nu drivs mot konflikter och oro, är det frestande att lägga skulden på religionen. Men det är inte hela sanningen. Den sekulära humanismen – modernitetens dominerande moraliska livsåskådning – kan visa sig vara ett svagt värn mot de mörkare krafter som nu släpps lösa. Utan en positiv, gudomlig gnista har den svårt att skapa den inre styrka som behövs för verkligt motstånd.
En humanism med en negativ tro är en tom tro. Den kanske inte håller i turbulenta tider. För att motstå det onda utan att själva bli det behöver vi mer än argument. Vi behöver en tro som drar oss framåt.
