×

Förord & Inledning
Förord & Inledning
Förord

 

Denna bok handlar om mina erfarenheter av biståndsarbete och reflektioner kring detta. Jag började med att arbeta för den Lutherska kyrkan under två år, men sedan har jag mestadels arbetat för Röda Korset. De åsikter jag här ger uttryck för är enbart mina egna och delas inte nödvändigtvis av dessa organisationer.


Jag är uppväxt på Åh stiftsgård i Bohuslän. I bokhyllan i prästgården fann jag böcker av lundateologer och skapelseteologer. Under mina resor har jag alltid haft med mig någon bok som hjälpt mig att förstå livets stora pussel, som till exempel Filosofins historia av Alf Ahlberg eller En filosofs bekännelser av Bryan Magee. Jag läste också böcker av författare som Dietrich Bonhoeffer, Fjodor Dostojevskij, Karl Popper, Arthur Schopenhauer och Immanuel Kant. Det är dessa och andra författare i kombination med mina egna erfarenheter som präglar denna essäbok.

 

Erik Pleijel

Ljungskile

Oktober 2013



 

Inledning

 

Det är nu över tjugo år sedan jag började arbeta med bistånd som vatten- och sanitetsingenjör i olika delar av världen. Uppgifterna har mest handlat om att lindra följderna av konflikter och naturkatastrofer och att bekämpa fattigdom. Men även om arbetet var av teknisk natur var det också något annat som fångade mitt intresse. Jag arbetade i samhällen där helt olika folkgrupper levde inom samma gränser, som i östra Afrika. Jag fick också tillfälle att se ett slutet samhälle som Nordkorea och samhällen som hotades av sönderfall som Sri Lanka och Nepal. En gång fick jag se ett otäckt exempel på ett katastrofalt misslyckande: folkmordet i Rwanda. Den fråga jag ställde mig var hur människor från olika kulturer kan finna ett modus vivendi, en samlevnadsform. I den första delen av denna essä lyfter jag fram vissa frågor som jag tror är viktiga för att kunna hantera mångfaldens ekvation.


Med tiden blev jag alltmer uppmärksam på ett annat, liknande problem. Det fanns många tillfällen att se hur människor reagerar inför mötet med annorlunda kulturer. Jag märkte hur svårt det kan vara att förstå varandra, eftersom man har olika bakgrund och erfarenheter och därför olika sätt att uppfatta saker och ting. Jag såg i synnerhet hur västerlänningars relation till främmande kulturer ibland kunde vara problematisk. Hur kan man samarbeta på ett effektivt sätt även om man ser världen med olika ögon? Hur kan man uppnå handlingskraft utan att köra över varandra?


Det fanns visserligen biståndsorganisationer som gjorde mycket för att hjälpa människor i nöd och konflikter. Men ibland tyckte jag att de var ganska dåliga på verklighetsanpassning och problemlösning. Att dela ut förnödenheter till behövande är en sak, men att bekämpa fattigdom handlar i grunden om lösa problem. Orsaken till denna oförmåga tycktes mig ligga djupt inbäddad i vår kultur. Paradoxalt nog verkar det som om det är stoltheten över vår modernitet och rationalitet som kan göra oss så handikappade när vi sysslar med utvecklingsbistånd. Vi från den rika världen föreställer oss kanske att vi är lite mer ”upplysta” än människor från fattiga länder. Det är därför de som måste kopiera vårt sätt att tänka, tror vi. Av detta skäl skickar man ut hjälparbetare och experter som talar om för folk vad de skall göra och tänka. Med följden att man försöker pådyvla lösningar i stället för att verkligen lösa problem. Det skulle vara bättre om vanliga människor i fattiga länder uppmuntras att lösa sina egna problem så mycket som möjligt. Det kan till exempel ske genom att de organiserar sig frivilligt i föreningar och klubbar. Det är ju trots allt de som är experter på sin egen verklighet. Vi som är utomstående kan stötta deras ansträngningar, men vi får inte lägga oss i för mycket. Om vi vill hjälpa dem är det vi som måste anpassa oss till dem och inte tvärtom.


Syftet med den andra delen av denna bok är att slå ett slag för ett mer verklighetsförankrat bistånd. Jag tror dock att du kommer att upptäcka att argumenten också har betydelse för andra livsområden, som skola, sjukvård, vetenskap, företagande och annat. Jag bygger upp argumenten steg för steg med hjälp av idéer från några kända filosofer, till exempel Karl Popper. Hans filosofi kretsar kring problemlösning, både inom vetenskapen och samhället. Han menade att nyckeln till utveckling är öppenhet för kritik och att man lär sig av misstagen. Något som kanske inte alltid varit biståndets paradgren.


I flera kapitel finns reflektioner med anknytning till kyrkans teologi. Detta är i första hand intressant för den som är kristen. Men jag tror att det kan vara bra att känna till också för den som inte delar denna övertygelse. Det kan nämligen bli problematiskt när ett ”upplyst” samhälle som Sverige skall försöka hjälpa länder där de flesta är troende. Kanske man har attityden att tron bara är en irrelevant privatsak eller till och med rent skadligt för samhället. Det skulle vara bättre om man lärde sig att se hur tron kan vara en tillgång. En modern människa tilltalas nog inte av kyrkans budskap om synd och nåd. Men om man i stället använder orden självkritik och uppmuntran kanske det blir lättare att förstå. Jag tror att detta kan ha en fundamental betydelse för utvecklingen.


På en del ställen i boken kritiserar jag materialismen och darwinismen. Detta berör inte evolutionsteorin som sådan, alltså frågan vad som drivit på arternas utveckling i naturen. Sådant är främst en fråga för experter på biokemi. Det jag vänder mig mot är att dessa idéer undermedvetet kan färga av sig på vår syn på samhällets utveckling. 


För att belysa ett ämne eller ett problem börjar jag varje kapitel med att berätta om något som jag själv upplevt. Dessa episoder är hämtade från verkligheten, men alla händelser följer inte i tidsordning och vissa personnamn är fingerade. Min förhoppning är att du skall bli intresserad av de frågor jag tar upp och de länder jag berättar om. Om du här kan finna en eller annan idé som kan vara till hjälp har boken fyllt sitt syfte.