6. ILLUMINERING: Bildning som en väg ut ur skugglandet

Ditt bibliotek är ditt paradis

Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam var en förespråkare för klassisk bildning. Han förstod att människan är full av brister, men han hade hopp om att hon kan förbättras. Hon kan bli Guds medskapare genom nåden. Han hyllade medkänsla, ödmjukhet och måttfullhet. "Ditt bibliotek är ditt paradis", sade han. 

Martin Luthers vän och kollega Philipp Melanchthon var inne på samma linje. Även han insåg vikten av bildning. Melanchthon kombinerade reformationens principer med det klassiska arvet från antikens Grekland och Rom. Detta lade grunden till en rik intellektuell tradition.

Tyvärr verkar många lutheraner i dag ha försummat detta. Nu är det dags att återupptäcka och återuppliva vårt bildningsarv!

En dyrbar skatt som inte får förloras

En lämplig startpunkt är de gamla grekerna. Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, sexism, rasism och fascism. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant.

Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Både framgångar och misslyckanden kan vara relevanta för oss.

Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se "likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting". På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa.

Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. För att avancera framåt behöver vi lära av historien. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero. 

En revolutionerande idé: Jakten på det bästa

Det fanns en vändpunkt i den grekiska historien – kanske någon gång omkring 600–500 f.Kr. – då grekerna slutade fråga: ”Vad behagar härskaren?” och i stället började fråga: ”Vad är bäst – och varför?”

De rörde sig bort från en lydnadens värld, där undersåtar främst fanns till för att tjäna kungen, och där den högsta ”dygden” var underkastelse. Detta var födelsen av ett samhälle där människor förväntades tänka – att argumentera, överlägga, söka sanningen. Inte bara att lyda eller behaga, utan att våga fråga vad som är bäst. I stället för att stå tyst inför en tron reste sig medborgaren på torget och talade.

När människor väl börjar fråga ”vad är bäst?” öppnar sig en ny värld. Den blir en grogrund för stora kulturella prestationer: filosofi, drama, politiskt tänkande, konst och arkitektur, vetenskap och matematik.

Denna förskjutning förändrade allt, och den är fortfarande relevant i dag. Det var en sådan frihet grekerna var beredda att försvara med sina liv. I vår egen tid kan vi behöva försvara den igen, när ledare allt oftare vill att medborgare ska behaga dem snarare än ifrågasätta dem. De bygger hov av fruktan och smicker, och därigenom kväver de strävan efter det bästa.

Grekerna lade visserligen stor energi på att blidka gudarna (minns Eutyfron i ett tidigare kapitel), så de var inte helt fria. Men även med den begränsningen var det en enastående prestation av mänsklig skaparkraft.

Naturligtvis var det aldrig självklart vad ”det bästa” egentligen var, eller vem som skulle få avgöra det. Det var just de frågorna grekerna brottades med. Att förstå deras kamp gör oss bättre rustade att försvara friheten – som aldrig får tas för given.

Sökandet efter den bästa styrelseformen

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.

Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde.

Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. Deras samhälle präglades av extrem kollektivism och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. 

Aten och Sparta representerade två motsatta politiska ideal och kämpade om inflytande bland de grekiska stadsstaterna. Dessa två idéer ligger fortfarande på många sätt i strid med varandra.

Den ena idén säger att alla medborgare är i princip är jämlikar och att alla skall få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik dialog göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. 

Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i "de smarta och upplysta" och "de dumma och oupplysta". För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

Platon bodde i Aten men han följde den andra linjen. Han ville införa aristokrati – "de bästas välde", ett styre av en ädel och kultiverad elit. Han var ytterst kritisk till demokratin, som han menade ger fritt utlopp för passioner och oförnuft. Förr eller senare kommer den att urarta i tyranni, hävdade han. Vår demokratis stora utmaning är att visa att Platon hade fel på den punkten.

Vi bör dock komma ihåg att det vi idag kallar för demokrati är mer ett arv från antikens Rom än från Aten. Cicero levde i den romerska republiken som hade en sorts blandad styrelseform: monarki, aristokrati och demokrati. Ett styre av en ledare kan skapa handlingskraft. Ett styre av de klokaste kan ge expertkunskap. Ett styre av vanligt folk kan främja sunt förnuft. Cicero menade att en väl designad konstitution tar det bästa från varje.

Vi kan lära av Platon

I ett kapitel i essäboken Navigation i mångfaldenberättar jag om mitt arbete med vattenförsörjning i inbördeskrigets Nepal, under maoisternas uppror. Där argumenterar jag för Karl Poppers idé om det öppna samhället. Popper är känd för sin hårda kritik mot Platon. Alltför hård, enligt min mening. Även vi som tror på demokrati kan lära av Platons idéer. 

Platons skepticism mot demokratin kan vara svårt att ta till sig. Det blir dock mer begripligt när vi inser att han främst kritiserade det vi kallar för populism. I dag är vi smärtsamt medvetna om hur lätt demokratier kan falla in i ett mörker. Populism kan skapa en maktkult som leder till inkompetent ledarskap, auktoritärt styre och tyranni.

Vi kan också relatera till idén Platons kända liknelse om grottan. Vi bombarderas ständigt med osäker information från alla håll och kanter. Det är svårt att skilja fakta från fiktion. Falska nyheter sprids snabbt och många fastnar i en förvrängd bild av världen. Det känns som om vi lever i en skuggvärld där vi förväxlar illusioner med verklighet. Vi längtar efter äkta kunskap och en sann förståelse av världen.

Illusionen om frihet i skugglandet

Är detta frihet?

• Att säga vad som faller en in utan hämningar.
• Att följa sina impulser och göra vad man vill.
• Att ge fritt utlopp för sitt uppblåsta ego.
• Att ge fria tyglar till sitt åt sin inre tyrann.

Handlar inte sann frihet om att frigöra sig från sådana snäva och självcentrerade horisonter? Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet handlar inte om brist på yttrandefrihet utan snarare om vår benägenhet att förslava oss själva.

I boken Tankelivets frigörelse beskrev Ahlberg hur vi människor är mästare på att övertyga oss själva om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och antipatier. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för sociala fördomar och vidskepelser. Han skrev:

I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner. Frihet att blåsa upp sitt ego och ge det fritt utlopp. Ens eget tyckande blir något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.

Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. En sådan subjektivism gör att man blir ett enkelt byte för dem som är skickliga på att manipulera känslorna.

Ahlberg menade att fascism och andra totalitära ideologier baseras på primitiv subjektivism. Kollektiva känslor av smicker, hat och hämnd tros vara goda eftersom de känns behagliga.

Vägen ut ur skuggvärlden

Här kan Platon vara en vän i nöden. I dialogen Staten lade han visserligen fram en del odemokratiska och smått absurda idéer. För hans samtida i Aten var det chockerande att han använde Spartas kollektivism som modell. Hans elev Aristoteles tyckte att han gick på tok för långt.

Samtidigt finns en del i Staten som är förvånansvärt progressivt. Sokrates målade upp ett idealsamhälle där bildade och ädla ledare styr. Platons egen bror Glaukon lyssnade och var djupt imponerad:

Kloka kvinnor måste utbildas så att de skall kunna styra samhället som filosof-drottningar, menade Platon. I Aten 400 f.Kr. var detta en revolutionerande idé.

I Staten finns både bra och dåliga politiska idéer. Men vad som framför allt kan vara relevant för oss idag är inte dess politik utan dess psykologi och dygdetik.

Platon delade in själen i tre delar. Den första är förnuftet och den andra är begären och drifterna. Den tredje kan beskrivas med ord som kampvilja, ambition, passion och handlingskraft.

Kaos uppstår när till exempel begären börjar styra över förnuftet. Eller när handlingskraft blir en ohämmad vilja till makt. Det får inte råda ett inre inbördeskrig mellan de tre delarna, menade Platon. Han skrev:

Inre hälsa är att skapa inre harmoni. Själens tre delar (förnuft, vilja och begär) behöver samordnas, så att var och en får sin rätta plats och funktion, ansåg Platon.

En oordnad själ är bunden av sina begär. Den är fixerad vid oreflekterat ”tyckande” och dåligt grundade åsikter. Det är som att vara fastkedjad i en dunkel grotta och förvillas av skuggor och illusioner. "Det godas idé" är som solen som får allting att framstå i sin rätta belysning.

Vägen ut ur grottan är bildning och dygd, menade Platon. Han reflekterade kring det som senare skulle kallas för de fyra kardinaldygderna. Idag skulle vi kunna tolka dem ungefär så här:

• Klokhet, t.ex. att veta vad man inte vet.
• Rättrådighet, t.ex. att skilja mellan sak och person.
• Måttfullhet, t.ex. att inte gå till ytterligheter.
• Mod, t.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.
  

Platon såg dessa dygder som skydd mot inre kaos och politiskt förfall. Vi behöver inte följa honom i alla hans politiska slutsatser, men hans varning består. Om medborgare förlorar förmågan till självstyre kommer de snart att söka någon annan som styr dem.

I dag utmanas demokratin och rättsstaten återigen av den gamla frestelsen att ”makt är rätt”. De antika grekiska stadsstaterna är sedan länge borta, men deras historia talar tydligare än någonsin. Deras värld är sedan länge borta, men aptiten på makt och kampen för rättvisa är lika levande i dag som då.