8. INTEGRERING: Hantera olikheter och livets runda kvadrater

Fyra fallgropar i försöken att skapa harmoni

Hur kan människor från olika kulturer leva i ett harmoniskt förhållande? Vad ska de göra om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Ska de eftersträva enhet eller mångfald? Vill de leva i jämlikhet eller försöker en grupp dominera? Detta ger fyra möjligheter.

1. Mosaik: Jämlikhet och mångfald. I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon ska börja dominera. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

2. Segregering: Dominans och mångfald. I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika och Namibia under apartheid. Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

3. Smältdegel: Jämlikhet och enhet. En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den kan lätt absorbera idéer och intryck från jordens alla hörn. Här utvecklas en världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller fast vid sin tradition betraktas som onormala och blir utfrysta.

4. Homogenisering: Dominans och enhet. Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. Alla avvikande element måste motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

Vilken av dessa strategier bör vi välja? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika sätt att undvika det som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut ska uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta.

I stället för att söka harmoni till varje pris kan vi sätta upp ett nytt ideal. Vi kan eftersträva förmågan att integrera.

Ödmjuk stolthet och respektfull uppriktighet

Vi behöver lära oss att hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, tron, särarten, identiteten etc.  Vi borde sträva efter ett slags ”ödmjuk stolthet”. Vi bör vara tillräckligt stolta för att vårda om våra egna samhällen och bevara vårt kulturarv. Och vi bör vara ödmjuka nog att inte se ner på andra folk och att erkänna de mörkare delarna av vår historia.

Vi behöver lära oss konsten att förena motsatser. Det som ofta orsakar polarisering är kampen mellan det politiskt korrekta och det politiskt inkorrekta. Detta är två ytterligheter som bör undvikas. Politiskt korrekt innebär att vara respektfull men inte uppriktig. Det leder lätt till hyckleri. Politiskt inkorrekt innebär att säga vad man tycker utan att visa respekt. Det leder lätt till mobbning.

En väl integrerad person kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att vara både sanningsenlig och hänsynsfull.  Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd.

Brutal ärlighet utan respekt leder sällan till sanning. Alltför ofta leder den i stället till missförstånd.

Undvik envis dogmatism och slapp relativism

Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Båda är ovilliga att lyssna på motargument. Ingen av dem förstår att de är instängda i sina intellektuella fixeringar.

Sokrates kunde engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Känn dig själv! sade han. Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan vi frigöra oss från skenvetande. För att bli klokare behöver vi hjälpas åt genom att samtala, menade han.

Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade Sokrates. Han sade att "vart resonemangets vindar än blåser – dit måste vi bege oss." Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: Sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. 

"Jag har den absoluta Sanningen", säger dogmatikern. "Din sanning är inte min sanning", säger relativisten. Ingen av dem söker sanningen genom dialog med andra. Eftersom de är instängda i sina skal, kan de inte förändras, växa och utvecklas.

Men säg att det finns en objektiv Sanning som står över våra privata favoritidéer. I så fall öppnas möjligheten att våra åsikter behöver korrigeras. Att ha Sanningen som ledstjärna håller oss vakna från både dogmatisk och relativistisk slummer. De som gör det kan bidra med en viktig sak i vår problemfyllda värld: att sprida konsten att samtala och resonera.

Fronesis - en gammal dygd som behöver återupplivas

En viktig nyckel till integrering är det som Aristoteles kallade för fronesis, vilket kan översättas som praktisk klokhet, sunt förnuft och gott omdöme. Detta är något som utvecklas genom arbets- och livserfarenhet och genom bildning.

Det är en intuitiv kunskapsform som innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation. Det gäller att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem.

I boken Den nikomachiska etiken utvecklade Aristoteles en teori om hur vi kan kultivera känslorna så att de harmoni­serar med omdömet. Han framhävde betydelsen av goda vanor. När vi var barn, var våra känslor lite oslipade och inte finjusterade till ett gott omdöme. Vi hade en tendens att gilla att göra dåliga och okloka saker. Vi hyste motvilja mot att göra bra och kloka saker. Känslomässig förfining kräver konsekvent övning. När vi skapar goda vanor lär vi oss att tycka om att göra bra saker och ogilla att göra dåliga saker.

Denna process är relaterad till kultiveringen av dygder, särskilt fronesis, som är hör ihop med måttfullhet. I det praktiska livet behöver vi ofta finna den gyllene medelvägen och inte gå till överdrift åt något håll. Vi får varken över­reagera eller under­reagera.

”Halvbildade experter”

Experter är helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. Som alla människor är de begränsade.

Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det.

Det är den här sortens "halvbildning" som Sokrates tyckte sig se hos den tidens tekniker och ingenjörer. Han märkte att de visserligen var mycket kunniga inom sitt område men …

En teknokrati är ett styre av halvbildade experter. Att vara expert på ett område kan skapa en falsk känsla att vara expert på allt möjligt.

Bildning har praktisk betydelse

Kunskapsluckor fylls ofta med illusioner av kunskap – fördomar, felaktiga antaganden, förenklade lösningar. Detta är den blinda okunnighetens logik.

Bildning och humaniora skapar en medvetenhet om våra egna begränsningar. De odlar en form av upplyst okunnighet – en klarare insikt om vad vi inte vet. Denna medvetenhet stärker vår förmåga att navigera i en värld präglad av förändring, tvetydighet och motsägelser.

Detta är särskilt viktigt för dem i ledande ställning. Vi behöver bildade ledare som förenar expertkunskap med omdöme. De har kanske inte alltid de rätta svaren, men de vet hur man ställer bättre frågor – och hur man närmar sig problem genom dialog snarare än genom reflexmässiga reaktioner.

Denna förmåga utvecklas när vi lär oss att urskilja livets olika dimensioner – till exempel trygghet och frihet, rättvisa och barmhärtighet, det globala och det lokala, tro och förnuft, individ och kollektiv, tradition och framsteg.

Dessa motsatspar utlöser ofta stamreflexer: vi känner oss tvungna att välja sida och försvara den till varje pris. Komplexitet reduceras till slagord. Nyanser offras för känslan av tillhörighet.

En integrerad människa står emot den impulsen. Hon kan hålla samman motsatser och leva med tvetydighet utan att gripas av panik och utan att förklara krig. Vägen till den mognaden har ett namn: bildning.