×

Kapitel 10
Kapitel 10: Ned på jorden


När containern med material skeppats från Shenzhen till Mombasa kunde vi börja förse bönderna i Kenya med biogas. Det var fascinerande att se hur långt jag, i egenskap av företagare, var beredd att gå för att göra kunden glad. Som att till exempel söla ned mig själv med kodynga för att justera en biogasanläggning. När jag i detta ögonblick styrdes av marknadskrafterna drevs jag alltså till att offra mig och göra goda gärningar. Var det egoism? Bara delvis, förmodligen. Visst var jag rädd för att kunden inte skulle betala sina räkningar och att vi skulle få dåligt rykte. Men samtidigt blev jag glad när jag såg kundens lycka över att kunna koka mat och använda lampor med hjälp av biogas. Och så slapp han hugga ned träd för ved, vilket var bra för miljön och också det gjorde mig glad. Det tycktes mig alltså som om småföretagare drevs av alla möjliga motiv och att de varken var mer eller mindre egoistiska än andra.


Det har varit intressant att jämföra näringsliv och bistånd. Det som gör småföretagande så konkret och fokuserat är att det är kunden som har makten. Kunden har alltid rätt även om han inte har rätt. Framför allt är det uppenbart om man misslyckas, vilket ständigt tvingar fram korrektioner och förbättringar. Småföretagare är fria att följa det egna omdömet och det sunda förnuftet. Det faktum att många av dem inte har någon lust att pensionera sig är ett tecken på att de kan ha en inre drivkraft som går utöver den rena penninglogiken. Effektiv självkorrektion, sunt förnuft, inre drivkraft – en oslagbar kombination!


I biståndet blir det lätt en cirkus eftersom allt i sista hand måste anpassa sig till givaren som lever på en helt annan planet än mottagaren. Vem av de två är egentligen ”kunden”? Med ordet givare avser jag inte dem som skänker pengar i en insamlingsbössa utan de politiker, tjänstemän, experter och hjälparbetare som bestämmer hur pengarna skall användas. Av erfarenhet vet jag att de flesta som sysslar med sådana här saker har en uppriktig vilja att göra ett bra arbete. Men vi skulle göra de fattiga en björntjänst om vi tänkte att bistånd inte får kritiseras eftersom det är en så nobel aktivitet. Det grundläggande problemet med all välgörenhet och allt bistånd är att givarna kanske inte ger akt på att deras överläge kan göra dem förblindade. Inte sällan brister man i självkritik och i förståelse för dem som man vill hjälpa. Välgörenhetens och biståndets mörka baksida heter ”makt är rätt”.


Givarens krav – verklighetens krav. Inte sällan stretar dessa två åt vitt skilda håll. De projektförslag som inte imponerar på givaren blir förstås aldrig antagna. De som skriver sådana förslag måste därför anpassa sig mer till givarens övertygelser än till verkligheten. Varje gång de uttalar en politiskt korrekt fras får de ett eller två poäng. Men vad givaren tror är bra är inte alltid det som verkligen är bra. Orealistiska förslag kan därför skapas helt systematiskt. Projekten blir mer lösningsstyrda än problemstyrda.


De som kontrollerar biståndsmedel kan dessutom skydda sig själva från kritisk återkoppling. Kritiken riktas för det mesta åt samma håll som penningflödet. Det är med andra ord svårt för mottagarna att kritisera givarnas idéer. Konsulter och utvärderare är betalda av givarna som därför sällan blir föremål för någon seriös granskning. Marknaden och demokratiska samhällen har mer eller mindre effektiva korrektionsmekanismer, men vad har biståndet? Praktiskt taget ingenting. Att avslöja dåliga idéer och anpassa saker till verkligheten är något ytterst segt och konfliktfyllt. Det finns ingen gravitetskraft som får allting att komma ned på jorden. Vilket förklarar varför så många dras mot abstrakt jargong som till en magnet.


Följden blir en tankekultur där man – i metaforisk betydelse – tycker att kartan är mer intressant än landskapet. Karaktäristiskt är ändlösa ordflöden, abstraktioner, begrepp och allsköns klyftigheter. Säg att folk i en by måste gå fem kilometer för att hämta vatten, men om man borrar en brunn kan avståndet minskas till mindre än en kilometer. Varför skall man borra brunnen? Inför givarna måste man motivera åtgärden genom att passa in den i den övergripande strategin och det ”logiska” ramverket. En person med medicinsk bakgrund kanske skulle gilla en motivering i stil med: »brunnen behövs eftersom den ökar vattenkonsumtionen och förbättrar hälsostatistiken». Den som intresserar sig för genusfrågor kanske skulle föredra »för att en ny brunn skulle avlasta kvinnornas arbete och därmed främja jämlikhet». Ekonomen vill räkna ut hur brunnen bidrar till ekonomisk tillväxt. Och miljövännen vill gärna se hur den på något sätt minskar den globala uppvärmningen. Det hade väl räckt med motiveringen: »brunnen behövs för att folk inte skall behöva gå så långt för att hämta vatten.» Tänk så mycket lättare allting skulle bli om man använde lite vanligt sunt förnuft! Min poäng här är givetvis inte att givarnas synpunkter är irrelevanta. Men deras favoritidéer kanske inte alltid är sådant som mottagarna tycker är speciellt viktigt när de skall lösa sina vardagsproblem.


Det vi kallar sunt förnuft handlar i grunden om att ”resonera med erfarenheten”. Det visar sig i ett slags intuitiv känsla och det är oumbärligt i allt vardagsliv. Misstro mot intuitionen är enligt Schopenhauer förklaringen till pedanteriet. I det praktiska livet beter sig pedanten stelt och klantigt. Han förstår nämligen inte det rätta förhållandet mellan abstrakta principer och det verkliga livets mångfald och nyanser. I synnerhet kan han inte skilja mellan väsentligt och oväsentligt. Stora organisationer drabbas ständigt av något som liknar pedanteri.


Givare och mottagare lever som sagt på två olika planeter. Ofta försöker man överbrygga klyftan med hjälp av välbetalda experter. Detta är dock ett missgrepp eftersom det rubbar den viktiga balansen mellan förnuftet och sinnesorganen. För att kunna lösa ett problem måste man enligt Goethe först skaffa sig en intuitiv förtrogenhet med problemet, något som kräver tid, tålamod och uppmärksamhet. Men den som har ett arvode på femtusen kronor om dagen har ofta mycket bråttom. Han har helt enkelt för lite tid att hämta tillräckligt med intryck och inspiration från den primära kunskapskällan, alltså sinnesorganen. I stället måste han mest förlita sig på den torftiga och sekundära formen av kunskap, det vill säga generella idéer och abstrakta begrepp.


Schopenhauer skrev: »Begrepp är alltid universella och når därför inte ned till det enskilda, men det är just precis det enskilda som man måste handskas med i det verkliga livet». Det är en himmelsvid skillnad mellan att ”resonera med ord och siffror” och att ”resonera med erfarenheten”. I vardagslivet stöter man aldrig på några statistiska medelvärden utan bara unika ting och levande människor. I synnerhet personer med hög intelligenskvot tycks röra ihop det här. De betraktar ofta människor som de vore just medelvärden och abstraktioner. Även om de kan föra briljanta resonemang på en teoretisk nivå, kan de stå helt handfallna inför konkreta uppgifter. Deras misstag är att de angriper praktiska problem precis som om de vore teoretiska problem. De utgår från ordens valör och lexikala betydelser snarare än från erfarenheten. Här uppstår en intressant fråga: kan en människa fördummas av sin intelligens?


En naiv tro på begreppsmässig kunskap hör ihop med övertron på experter. Det finns visserligen specialister med ovärderlig kunskap, som hydrogeologer, agronomer, datatekniker etc. Dessa ägnar sig åt vad man kunde kalla för konkret problemlösning. Men samtidigt finns det på tok för många som passar in på beskrivningen: »En expert är en person som kan hindra andra från att använda vanligt sunt förnuft.»(21) De ägnar sig åt något som i grunden är fruktlöst eller direkt skadligt, nämligen abstrakt problemlösning. Generella idéer är ett alldeles för trubbigt redskap för att lösa verkliga problem. Ur fältarbetarnas synvinkel blir därför det mesta de säger trivialt, opraktiskt eller irrelevant. Ständigt lägger de sig i sådant som vanligt folk skulle kunna lösa mycket bättre på egen hand. Överprofessionaliseringen kan gå så långt att det blir amatörmässigt.


Om man lever i en värld av abstraktioner märker man sällan om man har rätt eller fel så man lär sig knappast av erfarenheten. Det blir en relativt trygg tillvaro utan vassa törnar och hårda motgångar. Sanning blir därför detsamma som det som låter bra eller känns bra. I den moderna pedagogiken talar man om ”lustfyllt lärande”. Men det som fungerar utmärkt som drivkraft får aldrig bli en kompass. Annars kommer man att frestas att följa minsta motståndets lag och välja den lättaste utvägen ur varje svårighet, vilket i praktiken oftast innebär att använda skygglappar eller skylla problemen på andra. Vägen till sanningen och livet är att stiga ned från ordens abstrakta himmel och konfrontera sådant som är svårt, pinsamt och besvärligt.