×

Kapitel 12
Kapitel 12: Till eftertanke


När jag för första gången åkte till Tanzania hade jag en ganska naiv föreställning om saker och ting. Jag tänkte att nu skall jag hjälpa de stackars afrikanerna med byggnation och vatten och annat. Jag kom dock ganska snabbt ned på jorden när jag upptäckte att de kunde mycket mer än jag. Min chef  på kyrkans byggnadskontor var en välutbildad arkitekt från Tanzania och han hade långt mer erfarenhet än jag. Min lön var enligt svenska mått bara lite fickpengar, men trots det tjänade jag mer än han. Den enorma skillnaden i lönenivån mellan Sverige och Tanzania kan förklaras på olika sätt beroende på om man har hjärtat till höger eller vänster: ”mervärde på grund av industrialisering” eller ”orättvisa strukturer och utsugning” – välj själv. I vilket fall insåg jag att löneskillnader hade absolut ingenting med kompetens att göra.


I denna bok har jag inte tagit med så mycket av vad jag upplevde de första två åren som volontär, men faktum är att denna tid var nyttigare och lärorikare än något annat. Då lärde jag mig nämligen hur afrikaner kan se på oss européer. På den tiden hjälpte jag till i kyrkans projekt för föräldralösa barn och jag arbetade med Jason, en erfaren och skicklig databasprogrammerare från Tanzania. Vi hade många roliga debatter om allt möjligt och utan rädslan för att vara politiskt inkorrekta. En gång berättade Jason för mig om en viss ung hjälparbetare som kommit från Europa och som kritiserade allt han gjorde. Jag förklarade för Jason: »Han har blivit utskickad från Europa till Afrika för att dela med sig av sina kunskaper och sin expertis. När det visar sig att du har en högre kompetens än han, upplever han dig som ett hot. Han måste hela tiden leta efter fel hos dig, så att han kan känna att han befinner sig i ett överläge. Hur kan han annars rättfärdiga sin lön och sin dyra flygbiljett?» Jason höll med om detta och han berättade hur vanligt det var att europeiska hjälparbetare levde i en bubbla av självöverskattning. Det var en ständig källa till frustration, men samtidigt var det inte utan ett visst underhållningsvärde.


Detta att hjälpa sina medmänniskor har sina risker som det är viktigt att vara medveten om. Det finns nog knappast någon hjälparbetare som är helt fri från ett visst ”frälsarkomplex” eller ”upplysningskomplex”. Alltså att man uppfattar sig själv som lösningen på problemen. Normalt har problemlösning en viss ordningsföljd, i stil med att man först ser, lyssnar, samlar information, analyserar och sätter fingret på problemet, för att därefter söka en lösning. Men om en hjälparbetare identifierar sig för mycket med lösningen, vänds allt detta upp och ned. Han kommer då att övervärdera sin egen förmåga, metod, utrustning eller kunskap – och undervärdera mottagarens. Detta blir den lins han ser verkligheten genom. Det är lite grand som att ge medicin till en patient utan att först ställa en diagnos. Som att ge hostmedicin för att bota snuva etc. Många afrikaner har erfarenhet av lösningsstyrt tänkande hos europeiska s.k. experter och jag kan försäkra att de inte är särskilt imponerade.


Visst finns det fall då det kan vara klokare att fokusera på konstruktiva lösningar snarare än att gräva ned sig i problemen, till exempel när man skall kompromissa eller hantera konflikter. Och visst måste man ibland helt enkelt strunta i vissa problem om man inte skall bli en gnällspik. En god vilja och positivt tänkande kan fungera som en självuppfyllande profetia som skapar en bättre verklighet. Men i många fall måste man göra sig förtrogen med problemen och brottas med dem ett slag för att kunna lösa dem.


I katastrofbistånd händer det inte sällan att alla har så bråttom att de helt enkelt glömmer bort att analysera problemen. En del hjälporganisationer i Europa har vattenreningsmoduler och fältsjukhus som kan stuvas in i containrar och transporteras vartsomhelst i världen inom några timmar. Man ägnar alltså mycket energi åt att designa standardlösningar för att sedan sitta och vänta på att något problem skall dyka upp någonstans.


Efter härjningarna av en orkan i Honduras ryckte man ut med moduler och personal i transportflygplan. Man installerade utrustningen vid en flod och försåg människor med rent vatten i en stad. Sedan kunde man rapportera att man gjort en positiv insats. Men alla var inte lika imponerade. En hjälparbetare undrade om det inte skulle varit billigare att köpa flaskor med mineralvatten och dela ut till folk. För denna näsvisa kommentar blev han uppläxad.


Det var ungefär samma sak efter den tragiska jordbävningen i Bam i Iran. Alla möjliga organisationer med alla möjliga moduler ryckte ut. De var så till den grad ivriga att de till och med hann fram före de som skulle bedöma behoven. Det blev en smula pinsamt när de upptäckte att iranierna kunde hantera sådana katastrofer på egen hand och inte behövde någon massiv hjälp utifrån. Men som tur var lyckades man i alla fall hitta någon brunn med lite vatten som man kunde pumpa upp och distribuera. Vilket kunde ge ett sken att operationen varit framgångsrik.


I ett läger för flyktingar från Burundi fick jag dock se en insats som var någotsånär problemstyrd. Men det berodde, intressant nog, på att våra vattenmoduler inte fungerade. Vi tvingades därför använda vår kreativitet och tillsammans med människor på plats fann vi skräddarsydda lösningar som var anpassade till behoven. Till exempel organiserade vi en verkstad för att producera latriner och så konstruerade vi ett vattensystem från en källa uppe i ett berg. Det är tydligen först när tekniken lämnar en i sticket som man får upp ögonen för de verkliga behoven.


Varför denna tendens att börja i fel ände? Varför är intresset för standardlösningar större än viljan att tackla unika problem? Är det för att önskan att imponera är starkare än viljan att hjälpa? Eller för att man helt enkelt har för mycket resurser? Om man har köpt en dyr apparat är den främsta frågan vad den kan användas till, inte vad som faktiskt är behovet.


Rent allmänt är det nog viktigt att hjälporganisationer undviker att anlita hjälparbetare som är alltför statusmedvetna. Om materialisten inte får ett stort hus och en stor bil blir han sårad och kan inte arbeta. Är det någon som tror att han kan ge människor självförtroende att lösa sina egna problem? Den som har ett stort behov av status vill nog snarast att hans kunskap skall behandlas med vördnad och respekt. Sådant som förbättring genom kritik är något han inte riktigt förstår sig på. Följden blir att han ständigt gör sig själv till åtlöje utan att förstå det. Jag minns till exempel Konrad från Europa som byggde fundament till vattentankar med mjuka trädgrenar. När en lokal tekniker påpekade att det nog inte var någon bra idé blev han åthutad. »Håll tyst, det är jag som är expert!» röt Konrad. När han åkt hem rasade alla fundamenten ihop och man fick börja om från början. Han fick aldrig veta att han gjort fel, än mindre ta ansvar för det. Och andra fick ta konsekvenserna av hans beslut.


Vi som är födda och uppväxta i industrialiserade länder måste vara medvetna om hur  begränsade vi faktiskt är. Hur man bygger ett välfungerande samhälle är något vi har ganska lite erfarenhet av, eftersom det är något som främst gjorts av tidigare generationer under historiens lopp. Vi är lite grand som bortskämda barn som ärvt en förmögenhet från hårt arbetande föräldrar. Dessutom grundar sig ett modernt samhälle på en långtgående specialisering, något som gör oss rätt begränsade som enskilda individer. Det moderna livets bekvämligheter gör också att vi är mer eller mindre bortkopplade från naturen och det finns en mängd saker som de fattiga kan, men som inte vi kan. Vi inser dock inte alltid detta och vår självöverskattning kan göra ett ganska komiskt intryck på andra.


I det praktiska livet är det svårt att skapa ett meningsfullt samarbete om den ena parten tycker sig vara mer upplyst. Låt mig ge en kort lektion i brobyggandets konst! Brobyggandet till en främmande kultur – mellan ”vi och de” – brukar genomgå vissa typiska faser, i stil med:

  1. Romantisk fascination över det exotiska och annorlunda.
  2. Upptäckten hur fruktansvärt konstiga de är.
  3. Upptäckten att de tycker att vi är precis lika konstiga.
  4. Upptäckten att vi och de, trots våra konstigheter, kan åstadkomma en hel del tillsammans.

 

Det är alltså först när man nått fram till fas fyra som man kan göra någon nytta. Men den som känner sig mer upplyst har en tendens att fastna i fas två och aldrig komma vidare. Å andra sidan får man inte hoppa över fas två – då blir man politiskt korrekt och det är inte heller så lyckat.


Att vara brobyggare är inte något man kan lära sig genom att gå en kurs eller dylikt. Vad som krävs är en god vilja och en massa kulturkrockar. Det är därför ett rimligt krav att alla som sysslar med bistånd skall ha tidigare erfarenhet av att arbeta som volontärer, utan makt och status. De bör ha visat att de verkligen kan arbeta med människor från andra kulturer, alltså nått fram till fas fyra. Det borde också vara en merit att ha erfarenheten av att ha misslyckats med någonting här i livet och dessutom tagit ansvar för det. En och annan ”komma-ned-på-jorden-upplevelse” är förutsättningen för ett sunt omdöme.


Mina första intryck av Afrika är lätta att komma ihåg. Det var något av en chock att för första gången uppleva det smått kaotiska gatulivet i Bukoba. Människorna, marknaden, lukterna, ljuden, rörelserna, vägarna – allting var nytt och annorlunda. Men efter ett par månader vande jag mig och efter ett år tyckte jag att allt detta var helt normalt. I stället blev återresan en smärre chock, för nu var det plötsligt Sverige som verkade konstigt och onormalt. Det var förstås inte Sverige som hade förändrats utan jag själv. Vad jag tyckte var konstigt eller normalt berodde alltså på vad jag upplevt och varit med om. Ens sätt att se och tolka världen beror alltså på ens inre karta som formats av ens egen historia.


Alla drabbas vi då och då av något man kunde kalla naiv objektivism. Vi tror oss då kunna se världen ”som den är”, utan att tolka den. Den som har blåfärgade linser på sig kanske får för sig att det är verkligheten som är blå. Man glömmer att ta med sig själv i beräkningarna. Den som inte uppfattar världen precis som man själv måste vara dum eller en lögnare, tycker man då. Man blir förbluffad när andra inte tolkar en sak på samma sätt. Samtidigt blir man självbelåten och förlorar nyfikenheten på världen.


Att tro sig kunna se saker från ett ”objektivt perspektiv” är nog lite självförgudning. Frågan är vad något sådant alls skulle betyda. Naiv objektivism innebär framför allt en svag känsla för perspektiv och historia. Det är säkert vanligare i en kultur där naturvetenskap värderas högre än humaniora. Naturvetenskapen sysslar med tidlösa sanningar och lagar, vilket gör att man anlägger ett ohistoriskt lyxperspektiv. Det blir viktigare att veta att jorden kretsar kring solen, än att sätta sig in i hur svårt det en gång var att bevisa det. Denna attityd innebär en allvarlig försvagning av förmågan att övervinna hinder och lösa problem. Humanvetenskaperna är viktiga eftersom de tränar upp förmågan att leva sig in i en annan epok eller kultur med sympati och förståelse.


Ett sätt att stärka det historiska sinnet är tankelekar av typen: »Hur skulle jag tänkt och trott om jag växt upp i en annan familj och i ett annat land?» Detta är inte alls liktydigt med relativism eller brist på sanningskärlek. Kritiskt tänkande innebär helt enkelt att försöka se saker på ett annorlunda vis. Då förstår man ganska snart att det inte existerar någon objektiv utsiktspunkt. Ingen har sett en hel apelsin, som Ulla Gudmundsson uttryckte det.


Det finns dock ett slags ”humanism” som saknar just det historiska betraktelsesättet. De historielösa humanisterna tror på fullt allvar att humanismen kan härledas med ett rationellt resonemang. I själva verket har den utvecklats under flera tusen år, delvis ur djupt gudfruktiga traditioner, en transcendent grundkänsla. Dessa s.k. humanister påminner ofta om de religiösa fundamentalisterna, som också har en outvecklad förståelse för historia. Båda är naiva objektivister som tror att en idé från en kultur utan vidare kan planteras i en annan. Överhuvud taget förstår de inte hur saker mognar och utvecklas naturligt. Av detta skäl har de en fantastisk förmåga att sätta käppar i hjulet för utvecklingen. Det är därför tveksamt om de bör få syssla med utvecklingsbistånd.


Det är svårt att ge någon meningsfull hjälp utifrån ett överläge eller ett åskådarperspektiv. Det råder framför allt ett problematiskt förhållande mellan makt och god vilja – människans eget teodicéproblem kunde man nästan säga. För att kunna hjälpa måste man ”stiga ned i historien”, ställa sig på rätt startpunkt och vara mer en deltagare än en observatör. Sören Kierkegaard förklarade:

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna denne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon. (Till eftertanke)