×

Kapitel 13
Kapitel 13: En ideell logik


De som arbetar med utvecklingsprojekt i fält måste guida en aldrig sinande ström av koordinatörer, handläggare, konsulter, experter och alla möjliga förståsigpåare. I luftkonditionerade bilar och på skumpiga vägar forslas de runt för att se några aktiviteter här och där. Byar och människor passerar revy. De visas någon handpump som installerats, det hålls tal, barnen sjunger och klappar i händerna. Byns äldste svarar nervöst på frågor på ett sätt som de hoppas skall behaga besökarna som snart måste skynda vidare till nästa by. När det blir för varmt på dagen blir de trötta och vill åka hem och syssla med viktigare ting som att skriva rapporter, sitta på möten, delta i konferenser och utveckla sina nätverk. Efter några veckor får fältarbetarna ta del av deras observationer och rekommendationer som de förväntas läsa med vördnad och respekt.


Fältarbetare lever i en färgrik och komplex värld och hämtar mycket av sin kunskap från vad de upplever med de fem sinnena. Administratörer och tjänstemän har tvärtom ofta bara en sporadisk kontakt med de fattigas verklighet. De hämtar därför främst sin kunskap från ord och siffror som de kan se på papper och dataskärmar eller höra på möten och konferenser. Det finns därför två världsbilder som är i ständig konflikt: dels en som är erfarenhetsbaserad och dels en som är begreppsbaserad.


De som kontrollerar och ansvarar för biståndsmedel har alltid ett visst övertag. Tjänstemän i Bryssel och Stockholm har ett överläge över dem som arbetar i mottagarländerna. De som sitter på kontor och knappar på en dator har ett överläge över dem som arbetar i fält. Följden blir att de som ”resonerar med ord” försöker tillrättavisa dem som ”resonerar med erfarenheten” – när det borde vara tvärtom. Hur lätt kan inte en organisation slå knut på sig själv med detta felgrepp!


Saken blir inte lättare av att det tycks vara status i vår kultur att syssla med stora och övergripande idéer. Sanningen är snarast att de hör ihop med en viss intellektuell slapphet. Alexis de Tocqueville förklarade:

Allmänna idéer vittnar inte om den mänskliga fattningsförmågans kraft utan snarare om dess otillräcklighet, ty det finns inga alltigenom lika väsen i naturen, inga identiska fakta, inga regler som utan åtskillnad och på samma sätt kan appliceras på flera föremål samtidigt. Det förträffliga med allmänna idéer är att de gör det möjligt för intellektet att fälla snabba omdömen om ett stort antal saker på samma gång. Å andra sidan ger de aldrig annat än ytliga kunskaper, och den vinst intellektet gör tack vare dem när det gäller kunskapsfältets omfång går förlorad i precision.(23)

 

Det ligger i ordens och siffrornas natur att de både kan hjälpa och förvirra, både belysa och fördunkla. Själva poängen med kritiskt tänkande är just att aldrig lita för mycket på dem. Utan kritik fastnar man lätt i en urvattnad tankevärld där tillvaron ter sig enklare och mer okomplicerad än den egentligen är. Följden blir en ovilja att fördjupa sig i unika problem och en övertro på generella lösningar.


Den begreppsbaserade världsbilden har en enorm förmåga att liera sig med makten och suga åt sig pengar. Förutom att den är ett kunskapsteoretiskt misstag kan den vara till stor skada. Dess lockelse ligger i att den ger illusionen av att vara i kontroll. Så hur kan vi främja en erfarenhetsbaserad världsbild? Hur kan biståndet bli genuint problemstyrt?


I Namibia träffade jag Penny från Australien som kommit för att jobba som volontär. Hon hade en framgångsrik karriär bakom sig, bland annat i näringslivet, men hon hade hamnat i en medelålderskris och tröttnat på allt sådant. I stället ville hon arbeta i utvecklingsländer under en tid med att ge råd hur man utvecklar föreningar, vilket hon hade lång erfarenhet av. Hon blev först erbjuden att arbeta som välbetald biståndsarbetare men hon vägrade eftersom hon visste att hon då skulle hamna i en maktposition och därför göra mindre nytta. Som volontär var hon mer på en jämlik nivå med sina namibiska kollegor och det var därför möjligt att ha en mer öppen och rationell dialog.  Eftersom hon saknade egentligt ansvar, spelade det ingen roll för henne om namibierna lyssnade på henne eller inte. Jag lade märke till att denna tillbakalutade attityd var mycket mer effektiv och populär. Kanske detta i många fall kunde vara en bättre modell än välbetalda hjälparbetare? Alltså att skicka ut dem som har framgången bakom sig och som drabbats av medelålderskris.


Det mest fundamentala misstag en hjälporganisation kan göra är att blanda ihop detta att kontrollera och att hjälpa. Dessa tål varandra som eld och vatten. Den som kontrollerar kräver anpassning och disciplin av andra, men en rådgivare eller problemlösare måste vara ödmjuk och anpassa sig själv. Båda behövs, men en och samma person bör inte få göra båda sakerna. Den som kontrollerar får inte ge råd och den som ger råd får inte kontrollera. En organisation som inte bemödat sig om att göra en åtskillnad på denna punkt tenderar att anlita personer som har svårt att anpassa sig till verkligheten. Man riskerar därför att göra mer skada än nytta.


Hjälporganisationer borde bara få ledas av personer som kan konsten att passa ihop de till synes motsägande orden ”hjälp” och ”organisation”. På något sätt gäller det att komma bort från penninglogiken där allting ytterst handlar om att styra och kontrollera. Anledningen till att man betalar folk för att utföra ett arbete är – krasst uttryckt – för att manipulera dem att göra saker som de egentligen inte vill. Detta var lite tillspetsat förstås. Det finns ju också de som har en inre drivkraft och deras prestation är ganska oberoende av belöningar. Ofta gör de ett bättre jobb än de som behöver yttre stimulans i form av pengar. En organisation som har en inre drivkraft kallas för en ideell förening och den bygger på en ideell logik. Den bärs upp av människor som är beredda att arbeta frivilligt eftersom de tror på vad de gör.


Något sådant som en inre drivkraft kan strängt taget inte existera enligt materialismens världsåskådning. Människan drivs ytterst av egennytta så allt kan köpas om bara priset är det rätta, tänker man. Sanningen är nog tvärtom att just sådant som vi människor värderar högst, är svårt eller rent omöjligt att köpa med pengar. Självständighet, integritet, ödmjukhet, fascination, nyfikenhet, öppenhet, sanningslidelse, medkänsla – i det ögonblick man betalar för de sanna värdena kan de sluta att vara spontana och alltså upphöra att existera. Materialismen skapar därför mest viljelösa marionettfigurer som dansar efter någon annans pipa. Men en människa som i sitt hjärta har förbindelse med det transcendenta, urkraften, verkligheten bakom scenen, det som Kant kallade för det noumenala, det som kan manifestera sig genom musik och det som trons symboler förmedlar – en sådan människa har en inre källa och en drivande kraft.


Det sägs ofta att man måste betala höga löner för att få kompetent personal. Av uppenbara skäl kommer föreningar som betalar miljonbelopp för chefslöner mest locka till sig personer som är helt beroende av penningstimulans. Man vill tydligen till varje pris anlita just dem som saknar inre drivkraft! Det är knappast förvånande om en sådan förening har en helt orealistisk tro på vad som kan åstadkommas med pengar. Detta med frivillig uppoffring passar inte riktigt in i denna tankevärld. Man har svårt att föreställa sig hur en yrkeskunnig person skulle kunna arbeta som volontär. Samtidigt tror man inte heller att frivilliga skulle kunna göra ett professionellt arbete. För mycket frivillighet leder till sämre kvalitet, varnar man. I en sådan förening är det de heltidsanställda som är lokomotivet medan volontärer mest används som billig arbetskraft. Biståndet blir teknokratiskt och passiviserande, precis som om det var staten och inte en förening som bedrev verksamheten.


Detta får förödande konsekvenser menar Christer Leopold som är rådgivare för ideella föreningar. Han skriver: »Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.»(24) Hela det civila samhället står och faller med tron att frivillighet och professionalitet faktiskt går bra ihop! Pengar är viktigt och nödvändigt, men det får inte bli det primära. En förening som drivs av penninglogik kanske kan vinna hela världen, men den riskerar att förlora sin själ. Det finns bara ett botemedel och det är fria och aktiva medlemmar.


I Kenya fanns det en by som hade ett problem med en vindpump som producerade för lite vatten. Man bad om att få en elektrisk pump som kunde sättas på när det blåste för lite. Vi köpte och installerade en sådan pump och såg hur den producerade stora mängder vatten. När vi kom tillbaka ett år senare hade vattenkommittén fått så mycket inkomster från avgifter att de hade byggt ett litet kontor för administration och dessutom köpt fler pumpar som producerade ännu mer vatten, vilket gett dem än mer inkomster. Vi utomstående spelade alltså bara en blygsam roll. I stället var det en samling eldsjälar som tog initiativet, organiserade sig och löste problemen.


Att organisera hjälp bör från början till slut handla om att organisera frivilliga. Detta gäller också i katastrofbistånd. Visst måste man ibland betala för att få ett arbete utfört, men det bör ses som undantag och inte regeln. I en förening som drivs av ideell logik är man övertygad om att frivillighet är själva nyckeln till både kvalitet och utveckling. Det är nämligen först då som människor i mottagarländerna kan bli fria, pådrivande och ansvariga.


Det civila samhället i Sverige består av sådant som idrottsföreningar, sångkörer, kyrkoförsamlingar och rödakorskretsar. Eller varför inte också ridklubbar, segelsällskap och teaterföreningar? Själv var jag engagerad i en flygklubb en gång i tiden, det kan väl också räknas. Det kan vara lite vad som helst. Glädjen att sparka till en boll, fröjden att sjunga i stämmor, nöjet att styra en häst eller ett flygplan – dessa föreningslivets frukter kan tyckas vara lyx  i en värld som lider. Men jag tror inte vi behöver tänka så. Det väsentliga är att vi odlar en kultur där det är naturligt att fria individer organiserar sig och skapar någonting tillsammans. Människor som organiserar sig i fattiga länder må ha mer grundläggande behov, men det är ändå samma princip. En hjälporganisation behöver inte bara pengar, utan också aktiva medlemmar som utvecklar denna kultur och kämpar för en erfarenhetsbaserad världsbild. Och som kan sätta ned foten när de ser tecken på att saker börjar styras av penninglogik.


Jag får väl tömma giftbägaren för att jag försöker förleda ungdomen, men för att något verkligen skall förändras måste det nog till en ny generation som löser sin tids problem på ett mer öppet sätt. Vad vår värld behöver är kritiska optimister som övervinner materialismen och bygger tillitssamhällen. Vi behöver i synnerhet den sortens idealister som finner ett nöje i att försöka torpedera sina egna idéer. En problemlösare eller en brobyggare måste nämligen hela tiden försöka frigöra sig från ”talesättens och klichéernas snärjande nät” för att komma verkligheten närmare inpå livet. Nyfikenhet på världen och en välutvecklad känsla för vad man inte vet – det är det viktigaste. Det finns inga universallösningar, det enda som fungerar är anpassning till unika situationer. Allting är nytt under solen.