×

Kapitel 2
Kapitel 2: Vi och de


Lastbilen körde på en stenig väg som slingrade sig längs de utslocknade vulkanerna Bisoke och Sabinyo. Vår uppgift var att distribuera material till över hundra hantverkare som reparerade en fyrtio kilometer lång vattenledning som var full av läckor. Någonstans högre upp i skogen levde gorillorna, men de var lyckligt ovetande om människornas alla bestyr och bekymmer. På lastbilsflaket satt fem arbetare som alla var hutuer. Vid en vägkrök fick de plötsligt fick syn på en tutsi som gick längs vägen. En av dem plockade upp en tegelsten och kastade på honom så att den träffade honom i huvudet. Det uppstod tumult och vi fick reda ut saken med polisen. Incidenten var mycket pinsam för vår organisation som var helt neutral och vi ville till varje pris undvika intrycket att vi tog ställning mot någon folkgrupp. 


Det hade nu gått ett år efter folkmordet och jag arbetade med återuppbyggandet efter kriget i norra delen av landet med Åke, en driftig företagare och pingstvän från Sverige. Han var 70 år eller så, men han hade nog mer energi än de flesta. Tillsammans med Fabien och Gaspard från Rwanda ledde vi arbetet med att byta kilometervis med ledning och hundratals vattentappar och vi konstruerade tappstationer och ventilkammare. Varje dag passerade vi vaktposteringar bemannade med tonåringar med maskingevär. Åke brukade skoja med dem och säga med hög röst »Hakuna bunduki!» (»vi har inga gevär») och sedan gav han dem några karameller. Då skrattade de och vi fick passera. Så fick man förstås inte göra, men en gammal man kunde ta sig friheter.


Vid ett ställe, ungefär nedanför Sabinyo, misstänkte vi att det lagts ut minor i närheten av vattenledningen, eftersom det hade varit en militärpostering där under kriget. När vi talade om för befolkningen att vi inte kunde fortsätta, blev de mycket besvikna eftersom de hade så stort behov av rent vatten. Vi fortsatte arbetet på annat håll där det var mindre risk. Men efter ett par veckor kontaktade de oss och sade att nu var det fritt fram för oss att fortsätta. De hade nämligen tagit saken i egna händer och låtit en massa kor gå fram och tillbaka längs ledningen flera gånger. Därför var det ingen fara längre, sade de. Det var inte precis någon respekt för djurens rättigheter, men vad skulle vi säga? Vore det inte lite lyxresonemang att klandra dem? Hursomhelst tog ingen ko någon skada.


Samtidigt som vi arbetade inne i Rwanda fanns det flera miljoner människor som levde i en tröstlös tillvaro i flyktingläger på andra sidan gränsen i Kongo. De var fulla av hat och hämndlystnad för att de förlorat sitt land. De organiserade därför sabotagegrupper som gick över gränsen på natten och sprängde allt möjligt i luften. En kväll när vi satt och tittade på TV försvann plötsligt elektriciteten och några sekunder senare hörde vi en explosion. Det visade sig vara en grupp sabotörer som sprängt en kraftledningsstolpe. Elektriciteten försvann först, eftersom det tar en stund innan ljudet kommer fram. Vi kunde därmed räkna ut avståndet till den sprängda stolpen (ungefär som åskan). Värre var att de brukade lägga ut minor på vägarna under natten. En stackars katolsk nunna körde på en minerad väg tidigt på morgonen. Bilen exploderade och hon avled av skadorna. De som gav sig ut på vägarna tidigast på morgonen tog störst risker.


Det säger sig självt att det inte är särskilt lätt att arbeta i sådana här situationer. Våra rwandiska fältarbetare tog det hela med en viss glättighet. »Nous sommes habitués à mourir», sade en av dem (»Vi är vana att dö»). Likväl kände naturligtvis alla en viss omsorg om den egna kroppen. Vi ställdes därför inför ett dilemma. Skulle vi sitta på kontoret i trygghet, men inte få något uträttat? Eller skulle vi ge oss ut i fält och exponera oss för faror. Hela tiden var vi tvungna finna en rimlig avvägning mellan den potentiella nyttan vi kunde göra och de risker vi tog. Ett enda litet felsteg (bokstavligt talat) och man förpassades till det hinsides.


Längs vulkanbergen fanns en betongledning och var fyrtionde meter fanns en inspektionskammare med lock. Problemet var att barn slängde saker i den och kor drack vatten direkt ur den. Jag och Fabien bestämde oss för att gå till ett bymöte och uppmana befolkningen att ta bättre hand om vattenledningen. Femhundra människor hade samlats, men först talade en officer som ansvarade för säkerheten. Fabien översatte för mig från kinyarwanda.


Officeren började: »Leve freden! Leve Demokratin! Leve Enheten! Jag är ledsen att jag inte kunnat tala med er tidigare, men jag har varit mycket upptagen. I det här området finns det nämligen många problem med säkerheten och jag har därför haft mycket arbete. Min uppgift här är att förena militären och folket och jag vill att ni skall komma med förslag på hur vi skall öka säkerheten här. Jag älskar freden. Om ni inte accepterar freden kommer vi att tvinga den på er, vare sig ni vill det eller ej. Varför ville ni inte komma till mötet?» Åhörarna svarade: »Det var för mycket sol idag.» Officeren fortsatte: »Ni förstår inte. Det är mycket oordning i detta område. Vi måste hjälpas åt att återställa säkerheten. Man har sprängt bomber och skjutit mot militärfordon. Ni får inte tillåta infiltratörerna att komma hit.” En gammal man genmälde: »Om en har dödat en annan så får ni väl ta hand om honom och låta oss andra vara.» Officeren sade: »Ni förstår inte. Vi har alla ett ansvar för säkerheten. Vi måste hitta infiltratörerna. Även om ni har barn eller föräldrar som samarbetar med dem måste ni rapportera. Har ni glömt kriget?» Åhörarna: »Nej, nej». Officeren: »Vem har vapen? Det finns mycket vapen i detta område.» Åhörarna: »Nej, nej. Det kanske finns ett eller två...» Officeren: »Lämna tillbaka vapnen! Jag skall kontrollera att det inte finns några vapen här! Varför rapporterar ni inte till oss?»


När han var klar talade Fabien och han försökte förklara problemet med korna, barnen och vattenledningen. Han uppmanade folk att lägga fram idéer hur man kunde lösa det, men det var svårt att diskutera sådant i en atmosfär fylld av misstänksamhet. Folk verkade mest tänka på annat. Förutsättningen för öppenhet var nog att människor kände sig trygga.


Vi fortsatte arbetet med vattensystem på olika ställen i landet. Flera månader senare ryktades det om att folk i flyktinglägren i Kongo brutit upp och börjat röra på sig. Man hade sett på satellitbilder att de var på väg till Goma. Några dagar senare hörde vi att en halv miljon flyktingar hade gått över gränsen vid Gisenyi och att de var på väg hem till Rwanda till fots. En halv miljon! Vad skulle vi göra nu? Vi åkte genast ut och tittade på sträckan längs Ruhengeri och Gisenyi för att se hur långt det var mellan de existerande vattentappställena. Där avståndet mellan dem var för långt – mer än fem kilometer eller så – installerade vi vattentappar. Flyktingarna började välla in. De friskaste och starkaste och de som inte hade några barn kom först. Allteftersom kom det fler och fler och snart blev det svårt att ta sig fram med bil. Mil efter mil med människomassor. Arma människor! Men de var i alla fall på väg hem. Flyktingarna kunde bara ha med sig det allra nödvändigaste och de bar köksutrusning, mat och ved och plastskynken på huvudet. Småbarnen med sina korta ben fick gå (eller snarare springa) mycket längre än de vuxna. Vi transporterade vatten med tankbilar till de olika tappstationerna. Samtidigt skjutsade jag gamla och sjuka till sjukhusen. Efter en vecka hade de allra flesta återvänt till sina byar och allt var över. Äntligen var de tillbaka efter två och ett halvt år i flyktingläger.


En del av flyktingarna arresterades, anklagade för att ha deltagit i folkmordet och de sattes i de redan överfulla fängelserna. Jag besökte ett fängelse och blev guidad av en fånge som visade mig runt. Det var verkligen fullpackat, mångdubbelt mer än fängelset var byggt för. På väggen i ett rum hade någon fånge skrivit: »Detta är ett ställe som din mamma varnade dig för». Många fick inte plats inomhus så de sov utanför på gården. Några satt och spelade spel för att få tiden att gå, medan andra gick omkring eller stod och pratade. I ett hörn stod det några fångar och sjöng medan en dirigerade. Det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag. Var det dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter? De såg i varje fall inte ut som några monster. När jag hälsade på dem på kinyarwanda (»Muraho!») blev de förvånade och glada. Jag samtalade med en, i mitt tycke, ganska trevlig herre på min begränsade franska. Någon tog mig avsides och viskade: »Den där mannen är en läkare som har mördat några patienter med en giftspruta eftersom de tillhörde ”fel” folkgrupp.» När jag lämnade fängelset kände jag mig förbryllad, minst sagt.


Hur kunde denna katastrof drabba ett land där de flesta var kristna? Jag pratade med Fabien om detta och han förklarade för mig att kyrkornas undervisning mest hade handlat om att kvinnor inte får ha läppstift och örhängen och andra förbud på den nivån. Hade den kristna tron reducerats till en banal moralkonservatism? Jag frågade om han trodde att de två folken skulle kunna försonas, för detta var ju trots allt den kristna trons kärna. Han berättade att hans egen farfar blivit dödad och han sade att det var närmast omöjligt att förlåta sådana brott. Jag skulle gärna velat diskutera det mer med honom, men det var svårt och kändes inte riktigt. Försoning? Fullkomligt omöjligt och samtidigt helt nödvändigt. Eller kanske det räckte att de började betrakta varandra som människor.

 

*  *  *

 

Föraktet för främlingar och dem som inte är som vi – detta är väl ingen helt fri från. För att komma till rätta med dessa dunkla instinkter tror jag det är viktigt att vi försöker förstå det i stället för att fördöma det. Jag tror nämligen att det är ett slags kollektiv försvarsmekanism vars syfte är att skydda den egna flocken från ett yttre hot. Alltså något som är nödvändigt i vissa situationer men som också kan vara destruktivt.


Detta är något av ett generellt dilemma för människor och samhällen: Skall man vara sluten och trygg eller öppen och sårbar? Det kan handla om den rent konkreta frågan om man skall ge sig ut i fält och riskera att köra på en mina eller om man skall sitta hemma och inte få någonting gjort. Men det kan också visa sig på andra plan, i vardagslivet, i personliga relationer och i arbetslivet. Hela tiden och i alla möjliga sammanhang kommer trygghetsfaktorn och spökar. Varje steg mot öppenhet innebär att man måste konfrontera faror och det kan vara svårt att avgöra från början om de är reella eller inbillade.


Öppenhetens dilemma är nog ingenting man kan lösa, utan bara något som kan hanteras. Men hur? Jag är prästson och min farfar och farfarsfar var också präster. Även om jag lyckades bryta den traditionen kunde jag inte undkomma en viss indoktrinering i katekesen. Så låt mig därför uttrycka saken på reformatorn Martin Luthers språk: För att bygga ett samhälle måste det inte bara finnas ett nådens och kärlekens rike, utan också ett världsligt regemente, en yttre ordning som skyddar människornas liv, hälsa, äktenskap, egendom och heder. Hans namne, den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King, uttryckte något liknande: »Det är sant att lagen inte kan förmå en annan människa att älska mig, men det kan förhindra honom att lyncha mig, och det tycker jag är rätt viktigt.»


I Rwanda blev det uppenbart för mig hur väsentligt det är med lag och ordning för att alls kunna tänka och resonera. Den som lever i ett land där det mesta fungerar ganska bra kanske frestas att ta allting för givet. Man kanske inte riktigt förstår hur nödvändig lagstiftning, ordning och fungerande institutioner är för ett anständigt liv och mänsklig samvaro.


Att vara öppen kan upplevas som ett riskfyllt företag och som ett möjligt hot mot ens säkerhet. Men det kan också handla om ett slags inre hot mot ens idealiserade självbild. I psykologin talas det om försvarsmekanismer, det vill säga själens sätt att förtränga och manövrera bort hotande tankar och intryck. Det är förstås trevligare och tryggare att tro på sina illusioner. Behovet av försvar hör förmodligen ihop med mindervärdeskänslan – som nog ingen människa är helt fri från.


Öppenhet är visserligen ett positivt ord, men ofta uppfattas det som ett tecken på svaghet eftersom det innebär beredskap att erkänna okunskap, felsteg och misstag. Slutenhet kan tvärtom uppfattas som tecken på styrka, klarhet och fasthet.


Säg att två grupper ligger i strid med varandra. De kan räkna upp mängder av argument för varför den andra sidan är avskyvärd och varför deras egen sak är rättfärdig. Sådant som upplevs vara slutenhet, arrogans och grymhet hos andra, gör man förskönande omskrivningar av hos sig själv och kallar för patriotism, stolthet och mannamod. De andra demoniseras och framställs som omänskliga barbarer. Den moraliska indignationen driver dem till att försöka ta kål på varandra.


Självbesinning är som att sätta upp en spegel framför sig själv. Först tror man att det är en aggressiv främling man ser. Men plötsligt kanske man inser att det är lite grand av sig själv man ser. Ulla Gudmundson skriver: »Begreppet den Andre är hämtat från psykologin. Den Andre är den mörka skugga vi kontrasterar oss själva mot. Ju mörkare och mer kaotisk den Andre är, desto mer framstår vi själva som ljusa och harmoniska. I själva verket är den Andre sidor av oss själva som vi inte vill kännas vid.»(1)


Teologen Krister Stendahl brukade påpeka att det är djupt orättvist och förledande att jämföra sitt eget bästa med andras sämsta. Egentligen borde man antingen jämföra sina egna ideal med deras ideal, eller sina egna sämsta sidor med de andras sämsta sidor. En kristen som jämför sin religion med Islam, kanske frestas att mäta en självmordsbombares galenskaper efter kärleksbudets måttstock. Det vore riktigare och mer lärorikt att jämföra båda religionernas bästa ambitioner: deklarationer om kärlek, ödmjukhet, rättfärdighet och fred. Eller jämföra bådas sämsta avarter: korståg, folkmord, kolonialism, teokrati, förtryck och terrorism. Och fråga varför de ibland misslyckas så fullständigt.


Vägen till mognad går genom att konfrontera egna svagheter och misslyckanden. I sammanhanget kan det vara intressant att nämna att det finns en institution som under hundratals och tusentals år har utvecklat ritualer som syftar till att underlätta självkritik och självbesinning. Jag syftar förstås på kyrkan. Detta att erkänna sina skulder och misstag är en så viktig och delikat handling att man känt att den måste omgärdas med alla möjliga sånger, berättelser, korstecken, knäböjningar och böner. Hela högmässan kretsar ju kring skuld och nåd. Kyrkan har inte alltid hanterat detta väl – ibland har man använt talet om synd och nåd för att förödmjuka människorna och sätta dem på plats. Men när man predikat nåden på ett kärleksfullt sätt, har man också funnit en gyllene balans mellan självförtroende och självkritik. Tillit till nåden har ansetts vara själva nyckeln till att korrigera sin alltför idealiserade eller alltför negativa självbild.


Den som ärligt rannsakar sig själv kan lägga märke till att det finns djupare skikt inom en själv. Tidigare tänkte man kanske gärna att de höga ideal man pyntade sig själv med var tecken på ett ädelt sinnelag. Genom att förskansa sig bakom dem gjorde man sig immun mot all självkritik. Men tänk om man inte är en så välmenande och sympatisk person som man så gärna vill tro. De egenskaper som man avskyr hos andra, är man – hur otroligt det än kan låta – inte själv helt fri från. Utan självbesinning kan talet om moral och värderingar aldrig bli mer än ett yttre påhäng, som glitter och julgranspynt. Goda åsikter gör ingen människa god.


En person kan visserligen ha ett stort sannings- och rättspatos, men ändå missa detta moment av självrannsakan. För att förstå ondskan är det visserligen nödvändigt att ha kunskap om till exempel nazismens och kommunismens monstruösa grymheter. Men detta är inte tillräckligt. Analysen är inte fullständig förrän man förstått dessa ideologiers attraktionskraft och dessutom insett att man själv ibland kan hysa känslor av liknande slag. Man kan annars lätt förledas av sådant som är ytligt och ovidkommande. Här gäller det alltså inte bara att sympatisera med offren, utan också att se hur man inom sig bär på vissa sidor som är gemensamma med förövaren. Det finns sådant som visserligen kan kännas naturligt, civiliserat, rättfärdigt och gemenskapsfrämjande – men som kan resultera i andras lidande.


Kyrkofadern Ireneus sade: »Hur skulle en människa kunna tränas i det goda utan kunskap om dess motsats? Ty en sak som uppfattas genom erfarenhet ger en större visshet än någon teoretisk slutledning.» Vad tjänar det till att ha lärt sig att ”makt korrumperar” om man inte känner igen känslan av att ha eller att vilja ha makt? Vad hjälper det att förstå att ondska är ”avsaknad av empati”, om man inte vet vilka känslor som kan vara förknippade med avsaknad av empati? När etiken grundas på inre personlig erfarenhet går den djupare än om den bara baseras på ord.


Andra känner man bara utifrån, men sig själv känner man inifrån. Genom att se saker från den andres perspektiv förstår man hur man själv och ens kultur uppfattas från utsidan. Man inser att vissa av ens egna handlingar kan uppfattas som själviska av andra. Vad som först verkade vara helt obegripliga åsikter och beteenden kan faktiskt lätt förstås. De andra blir inte längre demoniserade utan ”humaniserade”. De uppfattas som medmänniskor inte helt olika en själv. Detta förmänskligande av andra är grunden för all moral och all mänsklig samlevnad.