×

Kapitel 3
Kapitel 3: Att bygga förtroende


Det var mörkt på kvällen i Naivasha så jag var tvungen att gå trevande och försiktigt till mitt tält. Plötsligt såg jag ett stort, mörkt objekt framför mig. Vad var det? Jag försökte tolka sinnesintrycket. En buske? En stor sten? Det rörde på sig. En flodhäst! Den började jaga mig och jag sprang snabbt iväg och gömde mig bakom ett träd. Jag hade tydligen inkräktat på hans revir.


Nästa morgon tog jag bilen och åkte mot Ol Moran på Laikipia-platån. När jag jobbade i Kenya hade jag inget större behov av åka på safari, jag såg vilddjur varje dag ändå. På savannen hörde giraffer, zebror och elefanter till vardagen. På slätten nedanför Mount Kenya bodde flera olika folkgrupper sida vid sida: Pokot, Samburu, Kikuyu och Turkana. Men deras inbördes relationer var inte alltid så fredliga. Unga män från Pokot och Samburu brukade ha som sport att stjäla boskap från de andra folkgrupperna. Detta var något slags initiationsrit, ett sätt att visa sitt mannamod. Dessutom uppstod det med jämna mellanrum konflikt mellan nomader och bönder. Under torrperioden kunde det nämligen hända att nomaderna förde sin boskap till böndernas dammar och förstörde deras åkrar, vilket resulterade i skärmytslingar.


Vår organisation startade därför ett projekt som gick ut på att förebygga konflikt genom att undanröja dess orsaker. Genom att bygga dammar ordnade vi med vatten till boskapen som därför inte längre behövde ledas över böndernas åkrar. Med grävmaskiner och bulldozrar konstruerade vi jorddammar som samlade upp vatten från störtskurar. Samtidigt installerade vi handpumpar som kunde användas för mänsklig konsumtion. Med en rigg borrade vi genom årmiljoner av geologiska lager, ned till en förgången värld av växtlighet och floder som täckts av lavaflöden, men som nu blivit utmärkta vattenbärande lager. I en brunn hittade vi spår av guld men det visade sig vara svårt att få upp i några större mängder. Det var i alla fall intressant att få veta hur det känns att drabbas av guldfeber.


En dag försökte jag och mina medarbetare ta oss fram med våra maskiner för att reparera en vattendamm. Vi hade förlorat orienteringen men såg en herde som vallade sin boskap, så vi gick fram till honom för att be om hjälp. Han var klädd på traditionellt vis, ungefär som en massaj och jag tänkte att här hade vi en man som levde ett enkelt liv nära naturen. Jag blev ganska förvånad när han svarade på flytande engelska och berättade att han vanligtvis jobbade på Wall Street i New York. Han var bara hemma i Kenya på semester för att titta till sin boskap.


Tala om vara förblindad av stereotyper! tänkte jag när jag satt i bilen och körde tillbaka till Ol Moran. Men hur passande var det inte att en av våra aktiviteter syftade till att tackla just detta problem. För att bygga broar mellan folkgrupperna hade vi nämligen också en annan strategi och det var att stärka Kenyas Röda Kors-kretsar. En av dess grundprinciper var opartiskhet, vilket innebar att man inte gjorde någon åtskillnad mellan nationalitet, etnisk tillhörighet, religion eller politisk åsikt. I arbetet för att lindra människors lidande hade sådant ingen betydelse. Så om vi på olika sätt lyckades engagera speciellt ungdomar från olika folkgrupper i föreningen, kunde de få möjlighet att lära känna varandra och bygga upp vänskap och förtroende. Vi försökte alltså stärka det man kallar för det civila samhället genom en gemensam och neutral institution. Rent konkret innebar detta att vi byggde en samlingslokal med ett kontor i Ol Moran.


När jag inspekterat husbygget fick jag veta att en bulldozer hade gått sönder så jag var tvungen att åka till Nairobi för att köpa nya kugghjul. Jag tog den vackra vägen genom Nakuru där jag såg zebror och babianer och en sjö som var helt rosafärgad av alla flamingor. Jag körde också längs den fina utsikten över Rift Valley och vulkanen Longonot. När jag närmade mig Nairobi fick jag anpassa mig till den hektiska körstilen. Jag fick speciellt se upp med alla minibussar som kunde göra plötsliga svängar och tvärstopp för att plocka upp passagerare. I en fyrfilig rondell utan några vägmarkeringar råkade jag hamna lite fel och blev stoppad av en konstapel. Han såg strängt på mig och upplyste mig om att jag förbrutit mig mot lagen. Jag hade lärt mig att det bästa sättet att hantera sådana situationer var att vara liten och ödmjuk och erkänna försyndelsen, men insistera på att betala det officiella bötesbeloppet. Då blev konstapeln nämligen tvungen att fylla i ett långt formulär vilket han inte orkade eller hade lust med. Vad skulle det ha tjänat till om han inte fick någon ”liten gåva”? Så lät han saken vara och jag fick fortsätta.


Korruption var allmänt utbredd i Kenya och landet fick låga betyg i Transparency Internationals mätningar. Det var nästan rutin för polisen vid vägposteringarna att få lite chai (”en slant till en kopp té”) när de stoppade minibussar och lastbilar. Många konstaplar trodde till och med att de gjorde en god gärning när de tog emot mutor. Om till exempel en fortkörare måste betala 10 000 shilling i böter, vore det inte mycket hyggligare att låta honom komma undan med bara 500? Korruptionen hade många konsekvenser och en del direkt farliga. Vad tjänade det till att ha en lag som sade att förare måste genomgå ett uppkörningstest, när det var möjligt att ”köpa” sig ett körkort? Tänk om uppkörningskontrollanten dessutom fått sitt arbete, inte på grund av sin kompetens, utan på grund av att han var släkt och god vän med chefen på trafikverket. Följden blev att det fanns förare som åkte omkring på vägarna utan att känna till trafikreglerna. Missriktad vänskap och hygglighet kunde alltså vara ett hot mot hela samhället. Nästan alla i Kenya klagade över korruptionen. Alla förstod att det vore bättre om alla höll sig till lagen, men ändå var man på något sätt fast i ett destruktivt beteendemönster.


När jag köpt kugghjulen åkte jag tillbaka i fält och fortsatte arbetet med jorddammar, vindpumpar och solcellsdrivna pumpar. När vi arbetade längs Tana-floden fick vi en liten speciell lektion i hur man bygger upp förtroende. En dag hittade brunnsborrningsteamet nämligen en liten babianunge vars mamma hade blivit överkörd av en bil. Vi tog hand om honom och döpte honom till Charles Darwin, efter den store vetenskapsmannen. I början var han skräckslagen för alla konstiga varelser och han klängde sig fast vid filtar och allt som var mjukt. Men snart började han lita på oss och vi kunde mata honom med nappflaska. Kanske det fanns en annan evolutionsteori som byggde på tillit? En babianflock samlades i träden runt vår förläggning och de tjattrade oupphörligt. De verkade tro att vi hade tagit Charlie tillfånga. En stor babianhanne gjorde ett utfall, men jag skrämde bort honom genom att ropa och fäkta med armarna. Efter ett par veckor lämnade vi Charlie till ett reservat för primater. Vi hörde senare att han lyckats återanpassa sig, men att han lagt sig till med vissa ”mänskliga ovanor”. Vad detta betydde fick vi aldrig veta. 

 

*  *  *

 

Många utvecklingsländer är konstgjorda skapelser av kolonialmakterna under 1800-talet. Gränserna drogs godtyckligt och det var vanligt att flera folkslag med helt olika språk och tradition hamnade inom samma land. Se till exempel på gränsen mellan Kenya och Tanzania och hur den gör en krök runt Kilimanjaro. Det berättas att Tysklands kejsare Wilhelm sade till sin brittiske mormor drottning Viktoria att det var orättvist att hon hade två berg, Mount Kenya och Mount Kilimanjaro. Varför kunde hon inte dela med sig ett? Victoria svarade »Wilhelm tycker om allting som är högt och stort» och så lät hon kartan ritas om utan någon som helst hänsyn till de folk som bodde där.


Man kan leka med tanken hur det skulle blivit om det i stället var afrikanerna som kolonialiserade Europa och skapade länder lite hursomhelst genom att dra gränser kors och tvärs med linjal. Hur skulle det blivit om man dragit gränsen mellan Frankrike och Tyskland genom att dra ett rakt streck mellan, säg, Antwerpen och Zürich? Vilka politiska konsekvenser skulle det fått? Relationen mellan Europas stammar är ju problematisk nog som den är.


För att på lättast möjliga vis skaffa sig kontroll, spelade kolonialisterna ofta ut folkgrupper mot varandra och lät den ena dominera över den andra. De belgiska kolonialisterna i Rwanda rangordnade folkgrupperna enligt socialdarwinismens idéer som var på modet på den tiden. Det är inte osannolikt att detta var en av de bakomliggande orsakerna till folkmordet. När dessa länder sedan vann friheten, hade de ett uruselt utgångsläge. Uppgiften att skapa förtroende för gemensamma och neutrala institutioner var enorm och långt svårare än i länder med folk som redan hade en naturlig samhörighetskänsla. De som dras med kollektiva minnen av förödmjukelse verkar ha särskilt svårt att ta sig ur misstrons fastlåsningar. Betyder detta att vi skall skylla alla dessa länders problem på kolonialismen? Nej, naturligtvis inte, men det är väl ingen överdrift om man säger att kolonialisternas attityd inte precis var till någon hjälp.


I boken Sociala fällor och tillitens problem undersöker professorn i statsvetenskap Bo Rothstein vad som skapar en allmän känsla av förtroende. Ett samhälle där människor uppger att de har relativt stor tillit till andra, fungerar långt bättre. I Sverige betalar man skatt eftersom man litar på att också andra betalar skatt. Och man litar på att pengarna kommer att användas till gemensamma ändamål som sjukvård, skola och annat. ”Höglitarna” har bättre ekonomi och är friskare och rikare än ”låglitarna” som lever i samhällen med rättslöshet och diskriminering. I synnerhet fungerar demokratins maskineri bättre i ett höglitarsamhälle.


Vad människor gör beror på vad de tror alla andra gör. Om folk tror att andra fuskar leder detta till att alla fuskar. Rothstein menar att det rationella egenintresset är odugligt i sammanhanget, för det kan faktiskt vara rationellt av den enskilde att fuska, i alla fall från ett snävt perspektiv. Det är meningslöst att försöka vara den ende hederlige i ett korrupt samhälle. Han skriver: »Varför lojalt samarbeta med en stat som man uppfattar som genuint korrumperad och varför uppträda hederligt när alla man känner, ens grannar, vänner och arbetskamrater, fuskar. Vem vill spela rollen av blåögd dumskalle?» Man hamnar i en ”social fälla” där alla blir förlorare, trots att alla inser att de skulle vinna på att lita på varandra.


Hur bygger man upp en allmän känsla av förtroende? Professorn i statsvetenskap Robert Putnam menar att det framför allt är deltagandet i frivilliga organisationer som är nyckeln till det som skapar allmänt förtroende. När människor engagerar sig i sångkörer, idrottsorganisationer, klubbar, miljöorganisationer och olika slags föreningar, lär de sig att ömsesidigt hjälpa varandra och så skapas mellanmänsklig tillit. Så formas en kultur av förtroende, hederlighet och respekt. Engagemanget i föreningar ger också större insikt om det politiska livet och hur samhället fungerar. Det är alltså genom det civila samhället som demokrati och förtroende byggs upp, menar Putnam.


Men hans idéer har också kritiserats. Visst finns det organisationer som Röda Korset som är universella och välkomnar alla folk från alla kulturer och religioner. Men det finns också föreningar som Ku-klux-klan vars syfte är att så misstro och hat. Vissa kyrkor betonar skapelsen och försöker bygga broar, medan somliga tror på frälsning för en liten utvald skara. Idrottsföreningar kan skapa kamratskap och samarbete, men de kan också ha sina fanatiska supportrar som skapar hat och våld. Det civila samhället är alltså ett tveeggat svärd.


Rothsteins analys går i en annan riktning. Han menar att den avgörande punkten är känslan att ha blivit rättvist behandlad av myndigheterna. Han visar att förtroende för samhällets förvaltning och rättsväsende är väsentligt för att kunna ta sig ur sociala fällor och skapa allmän tillit. Om vi inte kan lita på poliser, tjänstemän, läkare och lärare, kan vi inte heller lita på folk i allmänhet. »De offentliga tjänstemännens etik blir här central, inte bara för hur de kommer att sköta sitt arbete, utan också för vilka signaler de sänder ut till medborgarna om vilken typ av ”spel” som gäller i samhället.»(2), skriver han. Ett samhälle står och faller med polisen och tjänstemannen som gör sina plikter och inte tar mutor. Det viktigaste är sådant som allas likhet inför lagen, rättrådighet, saklighet och opartiskhet.


Föreställ dig att en person, som lever under ganska enkla förhållanden, frestas att relativt riskfritt ta emot en muta som är så stor att den skulle ge honom och hans familj möjlighet att leva i största välmåga resten av deras liv. Vad skulle kunna förmå honom att motstå frestelsen? Sedan Freud har samvetet blivit lite grand misstänkliggjort och i vår moderna och upplysta kultur gillar man inte sådant som snuddar vid det transcendenta. Men är det inte ganska rimligt att anta att det faktiskt är väsentligt i sammanhanget? Hur kan människor förmås att lyssna på den där inre rösten som hindrar dem från att göra sådant som skadar samhället?


Enligt materialismens filosofi är liv efter döden en orimlighet, men med Immanuel Kants filosofi öppnas möjligheten för att döden inte är slutet. Något bevis finns dock inte. Den som tror att vi överlever döden tror förmodligen också att vi en gång skall stå till svars för det vi gör. Kanske vi en gång kommer att mötas igen, bakom scenen, och få en utvärdering av hur vi spelat vår roll. Denna tro ger en känsla av ”total transparens” och att ingenting går att dölja. Ateisterna påpekar gärna att tron på ett liv efter detta kan uppmuntra självmordsbombare och de har nog rätt i det. Men tron på ett yttersta ansvar kan förmodligen också vara något som verkar för förtroendets uppbyggnad. Kanske detta har en avgörande betydelse under vissa kritiska faser i historien. Kanske idén om ett genomsekulariserat samhälle faktiskt har en allvarlig svaghet.