×

Kapitel 4
Kapitel 4: Kulturell inavel


Vad händer med en kultur där människorna aldrig någonsin får möjlighet att träffa några främlingar? Alltså ett samhälle fullkomligt fritt från kulturkrockar. Jag fick se ett exempel på detta när jag besökte det hermetiskt tillslutna Nordkorea under ett par veckor. Landet var som ett ghetto, nästan en sekt. Ingen annanstans kunde man se så stora människomassor marschera i takt med sådan precision. I inget annat land dyrkades det nationella oberoendet med sådan brinnande övertygelse. Det var ett folk med ett sinne, men där frodades också de mest befängda föreställningar: ”Den Store Ledaren” Kim Il Sung var vald till president för evigt – trots att han var död. På årsdagen efter hans död, »blommade träden helt mirakulöst till hans ära». Vid födelseögonblicket av hans son – ”Den Käre Ledaren” – kunde man se oförklarliga blixtar på himlen och höra mystiska ljud uppe på ett berg etc, etc.


Våra värdar guidade oss till attraktioner som visade Nordkoreas framgångar och bedrifter. I ”Barnens Palats” såg vi docksöta barn som spelade och dansade med en sådan perfektion att jag nästan började misstänka att de var just dockor. Sedan fortsatte vi till den internationella vänskapsutställningen i Myohyang-san. Detta måste vara det mest bisarra muséet i världen. Det jag kunde se utifrån är stora palatsliknande byggnader med intrikat uthuggna traditionella hustak. Men de är bara ingångarna till ett gigantiskt komplex inbyggt i berget. Vår guide visade oss runt i ändlösa korridorer och utställningshallar med ljuskronor och rinnande vatten. Det var en gigantisk utställning med tvåhundratusen presenter till Kim Il Sung och Kim Jung Il från över hundrafemtio länder. Alla presenter var utställda i separata hallar och klassificerade enligt länder och kontinenter. Vår guide förklarade att människor från hela världen överöst dem med gåvor för att visa sin beundran för dessa stora män. »Där ser ni beviset för att hela världen älskar Nordkorea och vår ideologi», sade han. I ett rum hade man gjort en vaxdocka av Kim Il Sung som var helt verklighetstrogen och vi fick nästan känslan att han stod där livs levande framför oss. Vi såg hur några nordkoreanska besökare blev så överväldigade av denna upplevelse att de brast ut i gråt.


Verkligheten i Nordkorea var dock radikalt annorlunda, något som jag fick se en liten glimt av. När vi var ute på landsbygden för att titta på ett vattensystem såg jag en gammal kvinna som var krökt av fattigdom och som stapplade fram till oss och tiggde om mat. Vid denna tid hade mer än en miljon människor dött av undernäring och sjukdom i Nordkorea. Det var förbluffande hur de hade lyckats skapa en så enorm klyfta mellan vacker fasad och bister verklighet.


Den enda möjligheten att få information från omvärlden var längs den demilitariserade zonen mot Sydkorea. Våra värdar guidade oss i området runt Panmunjom där man slutit stilleståndsavtal nästan femtio år tidigare. Tillsammans med några nordkoreanska officerare stod jag i en befästning och spanade med kikare över ingenmanslandet. Jag hörde en massa oväsen och försökte se var det kom ifrån. Några kilometer bort såg jag hur sydkoreanerna installerat gigantiska högtalare som spelade populärmusik och all möjlig ”dekadent kapitalistisk smörja” med fruktansvärt hög volym. Det hjälpte inte att hålla för öronen.

 

*  *  *

 

Nordkorea är ett exempel på hur människor i ett likformigt samhälle kan drabbas av en förvrängd verklighetsuppfattning. Rent generellt finns det en fara med att bara umgås med människor som är alltför lika en själv. Gemensamma åsikter blir då alltid bekräftade och bestyrkta vare sig de är riktiga eller inte. Obehagliga sanningar filtreras bort när alla håller med varandra och ingen gör något motstånd.


För stor likformighet kan leda till kulturell inavel och alla möjliga bristsjukdomar som förvriden syn på sig själv och omvärlden. Om det vill sig illa kan detta ta sig riktigt elakartade former. När alla bekräftar och gratulerar varandra lever de i fullständig självbelåtenhet. Och för att skapa en kontrast vill man gärna bli påmind om de andras uselhet. Den som är svag och osäker måste ha en fiendebild för att kunna definiera sin identitet. När självgoda idéer bekräftas utan att stöta på någon kritik skapas ännu mer fantasier och stolligheter.


Martin Luther King sade: »Människor hatar ofta varandra eftersom de fruktar varandra; de fruktar varandra eftersom de inte känner varandra; de känner inte varandra eftersom de inte kan kommunicera; de kan inte kommunicera eftersom de är separerade.»(3). När folk lever i åtskilda världar odlar de alla möjliga fördomar om varandra. Ju mer den egna flocken sägs äga moralisk överlägsenhet, desto mer framstår de andra som obegripliga och omöjliga att resonera med. Deras högsta önskan blir därför att få leva i fred i sin ankdamm och slippa alla konstiga människor. Aldrig kommer de underfund med vad som döljer sig bakom stereotypernas dimridåer.


För att kunna navigera i en enormt rik och komplex värld måste vi ha en inre förenklad karta över verkligheten. Den första inre kartan får var och en genom modersmjölken. Utan att välja föds vi in i en viss tradition som tillhandahåller ett meningsfullt sätt att se. Vi behöver nog inte vara överdrivet oroliga för om barn växer upp i en viss tradition eller om de okritiskt proppas med faktakunskaper i skolan. Man måste ju ha en startpunkt att utgå från. Om man inte har något konkret att bygga vidare på eller att reagera mot, kan det inte heller finnas något som kan utvecklas.


Traditionslöshet är inget botemedel mot kulturell inavel. Den som har en outvecklad inre karta är helt beroende av trender, modenycker och andras tyckande. Om vi skall vara självständiga individer måste vi ha ett sätt att tolka världen. Låt därför barn och ungdomar lära sig vad som är unikt med just deras tro och tradition, men ge dem sedan frihet att revoltera när de så vill. Förhoppningsvis kastar de inte allting över bord, utan behåller det som var gott och lämnar det som var dåligt.


Att tolka världen genom filter och modeller är något vi helt enkelt måste göra. Problemet är att vi så lätt fastnar i överförenklingar som gör oss blinda för hur saker och ting faktiskt är. Ett annat problem är att våra inre kartor kan vara mycket olika. Hur kan vi leva på en och samma planet när vi rent tankemässigt lever på olika planeter?


Vi går omkring med mängder av föreställningar som vi håller för sanna utan att ens reflektera över det. Många av dem är säkert riktiga och sunda, medan andra är bristfälliga och kanske helt felaktiga. Botemedlet mot tankemässig inavel kan vara att försöka vara öppen för det som kan störa ens förutfattade meningar. En kulturchock inträffar när vi upplever något som inte stämmer överens med den inre kartan. Här förstår vi det stora värdet av mötet med främlingen och de andra. Men inte för att deras föreställningar nödvändigtvis skulle vara bättre än ens egna, utan helt enkelt för att deras livserfarenhet är annorlunda. De prenumererar ju inte på samma självklarheter som man själv.


Kanske borde vi se motsatsernas spel som något hälsosamt och något värt att sträva efter. Människor är olika och kommer alltid att vara det. Det tjänar ingenting till att önska sig att vi vore mindre olika. Den bästa lösningen på mångfaldens ekvation är kanske att ordna det så att olika människor får träffas, samtala och samarbeta mer. Alltså att utsätta oss själva för mer kulturkrockar. På så vis kan vi successivt integrera en allt större del av verkligheten.