×

Kapitel 5
Kapitel 5: Hur man älskar freden


Kontoret var stekhett och fullt av kvävande cigarrök. Jag och Alfredo lutade oss över bordet och studerade papper med ritningar och beräkningar. Plötsligt skakade rummet till av en stark explosion. »Per la Madonna!», utbrast Alfredo. Det var regeringstrupperna som hade upprättat en artilleriposition i närheten av vårt kontor och som börjat skjuta mot tamiltigrarnas positioner i inlandet. Alfredo tände en cigarr till och vi fortsatte arbeta.


I Batticaloa på Sri Lankas östkust fick jag se ett tragiskt exempel på hur civilbefolkningen hamnar i kläm i en konflikt. Under striderna tvingades befolkningen flytta och vår uppgift var att ge dem rent vatten, latriner och tillfälliga hus i läger där de kunde leva i relativ trygghet.


Vi förberedde oss för att åka ut till ett flyktingläger. Plötsligt hörde vi en explosion över våra huvuden. »Inkommande artilleri!», ropade alla och rusade in i skyddsrummet. Men det var ingen fara egentligen, det var bara en utgående granat som feltände lite grand. Det vill säga, det var ingen fara för oss – hur egocentrisk blir man inte i sådana här situationer! Allt klart och vi satte oss i bilarna. »Batti, Batti, 11521 departing for Mavadivembo». Radion gav klartecken. Vi körde längs vägarna som var fulla av militärfordon och posteringar.


I Batticaloa fanns långa vackra sandstränder med kristallklart vatten. Tänk om jag varit här under lyckligare tider! Flyktingarna bodde i tält längs stränderna, men det blev i längden omänskligt i den brännheta solen. Därför byggde vi hus av trä, plastskynken och kajan (palmblad). Alfredo gick omkring med en cigarr i munnen och dirigerade grävmaskinerna som konstruerade brunnar. Jag gav instruktioner till lastbilarna som kom med grus för att konstruera vägar i lägret. När vi var klara, fortsatte jag och min medarbetare Ganesh till ett sjukhus där vi installerade ett bårhus med kylrum. Vår organisation hade nämligen ansvaret att hjälpa till med hanteringen av döda kroppar.


Under färden berättade Ganesh om konflikten för mig. En av dess orsaker var tydligen fanatiska buddhistiska munkar som piskade upp en hatstämning bland befolkningen. Det där förvånade mig lite grand. Jag hade nog föreställt mig att buddhister skulle vara mer fridsamma och balanserade. Hur gick det ihop? Kanske dessa munkar tyckte sig vara på en högre upplysningsnivå och betraktade dem som var mindre upplysta som sina fiender. Ungefär som när vi som är kristna ibland kunde få för oss att vi hade rätt att bekämpa de högmodiga eftersom vi var mer ödmjuka än de. Var det samma bakvända logik?


Vi inspekterade arbetet med bårhuset och såg att det snart skulle vara klart. Inom ett par dagar kunde det tas i bruk. Jag och Ganesh fortsatte till några andra flyktingläger där vi konstruerade brunnar och vattentankar. Jag klättrade upp på en tankbil och såg långt bort hur två stridsflygplan fällde bomber och hur de briserade på marken. Med jämna mellanrum hörde vi kanonbeskjutning och hur granaterna slog ned i inlandet en stund senare. Chefen på kontoret i Batticaloa började bli bekymrad och beordrade oss via radion att åka tillbaka i en ordnad konvoj. Det började snyggt och prydligt med femtio meters avstånd mellan bilarna, men med all trafik och alla militärfordon blev det snart lite si och så med den saken. Tillbaka på kontoret ägnade vi resten av dagen åt att få ordning på alla papper. Alfredo knipsade en cigarr till och tände den. Hur kunde han riskera sin hälsa sådär?


På kvällen satt jag och åt på restaurang med mina kollegor. Deras uppgift var att besöka krigsfångar och övervaka att civilbefolkningens rättigheter respekterades. De var förtvivlade över sakernas tillstånd och de undrade om deras arbete egentligen gjorde någon skillnad. Jag hävdade att bara det faktum att de fanns där och observerade saker säkert förhindrade något mycket värre. Vi blev avbrutna när vi såg något på himlen som såg ut som fyrverkeri men snart förstod vi att det var utgående raketartilleri. Stackars de som befann sig i närheten där granaterna slog ned! Här satt vi och åt och hade det bekvämt och tittade på ”fyrverkeri”, men bara några kilometer bort fanns det de som genomgick ett helvete som vi inte kunde föreställa oss. Det kändes nästan surrealistiskt.

 

*  *  *

 

Hur mycket önskar jag inte att de idealistiska pacifisterna hade rätt! Tänk om vi kunde smida om svärd till plogbillar, då skulle vi kunna leva mycket renare och mer konsekvent och bara hålla oss till mjuka ideal som fridsamhet och omsorg. Tänk så många upprivande trångmål och valsituationer människorna då skulle slippa. Men tyvärr tror jag det är ett önsketänkande och lyxresonemang som bara är möjligt för den som själv aldrig haft erfarenheten av att stå värnlös inför ett yttre hot. Frestelsen att sätta sig i respekt med kraftåtgärder finns alltid närvarande i mänskliga relationer. Att bannlysa det yttersta maktmedlet kan bara fungera om alla tror att alla människor, inklusive alla psykopater, alltid och under alla omständigheter kommer att kunna motstå den frestelsen. Ett sådant ömsesidigt förtroende av rent astronomiska mått kan inte trollas fram ur intet. Skulle man ändå försöka skulle man bara skapa en värld där de samvetslösa skulle härska över de fridsamma och där slaveri, etnisk rensning och folkmord skulle vara vanliga ”lösningar” på olikhetsproblemet.


Den som lever en trygg och ombonad tillvaro kanske tycker att människor som krigar måste vara ganska dumma och mindre upplysta. Men är inte det ett perspektiv von oben? Man tänker och känner på ett helt annat sätt när man är utsatt för fara. Även en öppen och frisinnad person kan plötsligt slå om och kräva total ordning om han skulle känna sig hotad.


Varje sunt fungerande människa är pacifist i betydelsen ”den som älskar freden”. Men aggressivitet är en egenskap vi är skapade med för att skydda oss själva från faror och hot. Aggressivitet är inte fel i sig, det som är fel är aggressivitet i onödan. Vad saken gäller är inte att önska bort den, utan att förstå dess rätta funktion och finna sätt att hantera den. Hårdhet kan nog ibland vara en nödvändighet, men det får inte bli ett nöje eller en livsstil.


»Det är när vi alla söker efter säkerhet som vi skapar en värld av fullständig osäkerhet», sade FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. För att skapa ordning kan det upplevas vara rimligt att ställa krav på de andra. Det är ju alltid dem det är fel på, tycker man kanske. Men om den ene höjer garden, måste också den andre göra likadant. Båda är tvungna att visa att de inte så enkelt ger efter för påtryckningar. Vill det sig illa når man en punkt där alla förlorar kontrollen över händelseutvecklingen och allting sugs ned i en bottenlös brunn av kraftmätningar utan sans och vett. Rädslan för att visa svaghet blir en svaghet i sig.


Utopismen innebär att vägen till fred är att alla människor undertrycker sin aggressivitet. Det kan naturligtvis aldrig ske. De som verkligen gör någon positiv skillnad här i världen är nog snarare de som har försonats med sin aggressiva sida och som kan hantera den. Brott mot mänskliga rättigheter kan i många fall ses som ett misslyckat försök att hantera öppenhetens dilemma. Saken har därför två sidor: öppenhet och trygghet. Kanske alla skulle vinna på att se en problematisk relation som ett förtroendeproblem snarare än ett kontrollproblem.


Jag tror alltså inte att högstämda utopier är till så stor hjälp för att skapa fred. Etik, ideal och värderingar är sällan utan ett element av egenrättfärdighet. Det blir mest bara ord och går inte särskilt djupt. Att bekänna sig till etiska principer skapar lätt känslan att man själv är civiliserad och omgiven av en hord barbarer. Det kan alltså motverka sitt eget syfte. Bättre är den etik som överskrider gränser och som bjuder oss att bemöta andra som man själv vill bli bemött. Som att man skall vara en gentleman och visa artighet mot sina fiender.