×

Kapitel 6
DEL II


Kapitel 6: Kartan och sinnevärlden


Generatorn förde ett förskräckligt oväsen hela natten, men vi var tvungna att ha den på av säkerhetsskäl för att lysa upp vår förläggning. Klockan sex på morgonen stängdes den av och då vaknade jag – av den plötsliga tystnaden. Jag steg ut ur mitt tält och såg hur allt gräs och alla träd och buskar var bruna och svarta. Föregående kväll hade nämligen varit en förfärlig skogsbrand runt omkring och allt var ett enda stort eldhav. Det var lika vackert som det var farligt. Men sådant är helt normalt under torrperioden. Tur att tälten inte fattade eld.


Jag befann mig i en förläggning för hjälparbetare i Tanzania, långt ifrån det moderna livets alla bekvämligheter. En konflikt i Kongo hade lett till flyktingströmmar över Tanganyikasjön till Tanzania. Ett stycke från förläggningen fanns ett läger med trettiotusen flyktingar som behövde mat, sjukvård, latriner och vatten. Varje person måste få tillgång till minst femton liter per dag. Femton gånger trettiotusen, det betyder ungefär femhundra tusen liter vatten om dagen. Vi körde vatten med åtta tankbilar från källan, men nu hade det inte regnat på fyra månader så källan var på väg att torka ut. Att köra vatten med tankbilar är dyrt i längden och dessutom är det svårt att uppnå målet femton liter per person och dag. Därför hade man beslutat att konstruera en vattenledning för att kunna pumpa vatten från en flod.


Jag tog en fyrhjulsdriven bil och åkte till källan med mina medarbetare. Tankbilarna fyllde på vatten som vanligt, men det såg ut som om vattnet kunde ta slut när som helst. Vi fortsatte bort till floden för att se hur arbetet gick med det nya vattensystemet. Jag funderade på om jag skulle hoppas att regnen skulle komma nu eller senare. Om de kom nu, skulle källan få nytt liv, men å andra sidan skulle vägarna förstöras och tankbilarna få svårt att komma fram. Om regnen kom senare skulle vi få mer tid att konstruera vattenledningen, eftersom det var lättare ta sig fram när det var torrt. Fast vad spelade det för roll vad jag hoppades? Här var det vädrets nyckfulla makter som härskade och de var helt likgiltiga inför vad en liten människa hoppades. Det blev som det blev ändå.


Jag gick längs vattenledningen inne i skogen. Några apor hoppade omkring i träden. De verkade inte ha några bekymmer, tänkte jag. Jag fick hela tiden vifta bort de otäcka tse-tse flugorna som bet så fort de satte sig på en. Ute i skogen fanns hundrafemtio arbetare som grävde diken, bar ut rör och skruvade ihop dem. En lastbil hämtade sten som skulle användas som fundament till vattentankarna. Vi installerade pumpar och tankar och arbetade på vattenreningsanläggningen så att vi skulle kunna pumpa rent vatten ända fram till lägret. Här skedde nästan allt med mankraft och inte som i Sverige där man mest använder maskiner.


Arbetet med ledningen gick långsamt, så jag anlitade en person – en av flyktingarna från Kongo – som kallade sig för Judas Iskariot. Det var en ganska tuff typ som var bra på att driva på arbetet. Han sade att han kallade sig så eftersom han tyckte sig vara ”un homme mauvais”, en dålig människa, varför vet jag inte.


En dag hörde jag plötsligt på radion att vattnet i källan tagit slut, så vi var tvungna dirigera om tankbilarna till floden. Det fick inte bli något längre avbrott i vattenförsörjningen. Fort som ögat, ner till floden och starta pumparna. Jag klev ner i vattnet för att stänga ventilen vid intaget, men jag fick se upp för här fanns krokodiler. Någon föreslog, halvt på skämt, att vi kunde använda en get som bete så att vi kunde arbeta i fred. Veva igång pumparna! Intagsledningen sög luft. Dra åt bultarna! Varför skulle allt krångla just nu? Skruva ihop ledningarna igen, men ordentligt den här gången! Till slut lyckades det och vattnet kom med ordentligt tryck och vi kunde fylla tankbilarna. Jag andades ut.


Jag har alltid beundrat de hantverkare som i sådana här situationer uppvisade ett stoiskt lugn och tålmodigt löste praktiska problem. De stod i stark kontrast mot vissa teoretiker som nästan tycktes bli chockerade så fort de råkade ut för ett stycke verklighet. Det var som om de upplevde en närmast kronisk indignation över att världen inte rättade sig efter begrepp, ideal och teorier.


Detta var något som jag ofta hade lagt märke till i katastrofsammanhang. När praktiker och teoretiker väl lärt sig kommunicera med varandra kunde de åstadkomma underverk, men om de framhärdade i tron på sin egen självtillräcklighet orsakade de en katastrof i sig. Även de mest triviala arbetsuppgifter som att skruva ihop en vattentank, gräva ett hål i marken eller transportera plankor med en lastbil, kunde bli en källa till djupa motsättningar mellan praktiker och teoretiker. Det tycktes mig som om vi här rört vid den urgamla filosofiska frågan om huruvida vi ytterst skaffar kunskap genom sinnesförnimmelser eller genom förnuftet.


Några veckor senare kom det en störtskur som varade i flera timmar. Allt förvandlades till lera, vägarna blev hala och på grund av tyngdlagen gled tankbilarna hjälplöst ned i diket. På vissa ställen grävde vattnet djupa diken i vägen och vi fick laga den med stenblock. Om vi inte fick fram rent vatten, kunde det hända att flyktingarna började hämta vatten från smutsiga dammar och då kunde det lätt bryta ut epidemier.


Vi körde fram mot vattenledningen inne i skogen, men fastnade i leran. Vi försökte på alla sätt ta oss upp, men lyckades inte. Jag anropade kontoret över radion och bad dem skicka en bil som kunde dra upp oss. Medan vi väntade fick jag tid att prata med några från Kongo. Jag frågade dem hur det var att vara flykting. »Det är ett hårt liv, tänk dig att bo i den här hålan», svarade en av dem. De berättade om kriget och den farliga flykten till Tanzania och hur de kom i små båtar över Tanganyika-sjön. Helst ville de naturligtvis återvända hem och fortsätta med sina liv. Efter en timme kom bilen som skulle dra upp oss, men den körde också fast så vi fortsatte att prata. De var mycket intresserade av att höra om Sverige, så jag berättade för dem om vintern och snön och om hur missnöjda många svenskar kan vara trots att de lever i materiellt överflöd. Det ena tycktes dem vara precis lika obegripligt som det andra. För dem var det bara tomma ord. En tredje bil kom och drog oss upp ur leran och vi kunde fortsätta arbetet med Judas och de andra gubbarna.

 

*  *  *

 

Att resa från land till land, att få någonting uträttat, att lära känna människor från andra kulturer – allt det är naturligtvis spännande och givande på alla möjliga sätt. Men det visar sig tyvärr att de surt förvärvade lärdomar man samlar på sig inte gäller överallt. Det går inte alltid att använda gammal erfarenhet i nya situationer. Allt skulle vara så mycket enklare om man hade tillgång till universella principer. Men är det möjligt om varje situation är unik?


Grundfrågan är egentligen denna: Skall man i huvudsak lita på det man ser med ögonen eller skall man lita på förnuftet? Att lita på förnuftet kan faktiskt ibland vara det slöare alternativet. Det är alltid mycket enklare och bekvämare att tro på generella principer. Då kan man uttala sig tvärsäkert om saker och ting utan att besvära sig med att gå ut i den konkreta verkligheten och se efter med egna ögon.


Inom biståndet är man duktig på att producera abstrakt jargong, som att allting måste ”integreras” i ett ”ramverk” och skapa ”dynamik” och ”synergi” med ”globala nätverk” och samspela ”holistiskt” etc, etc. Så där kan man hålla på i det oändliga, men det är inte alltid lätt att se hur det kan vara relevant i praktiken. Det är naturligtvis oundvikligt att ju högre upp man kommer i en organisationshierarki, desto mer använder man abstrakta begrepp. Fast är det inte att vända upp och ned på allting när den konkreta verkligheten kallas för den ”lägsta” nivån, medan den abstrakta nivån är den ”högsta”?


Jämför dessa två ”världar”:

  • Sinnenas värld: människor, träd, apor, krokodiler, vatten, sand, hinkar, skruvar, vattenrör etc.
  • Abstraktionernas värld: teorier, principer, rapporter, tabeller, regler, idéer, begrepp, ideal etc.

 

Om jag ställer frågan »vilken av dessa två världar är den verkliga?», vad skulle du svara då? Jag tror att de flesta skulle hävda utan ett ögonblicks tvekan att sinnenas värld är det verkliga. Så vad beror det på att man i vår kultur ofta värderar abstrakt kunskap högre än den rika sinnliga kunskapen?


Låt oss göra ett litet experiment och en filosofisk undersökning. Lyft blicken från boken du läser och se dig omkring. Kanske sitter du i ett rum och ser möbler, tavlor, bokhyllor och lyssnar på musik. Eller så är du ute i naturen och ser träd, gräs, växter och hör fågelkvitter. Ta nu ett papper och en penna och anteckna allting du ser och hör!


Du inser nog ganska snabbt att detta är omöjligt. Synintrycket är oerhört rikt och komplext med alla färgskiftningar, skuggor och rumsliga förhållanden. Orden räcker inte till för att beskriva upplevelsen. Varje beskrivning kan därför inte bli något annat än en grov förenkling. Man måste helt enkelt välja ut några få saker som man tycker är betydelsefulla. Ordkunskap är alltså något skissartat och sekundärt i jämförelse med den direkta upplevelsen.


Förmodligen är det just förmågan att abstrahera som skiljer oss från djuren. Eftersom de inte tänker abstrakt kan de inte oroa sig för framtiden och de kan därför leva ett bekymmerslöst liv i nuet. Ord och teorier har en väsentlig betydelse för människan. Utan dem skulle vi inte kunna samtala, planera eller samarbeta. Den ständiga risken med intellektuella aktiviteter är dock att man får för sig att abstrakta begrepp på något sätt är högre och finare än erfarenheten genom sinnena.


Filosofen Arthur Schopenhauer menade att nedvärdering av sinneskunskapen leder till en intellektuell och kulturell utarmning. »Den innersta nivån av varje äkta och verkligt stycke kunskap är en sinnesförnimmelse», sade han. Värdet av alla förnuftsresonemang är helt beroende av kvalitéen av de insikter och erfarenheter man utgår från. Om dessa är bristfälliga, spelar det inte någon roll hur intelligent man är eller hur bra man är på att argumentera, menade Schopenhauer.


Visserligen är det en stor gåva att ha förmågan att kunna se mönster och regelbundenheter hos verkligheten. Men om man tänker att objektiv kunskap på något sätt står högre än sinnevärlden, blir livet torftigt och fattigt och tomt på innehåll. Man blir som den som tycker om att sitta och bläddra i kartböcker utan att känna någon lust att resa. Eller som den som gärna läser kokböcker, men saknar aptit på mat.


För att kunna navigera i mångfalden är det viktigt att vi förstår det rätta förhållandet mellan kartan och landskapet. Teorier, generaliseringar och abstraktioner är som kartan. Sinnenas färgrika värld är som landskapet. Förnuftet kunde beskrivas som ett slags kartritarverktyg. Att mest lita på förnuftet är därför detsamma som att mest lita på kartan – ibland går det bra, ibland går det inte alls. Den kloke använder därför också ögonen.


Värre blir det om man går så långt att man tror att kartan på något sätt skulle vara verkligare än landskapet. Då blir man fördomsfull och blind för världens mångfald och komplexitet. Stereotypernas hjärnspöken blir intressantare än verkliga och levande människor. För i synnerhet judarna i nazityskland var detta helt förödande. Själva ordet jude blev något verkligt, något ”metafysiskt” som förknippades med alla möjliga negativa egenskaper. Vad verkliga judar gjorde eller inte gjorde blev helt enkelt ointressant. Enskilda och unika människor blev reducerade till en abstrakt allmänfigur. 


Ett annat exempel på hur kartan uppfattas som verkligheten är ett till synes oskyldigt uttryck som: »äpplet faller till marken på grund av tyngdlagen». Tyngdlagen skulle alltså orsaka äpplets fall. Gravitationens store utforskare Isaac Newton var helt klar över att tyngdlagen bara är en matematisk beskrivning och inte någon förklaring. Ludwig Wittgenstein skrev: »Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna».(4) Är det sant att vetenskapen har avmystifierat naturen?


»Förundra dig över allt, även det mest vardagliga», sade Carl von Linné. Många tycks dock vara mer imponerade av vetenskapen än de är fascinerade av naturen. De verkar till och med tro att det är samma sak! Varför är det så lätt att röra ihop det här? Är det för att man förväxlar objektiv kunskap med det verkliga? Popper skrev: »Vetenskap kan beskrivas som konsten att göra en systematisk överförenkling – konsten att urskilja det vi med fördel kan bortse från.»(5) Vetenskap innebär inte att ”avbilda” eller ”kopiera” verkligheten. Snarare är det att förenkla, bearbeta och systematisera verkligheten med hjälp av begrepp och symboler. Sinnevärlden är förstås verkligare än vår mer eller mindre grovt tillyxade kunskap om den. Upplevelsen av gröna träd och fågelkvitter är det konkreta och primära. Objektiva sanningar må vara hur viktiga och allmängiltiga som helst, men de är alltid något härlett och sekundärt. Den som tror att objektiva idéer är det verkliga tror i själva verket på osynliga fantasifoster.


Övertro på förnuftet leder så lätt till en nedvärdering av de fem sinnena. Vill man återställa balansen kan man utmana förnuftet med en rad besvärliga frågor. De svåraste problemen är faktiskt de enklaste och barnsligaste, som till exempel: »Varför har världen färger och vad är orsaken till att de ser ut som de gör?» Eller: »Varför älskar vi människor musik och varför skapades Beethoven?» Eller: »Om jag nyper mig i ena armen, hur uppstår själva känslan och hur uppstår den på precis rätt ställe?» En del förnuftstroende skrattar bara åt sådana frågor eller skojar bort saken. Andra börjar prata om det centrala nervsystemet och använder latinska begrepp – det låter som förklaringar ­men missar i själva verket poängen. Några säger att det säkert finns forskare någonstans som har den rätta förklaringen och om de inte har svaret i dag kommer de att ha det i morgon. Och så finns det de som tycker att det är meningslöst att grubbla över sådant man ändå inte kan lösa.


Varför dessa desperata försök att få saken ur världen? Varför inte bara fascineras av frågorna och problemen. Varför är det så svårt att bara vila i den enkla känslan av förundran? Den mänskliga hjärnan är naturligtvis inte konstruerad för att förstå och uppfatta allting. Vad ”tingen är i sig själva” kan vi inte ens göra oss den blekaste föreställning om, menade Kant. Den som förnekar världens hemlighet måste försöka pressa ihop hela tillvaron så att den ryms i ett begränsat mänskligt förstånd. Man är därför benägen att tro att någonting är förklarat så fort man kvantifierat det eller satt ett namn på det. Av lätt insedda skäl blir det en ganska platt och inskränkt världsbild.


Är du intresserad av sådana här saker kan jag rekommendera boken En filosofs bekännelser av Bryan Magee. Det är en personlig och relativt lättläst introduktion till Kant, Popper och Schopenhauer och till filosofin i allmänhet. Boken är framför allt ett bra exempel på ”problemstyrt” tänkande. Om du upplever att filosofi är obegripligt, misströsta icke! Sådana här saker kräver bara lite tålamod för att förstå.


Magee kritiserar de religiösa för deras intellektuella lättja, men samtidigt har han mycket lite tålamod med de som gjort tron på förnuftet till ett slags ideologi:

De verkade anse att världen var ett begripligt ställe, och jag kunde inte förstå hur man i ljuset av ett ögonblicks eftertanke kunde vidmakthålla denna övertygelse. Deras tro på förnuftets makt var för mig nästan otroligt oreflekterande och malplacerad … De reflekterade aldrig allvarligt över det smala område på vilket förnuftet är tillämpligt … Hela deras åskådning var något som bara kunde överleva så länge de inte synade dess grundvalar. Den var inte bara ytlig till ytterlighet, den var också oengagerad, den svävade i luften, utan stöd och omöjlig att upprätthålla.(6)

 

Magee reagerar mot den överdrivna tilltron till abstrakta begrepp och i stället uppvärderar han sinnlig och estetisk kunskap. Det finns faktiskt ett sätt att kommunicera med sinnesförnimmelser och det är genom konst. Av konstarterna räknar Magee musiken som den högsta, eftersom den är ett språk som går mycket djupare än vanligt språk. Man kan aldrig ersätta ett konstverk med en objektiv beskrivning i ord. Det är till exempel meningslöst att lyssna på en av Beethovens symfonier och därefter fråga vad han ”egentligen” försöker säga. Om någon ställer den frågan får man helt enkelt spela upp stycket en gång till. Själva musikstycket är det han försöker säga. Musik och annan konst är någonting som inte så lätt kan beskrivas med ord, än mindre förklaras.


Fysikern Pehr Sällström har skrivit många kloka saker om sinnena, i synnerhet om människans färgseende. Han menar att vi bör ta våra sinnesorgan på större allvar. Intellektuell verksamhet blir så lätt ett sätt att stoppa in världen i lådor, att sätta saker och ting på plats och att vilja bli färdig med dem. Det är därför viktigt att vi får upp ögonen för världens mångskiftande rikedom. Sällström skriver att vi får oss itutade alla möjliga abstrakta, förenklade vanföreställningar, till exempel genom massmedias tanklösa retorik. Även vetenskapsmän kan fastna i banala förklaringar av komplicerade fenomen. En sund vetenskap skulle dock kunna visa oss tillrätta om vi – som Johann Wolfgang von Goethe uppmanar oss – lär oss att hämta inspiration från sinnliga iakttagelser.


Sällström skriver:

För mig är ett av vetenskapens väsentliga syften … att konkretisera, att hjälpa oss komma verkligheten närmare inpå livet, befria oss ur talesättens och klichéernas snärjande nät och låta oss se naturen i dess fascinerande komplexitet.(7)

 

Hur vi ser på förhållandet mellan sinnena och förnuftet har en stor praktisk betydelse. Om de inte är i balans, kan vi varken lösa samhällsproblem eller tekniska problem. Vi skall se närmare på detta senare, men fundera tills vidare på följande. Säg att vi sitter i Sverige och bestämmer hur biståndsmedel skall användas i länder på andra sidan jordklotet.

 

  1. Grundar vi våra åsikter på vad vi har sett med ögonen eller på vissa abstrakta idéer?
  2. Kan vår brist på sinneskunskap uppvägas genom intelligenta resonemang? Kan abstrakt kunskap få mer substans genom prat?
  3. Hur kan vi få reda på om vi eventuellt fattar ett dåligt beslut?