×

Kapitel 7
Kapitel 7: Tro och förnuft


Vi körde i full fart genom den brännheta öknen och rörde upp ett moln av damm bakom oss. Jag och Ahmed och några andra kollegor från Sudan hade fått uppgiften att undersöka följderna av en översvämning av Nilen och vi var på väg mot den lilla staden Abu Hamed. Det var bara sand och sten och inga landmärken att utgå ifrån, så kartan var inte till den minsta hjälp. Efter några timmars ökenfärd förlorade vi orienteringen och dessutom var sanden på vissa ställen mycket lös, så det var svårt för chauffören att köra. Det blev trögare och trögare och till slut körde vi fast. Förgäves försökte vi ta oss upp. Där stod vi, mitt ute i ingenstans och vi hade inte ens sett skymten av någon annan på hela dagen. Vi arbetade hårt på att komma loss, men bilen sjönk bara djupare. Träbitar, domkrafter och draglinor – ingenting fungerade. Efter några timmars arbete började dricksvattnet ta slut och vi insåg att vi befann oss i en ytterst allvarlig situation. Vi hade inga möjligheter att ta kontakt med omvärlden och vi befann oss där ingen brukade köra. Till slut satt vi bara stilla under den stekande solen, utmattade av törst och hetta.


När vi nästan gett upp hoppet, såg vi helt plötsligt en man med en traktor som kunde dra upp vår bil. Ahmed och de andra kastade sig ned på marken, vända mot Mecka, för att tacka vår Skapare. Också jag riktade en tacksamhetens tanke åt högre makter, men jag vände mig några grader mer åt vänster – mot Wittenberg ungefär. En modern och upplyst människa får inte sätta sitt hopp till mirakel, men när de ändå inträffar blir man förstås djupt tacksam.


Det fanns naturligtvis en orsak till att mannen i traktorn dök upp på precis rätt ställe. Han hade nämligen kört ut i öknen för att hämta – sand. Det visade sig att vi hade kört fast i bra konstruktionssand som han behövde för att bygga ett hus. Så var den saken förklarad.


Efter att bilen dragits upp ur sanden drack vi oss otörstiga. Aldrig tidigare hade jag uppskattat vatten så mycket! Sedan fortsatte vi färden i öknen och kom till slut fram till Abu Hamed. Där var det så pass varmt på natten att vi kunde sova i sängar utomhus uppe på hustaken. Bara på morgonen blev det lite svalare så att jag var tvungen att dra en filt över mig. Att sova under den gnistrande stjärnhimlen utan att frysa var en underbar upplevelse. Jag urskilde Skorpionen som är en av de mest framträdande stjärnbilderna på himlen. Jag hade tidigare sett huvudstjärnan, den röda jätten Antares, från Ljungskile, men den steg aldrig mer än några grader över horisonten. Anledningen var förstås att jorden är rund och att jag såg andra stjärnbilder närmare ekvatorn.


Jag tyckte det var roligt att ställa mig på en annan punkt i vetenskapshistorien och se om jag själv kunde komma på bevis för sådant man upptäckt senare. Jag ville ju inte vara en upplyst papegoja, alltså en som bara upprepade de rätta svaren utan att veta hur man kommit fram till dem. Att finna argument för att jorden var rund var inte så svårt. Men hur kunde jag bevisa att jorden roterar? Jag vaknade då och då och såg hur Skorpionen flyttat sig på himlen. 1500-talsmänniskan Martin Luther förundrade sig över hur himlen kunde vevas runt så snabbt av en ängel: »På 24 timmar vrider sig hela himlamaskinen i ett nu ungefär tusen mil. Det är underligt hur firmamentets väldiga maskin svängs runt på så kort tid. Om solen och stjärnorna var av järn, guld eller silver, skulle de snart smälta i en så oerhört snabb rörelse.»(8). Luther visste att jorden var rund eftersom han levde på Columbus och Magellans tid, men han trodde uppenbarligen att det var stjärnhimlen snarare än jorden som roterade. Anledning var förstås att han levde före Galileo Galilei och den kopernikanska revolutionen på 1600-talet. Att finna bevis för att det var jorden snarare än världsalltet som roterade var faktiskt inte så enkelt.


Vetenskapen har gjort enorma framsteg sedan Luthers tid. Det intressanta är att han själv i allra högsta grad har bidragit till att sätta igång denna process. Luthers insikt var att vi alla var syndare men ändå älskade av Gud. Det betydde att inte ens påven, kyrkan eller traditionen var felfria. Detta var den förlösande startpunkten för hela det moderna projektet.


Nästa dag fortsatte vi färden längs Nilen och besökte några byar som drabbats av översvämningen. På en del ställen hade regeringen beslutat att flytta folk en bit bort från floden så att de skulle bli mindre utsatta. Därför hade man borrat nya brunnar som de kunde hämta vatten från. Vi gick fram till en grupp människor som samlats kring en vattentapp och frågade vad de diskuterade. De sade att de var misstänksamma eftersom vattnet var helt kristallklart. Genomskinligt vatten såg onaturligt ut och smakade konstigt, tyckte de. Hela livet hade de druckit grumligt vatten direkt från floden som de menade innehöll ”många nyttiga näringsämnen”. Ahmed upplyste dem om att det nog snarast var en bakteriebuljong och att vattnet från brunnen var mer hälsosamt. Men alla deras förfäder som sedan urminnes tider druckit från Nilen, skulle de haft fel? Efter en stunds diskussion verkade den tanken sjunka in i alla fall.


Efter ett par dagar återvände vi till Khartoum och fortsatte vårt projekt att förbättra vattenförsörjningen i flyktingläger utanför Omdurman. På fritiden brukade min vän Abdul skildra Sudans historia för mig och berätta om Koranen. Sedan berättade jag historier ur Bibeln för honom. I synnerhet tyckte han om berättelsen hur Jesus förvandlade vatten till vin under bröllopet i Kanaan. Det fanns en del inom islam som jag inte förstod och som inte verkade stämma överens med min uppfattning. Men jag var övertygad om att vi alla var ansvariga inför en och samma Skapare. Inför Skaparen var vi alla jämlikar.


Abdul berättade för mig hur han en kväll kände sig törstig och bestämde sig för att gå köpa lite hembränt gin (alkohol var olagligt i Sudan). Förmodligen var han lite förvirrad den kvällen för han knackade på dörren till fel hus. Till hans förskräckelse upptäckte han att det var en medlem av moralpolisen – bokstavligt alltså – som bodde där. Abdul blev arresterad och nästa morgon fick han fyrtio piskrapp. Så där blir det när man försöker skapa ett rent och perfekt samhälle enligt moraliska och religiösa principer. En viktig teologisk fråga är om Gud helst ser att relationen till honom präglas av frihet och ansvar eller av lydnad och underkastelse. Det är nog ingen vild gissning att de som gav Abdul piskrapp lutade mer åt ”lydnad och underkastelse”.


Abdul och jag beslutade oss för att besöka en sufisk sekt för att bedja att den Barmhärtige måtte vända sitt ansikte till oss och le mot oss varje dag. Mer än hundra män hade samlats på en bakgata i Omdurman, där de stod i en cirkel medan tjugo män dansade och hoppade omkring, runt, runt, framlänges och baklänges. Samtidigt sjöng de eller snarare skrek »Allah, Allah! Allah, Allah!» i tre olika tonlägen. En del var euforiska medan andra var djupt koncentrerade. Så där höll de på i flera timmar. Formen hade ingen betydelse, det enda viktiga var på vad man fäste upp sitt hjärta.

 

*  *  *

 

Att vara religiöst omusikalisk är definitivt inte någon fördel om man skall arbeta i länder där de flesta är troende. Men samtidigt är det förstås bra om man hyser en viss kärlek till förnuftet. Så låt mig försöka förklara hur jag tänker att förnuft och tro skulle kunna gå ihop!


Jag vet inte om räddningen i Sudans öken var ett underverk eller inte. Jag skulle dock vilja avråda från varje försök att slå fast en principiell lösning på sådana och liknande frågor. Vi skall naturligtvis vara tacksamma för vetenskapsmän som envist söker efter naturliga i stället för vidskepliga förklaringar. Det är tack vare dem som vi använder mediciner mot sjukdomar i stället för att bränna upp häxor. Men det kan ändå vara klokt att lämna vissa frågor obesvarade. Kunskapssökande kan annars bli ett sätt att tillfredsställa ett slags ”mentalt kontrollbehov”.


Den som vill se sig själv som modern och upplyst kan känna att man i varje läge måste ta parti för de naturliga orsakerna. Risken blir att man låser in sig i en dogmatisk position som kallas ”materialism” eller ”naturalism” eller ”reduktionism”. Precis allting har då naturliga förklaringar. Det vi kallar för fri vilja reduceras då till elektronkulornas blinda dans i hjärnan. Vi är bara maskiner, offer för krafter vi inte kan kontrollera. Detta är också vad materialismens främste förespråkare Richard Dawkins anser vara fallet. Han tycker människor beter sig lika dumt som Basil Fawlty i TV-serien ”Pang i bygget” när han piskar sin bil som straff för att den fått motorstopp:

Är inte mördaren eller våldtäktsmannen bara en maskin med bristfälliga komponenter? Eller bristfällig uppfostran? Eller bristfällig utbildning? … Men gör inte en sant vetenskaplig, mekanistisk syn på nervsystemet att idén om ansvar blir meningslöst, vare sig den är förminskad eller inte? Varje brott, hur bestialiskt det än må vara, måste i princip lägga skulden på föregående tillstånd verkande genom den anklagades fysiologi, arv eller miljö. … Varför ger vi utlopp åt så mycket känslomässigt hat mot barnamördare eller våldsamma marodörer, när vi helt enkelt borde betrakta dem som trasiga enheter som behöver repareras eller bytas ut?(9)

 

Även jag tycker det är bättre att förstå än att döma, men Dawkins driver detta till sin yttersta spets. Den totala förståelsen blir den hårdaste och grymmaste domen av alla: »Jag förstår precis varför du handlade som du gjorde eftersom du inte är något annat än en maskin.» Frågan är om Dawkins betraktar också sig själv som en blind robot. Schopenhauer sköt mitt i prick när han sade: »Materialism är filosofin av det subjekt som glömmer att ta med sig själv i beräkningarna.» Är det möjligt att på fullt allvar uppfatta sig själv som ett avancerat urverk? Kan då något som ”inre integritet” ens existera? Skulle inte detta underminera tilltron till alla människor, inklusive vetenskapsmän?


Fysikern Albert Einstein verkade inte alls dela denna tro på förnuftets allmakt. Han skrev:

Den vackraste och djupaste erfarenhet en människa kan ha är känslan av det mysteriösa. Det är den underliggande principen i både religion och i all seriös strävan i konst och vetenskap. Den som aldrig haft denna erfarenhet tycks mig vara, om inte död, så åtminstone blind. Att känna att bakom allt som kan upplevas finns någonting som vårt förnuft inte kan greppa om och vars skönhet och storslagenhet bara når oss indirekt som en svag reflektion, det är religiositet. I denna mening är jag religiös. För mig räcker det att förundras över dessa hemligheter och att med mitt förnuft ödmjukt försöka greppa om spegelbilden av alltings ståtliga konstruktion.(10)

 

Detta är en ganska fascinerande trosbekännelse av en av tidernas största vetenskapsmän. Den s.k. moderna människans självbelåtenhet och bristande känsla för det okända tycks ha gjort honom alldeles förbluffad. Upplevelsen att det finns någonting som förnuftet inte kan greppa om, är den underliggande principen i vetenskapen, sade alltså Einstein. Jag tror att han menade att detta kan skydda oss från dogmatism. Att erkänna tillvarons djupa mysterium är faktiskt något mycket ”pedagogiskt”. Det är att acceptera en gång för alla att det finns något man aldrig kan få mental kontroll över. Den som har kapitulerat på den punkten känner inte längre något behov av att pressa in världen i en enkel formel. Förnuftet blir då inte något man tror på utan något man försöker använda.


Finns det någon som har en bergfast tro på sitt eget förnuft så är det Dawkins. Av just detta skäl kan ordens makt över tanken ibland spela honom ett spratt. Hans fyndiga metaforer är välkända, men i ivern att göra vetenskapen tillgänglig för gemene man skapar han ibland förvirring. Ta till exempel titlarna på hans kända böcker om evolutionsteorin: ”Den blinde urmakaren” – naturen är som en skicklig hantverkare med nedsatt syn. ”Den själviska genen” – gener har motiv. Risken med sådana uttryck är att de ger känslan att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja. Med en tillspetsad fräckhet kunde man kalla detta för ”undermedveten kreationism”. Denna populära misstolkning innebär att man skådar naturen genom utvecklingsoptimismens lins. Till exempel föreställer man sig att fåglar har utvecklats enligt ungefär samma principer som flygplan. Arternas mutation och naturligt urval tänks ha väsentliga likheter med uppfinnarens trial and error. Eller med djuravel. Eller med marknadsekonomin. Detta skapar en stark aha-känsla och övertygelse att evolutionen är en ”logisk naturlag” eller ”kraft” som driver på utvecklingen. I själva verket har man gjort en antropomorf tolkning av naturen. Man övertygas inte av analyser utan av analogier, det vill säga poesi.


Det finns naturligtvis ingen seriös vetenskapsman som tror på sådana skenförklaringar. Tvärtom finns det många skäl att ta avstånd från denna sammanblandning av natur och kultur. Risken är nämligen att utveckling och framsteg kan uppfattas som något naturligt, som världens inneboende ordning. Evolutionsbiologen Henry Gee skriver: »Föreställningen om en ofrånkomlig progressivitet är populär eftersom den talar till vår fåfänga och våra böjelser. Det är en föreställning som har använts för att rättfärdiga rasism, nazism och andra ruskigheter.»(11) Har utvecklingsoptimismen blivit vår tids religionssurrogat? Är det den som gör att bistånd så ofta pendlar mellan naiv optimism och cynisk uppgivenhet? Om utvecklingen är en obönhörlig naturlag är den inte riktigt människans ansvar. Hur vi än beter oss blir det bättre och bättre dag för dag. Har denna tro lett till vårdslöshet och miljöförstöring?


Följande citat av Popper borde alla som är intresserade av vetenskap rama in och sätta upp på väggen:

Den felaktiga synen på vetenskap visar sig i begäret att ha rätt; för det är inte hans besittning av kunskap, av obestridliga sanningar, som utmärker en vetenskapsman, utan hans uthålliga och obekymrat kritiska sökande efter sanningen.(12)

 

Popper menade att sann vetenskap måste vara problemstyrd. Det är ofta mer givande att lyssna på forskare som är lite äventyrligt sinnade och som inte känner till det rätta svaret från början. Den som i första hand strävar efter mental kontroll (läs Dawkins) håller fast vid lösningarna lika hårt som man greppar om ett yxskaft. En seriös vetenskapsman (läs Einstein) drivs av sin fascination av problem och problemlösning. Om man får uttrycka det så: skall man vara mest intresserad av ”12” eller av ”5+7”? Risken med att intressera sig mest för lösningarna är att man envist hävdar ”12” även om problemet skulle vara, säg, ”8+9”. En intellektuell katastrof, med andra ord.


Upplysningstraditionen har definitivt varit till stor nytta under historien, framför allt i kampen mot vidskepelse. Men tyvärr har detta ofta tagit sig formen av en upplysning à la Voltaire där man sett ned på de mindre vetande med ett spydigt hånleende. Detta har mest uppmuntrat ett ”lösningsstyrt” tänkande och ett papegojaktigt upprepande av de rätta svaren. Det som får Upplysningens vision att så lätt spåra ur är att den får vissa människor att känna sig – upplysta. Som buddhisterna brukar säga: när man tror sig vara upplyst är det ett säkert tecken på att man inte är det.


Kant och Luther var inte heller särskilt upplysta i alla avseenden och de sade en del dumma saker. Men samtidigt hade de också en del värdefulla insikter som kan visa oss på en annan väg. Materialismen bygger på den systematiska förväxlingen av kunskap och verklighet, något som skapar illusionen att förnuftet i princip kan förklara allt. Den står i stark kontrast till den filosofiska tradition som utgår från Kant. Där gäller det framför allt att förnuftet måste besinna sig inför sina egna möjligheter och begränsningar.


Popper föredrog upplysning à la Kant. Han förordade alltså en mer ödmjuk och balanserad syn på förnuft och vetenskap. Magee skriver i en bok där han presenterar hans filosofi:

Den populära uppfattningen, att vetenskaperna rymmer fonder av fastställda fakta, är genomgående felaktig. Ingenting i vetenskapen är slutgiltigt fastställt, ingenting är oföränderligt, och vetenskapen förändras i själva verket alltid ... Om vi är förnuftiga bör vi alltid bygga våra beslut och förväntningar på ”vad vi tillsvidare vet bäst” ... och provisoriskt utgå från att denna kunskap är ”sann” för praktiska syften, emedan den är den minst osäkra grundval vi har att tillgå; men vi bör aldrig förlora det förhållandet ur sikte, att erfarenheten när som helst kan visa att den är felaktig och måste revideras.(13)

 

Popper insåg att det är meningslöst och direkt ologiskt att försöka bevisa teorier. Det enklaste sättet att bevisa att en teori är sann är nämligen att blunda för svagheterna med den. Ju mer den skyddas från kritisk granskning desto sannare tycks den vara. Popper tyckte därför att det vore smartare att vända på alltihop. I stället för att försöka bevisa att en teori är sann, skall man försöka visa att den är falsk. Alltså att medvetet försöka torpedera den. Om den överlever det provet kan den accepteras, i alla fall tills vidare. Men detta är inte bara ett klurigt test. Popper visade att öppenhet för kritik leder till förbättring på alla livsområden. Försök, misstag och korrigeringar – det är så allting utvecklas.


Kyrkans budskap är väl inte precis höjden av rationalitet, i alla fall inte om man gör en ytlig tolkning. Men rätt förstått utgör det på ett intressant sätt grunden för förnuftighet. Att kyrkan fokuserar så mycket på synd, nåd, bot och bättring är inte fråga om en negativ människosyn. Snarare grundar sig detta på en nästan ”poppersk” insikt. När Luther spikade upp sina nittiofem teser på slottskyrkans port i Wittenberg för femhundra år sedan, var det bland annat en protest mot doktrinen om rättfärdighet genom goda gärningar. Detta hade tidigare drivit Luther till ett tillstånd av närmast total förtvivlan. Hur kan man veta om man är tillräckligt god? Det lättaste sättet att känna sig god och rättskaffens är att blunda för sina fel. Och ju hårdare man blundar, desto godare tycker man sig vara. Så om man nu känner sig rättfärdig, beror det på att man verkligen är det eller för att man ljuger för sig själv? Det går ju aldrig att veta. Alltså är det omöjligt att bevisa att man är rättfärdig. Luther menade därför att det är tron på Guds ovillkorliga kärlek som är avgörande. För att vi skall mogna som människor måste vi ha modet att erkänna våra svagheter, men detta förutsätter att vi förlitar oss på nåden.


Resonemanget gäller inte bara moral utan också kunskap i allmänhet. Man kan aldrig veta om man har rätt i en viss fråga. Visserligen är det lätt att övertyga sig själv att man har rätt. Men om detta beror på ens eget skarpsinne eller lättsinne är omöjligt att avgöra själv. Känslan av övertygelse kan ju vara lika stark i båda fallen. Vägen till sanningen ligger inte i förmågan att övertyga sig själv, utan i öppenheten och viljan att korrigera svagheter i sin övertygelse.


Detta gör att det är en enkel sak att få tro och förnuft att gå ihop. Tillit till nåden innebär öppenhet för att man kan ha fel. Alltså att erkänna att man kanske inte är så speciellt upplyst. Meningen med kyrkans symboler är inte att vinna några ”högre insikter”, utan i stället att buga sig inför det heliga och släppa taget om vissa onödiga fixeringar. Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man får inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta på det heliga, spelar det mindre roll om ens idéer och övertygelser ramlar ihop då och då. Den som förtröstar på nåden snarare än på sin världsbild har lättare att konfrontera egna misstag och felsteg – vilket är förutsättningen för förnuft och utveckling.


Men kan man lösa konflikten mellan vetenskapens tro på naturliga orsaker och religionens tro på underverk? Det är nog svårare, men det är väl inte värre än att det kan hanteras. I boken Min Ungdom berättade Winston Churchill hur han under sina yngre år levde ett äventyrligt och kringflackande liv och hur han läste litteratur som gav honom en materialistisk åskådning. Han skrev att han genomgick en aggressiv antireligiös fas, som kunde gjort honom odräglig om den hade varat. Jämvikten återställdes dock eftersom han ganska ofta kom i beröring med faran och han tvekade aldrig att be en bön till »den Höga Makt, som ingriper i den eviga följden av orsak och verkan, oftare än vi kanske är färdiga att medgiva». Han kom fram till åsikten att det vore mycket dumt att förkasta hjärtats skäl och enbart föredra huvudets. Han skrev:

Det tycktes mig riktigt att låta förståndet, så långt det kunde, utforska tankens och logikens stigar och ävenledes riktigt att bedja om hjälp och bistånd och vara tacksam när det kom. Jag kunde inte fatta, att den Högste Skaparen, som gav oss vårt förstånd lika väl som vår själ, skulle bli förtörnad, om de inte alltid gick väl tillsammans i parsele. När allt kom omkring måste Han ha förutsett detta från början och naturligtvis skulle Han förstå allt.(14)

 

Det finns många idag som hävdar att vetenskapen och hela civilisationen står och faller med tron på de blinda, naturliga orsakerna. Men tron att man i princip har alla problem under kontroll är nog tvärtom något som skadar vetenskapen och förnuftet. Man frestas då att välja en dålig förklaring framför att erkänna sin okunnighet. »Tanken att ingenting är sant utom det vi förstår, är dum, och tanken att idéer som vårt förstånd inte kan förena omintetgör varandra, är ännu dummare», skrev Churchill.


I stället bör vi hävda att vetenskapen står och faller med om den är problemstyrd eller inte. Må i synnerhet de som älskar naturvetenskap och matematik känna sig kallade att ge materialismen en puff! Jag kan överhuvud taget inte tänka mig någon mer angelägen uppgift än att kämpa för en sundare upplysningstradition. Konsekvenserna är inte obetydliga. Lösningsstyrt tänkande och tron på den passiva urverksmänniskan är vanliga orsaker till misslyckat bistånd.