×

Kapitel 9
Kapitel 9: Två gånger två


Då och då har jag hjälpt min fru Martha med företaget hon skötte om i Kenya. En gång gav hon mig uppdraget att besöka doktor Tang i Kina för att lära mig hur man konstruerar biogasanläggningar och sedan överföra teknologin till Kenya. Doktor Tang var expert på kärnkraft, men hade växlat spår mot grönare ting, som biogas. Under kulturrevolutionen hade han arbetat ute på landsbygden och där hade han fått en unik idé för en biogaskonstruktion som han under åren utvecklat och förfinat. Vi beseglade vårt samarbete med att äta en orm och dricka risvin. Sedan åkte vi och besökte Maos födelseplats och smällde en massa kinapuffar. »Vi är inte alls vidskepliga, men det sägs att det bringar lycka», förklarade någon. Jag tänkte att detta måste vara ett sätt att skrämma bort onda andar från det förgångna.


Under ”det stora språnget” i Kina försökte Mao genomdriva många verklighetsfrämmande idéer. Han ville dramatiskt höja stålproduktionen genom att folk på landsbygden skulle bygga små hemmagjorda masugnar och smälta skrot. Han drev också en kampanj för att döda alla sparvar, eftersom de åt upp böndernas spannmål på sädesfälten. Han förstod inte att sparvarna också äter skadeinsikter som i ännu högre grad förstörde spannmålen. Följden av sådana orealistiska påfund blev att produktionen av livsmedel sjönk drastiskt och mer än femton miljoner människor dog av svält. Och vems var felet när allting gick snett? Ingen vågade skylla på Mao. Detta var kanske ett av historiens värsta exempel på lösningsstyrt tänkande. När man försökte hävda skenlösningar på en komplex verklighet blev slutet ofta en tragedi.


Kina hade utvecklats ganska mycket sedan Maos tid. Deng Xiaoping, som tog över ledarskapet efter Mao, var en pragmatiker. »Det spelar inte någon roll om en katt är vit eller svart, om den bara fångar musen är den en bra katt», sade han. Landets högsta ledning skulle inte sitta på möten och ägna sig åt ändlösa politiska föreläsningar, hävdade han. I stället skulle de fokusera på att lösa konkreta problem. Samhället skulle därför styras av ingenjörer och vältränade problemlösare. Orsaken till Kinas utveckling under senare tid var säkerligen detta skifte från dogmatism till pragmatism.


Någon kommunism såg jag knappt skymten av i Kina, vilket var i skarp kontrast till Nordkorea. De flesta tycktes bara ha en sak i huvudet och det var att tjäna pengar. Landets teknokratiska ledning verkade anse att det var bra att folk arbetade för att öka sin privata välfärd, huvudsaken var att de inte ägnade sig åt religion eller politik. Det gällde att skapa harmoni till varje pris. Eftersom det bara fanns en vetenskaplig sanning, behövdes det inte mer än ett parti.


Jag argumenterade med några kinesiska vänner och sade att de borde överväga ett flerpartisystem i stället. De kunde inte förstå poängen med det. De sade: »Om man skall ha två partier måste man dela upp Kina i två delar, en del för varje parti. Vad skulle det tjäna till?» Jag försökte förklara: »Det är inte fråga om att dela upp landet, utan att tillåta att det finns flera partier på samma gång. Ja, alltså inte att de alla styr på samma gång, men att folket får välja vilket parti de vill ha. Sedan kan de ingå i koalitioner med varandra efter valet om de vill.» Ju mer jag förklarade, desto mer förbryllade blev de. Mina argument var väl inte så värst välslipade. Vad fanns det egentligen för argument för pluralism?

 

*  *  *

 

I det superförnuftiga samhället genomsyras allting av orubbliga och universella fakta. Varje dispyt tänks kunna avgöras genom att hänvisa till någon enkel ekvation. Att två gånger två är lika med fyra kan man inte rösta om, så om allting i grunden är två gånger två behövs ingen demokrati. I ett sådant samhälle får folk inte tänka självständigt. Då kan de styras av sina känslor och så går allting fel. Människor är som kuggar i samhällets maskineri och alla samhällsproblem kan lösas med social ingenjörskonst. Ekonomerna antar helst att människan är en förnuftig egoist, det gör henne förutsägbar och kalkylerna blir då så oändligt mycket enklare. Dessutom skulle det göra henne lyckligare har man räknat ut. Det mer effektiva måste alltid väljas framför det mindre, såvida man inte vill hamna på efterkälken och göra sig själv olycklig. Enligt denna princip utvecklas tekniken som hjälper människan att uppnå det fullständiga lyckotillståndet och bli helt bortkopplad från naturen, kroppen och sin egen hjärna.


Och sen då? Hur roligt skulle det vara? Vad är det för ”utveckling”? Om allting i livet reduceras till mekaniska procedurer, är då inte risken att vi blir passiva och fördummas i förnuftets namn? Och om vi förlorar vår frihet, tar det inte också bort vårt ansvar? Även om man uppfann en matematisk formel som kunde upplysa oss om hur vi skall handla för att uppnå högsta möjliga lycka, är det ytterst frestande att sätta sig på tvären, handla tvärsemot och medvetet dra på sig alla möjliga olyckor bara för att under ett ögonblick känna sig fri och ansvarig. Dostojevskij skrev:

Ty detta det dummaste, detta hennes infall, kan i själva verket, mitt herrskap, vara fördelaktigare och nyttigare för henne än något annat i hela världen, speciellt vid vissa tillfällen. Ja, det kan komma att utgöra den allra nyttigaste nyttan till och med i fall då det medför påtaglig skada och står i klar motsättning till förnuftets allra klokaste nyttoteser – därför att det trots allt bevarar åt oss det viktigaste och dyrbaraste av allt, nämligen vår personlighet och vår individualitet.(17)

 

Visst kan man tycka att demokratin borde präglas av nykter rationalitet, men vad gör man om alla hävdar att de har vetenskapen på sin sida? I stället för en dispyt om vad som är sanning och fakta, vore det inte bättre att erkänna att det finns underliggande idéer om vad som är bra och vad som är dåligt? Alltså rena ”tyckfrågor” som inte kan lösas av förnuftet.


Författaren Göran Rosenberg menar att det i Sverige finns en konflikträdsla som lett till en konsensuskultur. Detta har drivits så långt att man ofta saknar förmågan att lösa genuina värdekonflikter:

En tradition som inte tillåter ”olösliga” värdekonflikter, men antar att den ena eller andra sidan inte är tillräckligt upplyst, kommer att ha svårt att finna den dyrbara modus vivendi i vilken motsägande värden kan kommunicera, samexistera och ömsesidigt utvecklas.(18)

 

Övertygelsen att alla värdekonflikter i grunden är oenighet om fakta, kan till och med göra konflikter värre. De som inte ansluter sig till ”den vetenskapliga uppfattningen” kommer att stämplas som mindre vetande som måste botas med upplysning. Eller som det inte är mödan värt att diskutera med. Men är det egentligen ens önskvärt att i alla lägen uppnå enighet? Konsensus kan visserligen vara en indikation på att man är på rätt väg, men det kan precis lika gärna vara ett farligt sömnpiller.


Rädslan för konflikt mellan olika värderingar kan dessutom göra samhället rent omänskligt. Om man till varje pris vill slippa bråk och värdekonflikter, är det naturligt att man söker efter en enkel formel som bara frågar efter mängd, kvantitet och siffror. Högsta möjliga effektivitet uppnås vid minimal insats och maximalt resultat. Men är det till exempel meningsfullt att tala om ”effektiv omsorg”? Vad är egentligen resultat och vad är insats? Själva insatsen, i form av mänsklig aktivitet, energi, uppmärksamhet och medkänsla, kan ju ha ett värde i sig. Hur räknar man till exempel ut effektiviteten av att sitta och hålla en döende människa i handen?


Om man – likt Dawkins m.fl. – till varje pris försöker rensa ut all mening och allt syfte i tillvaron blir vi värnlösa mot cynismen. Människan kan då reduceras till vad som helst. I ett samhälle som vårt kan det betyda att man mäter alla värden i kronor och ören. En människa som samhället måste föda men som ingenting producerar, har värdet noll enligt naturalismens världsåskådning. Att en sådan människa trots detta har ett värde bygger på en transcendent princip som inte kan bevisas. Antingen tror man det eller också tror man det inte. Ur denna synvinkel går tro och politik faktiskt bra ihop. Utan tron kan reduktionismen och nihilismen gå precis hur långt som helst. I ett materialistiskt samhälle finns det ingen hejd på nyttokalkylerna.


»Vad blir det av den fria viljan om allting reduceras till matematiska tabeller och om ingenting annat existerar än att två gånger två är fyra? Två gånger två är fyra utan min viljas ingripande.»(19), skrev Dostojevskij. I kontrollsamhället skall allt styras med abstrakta resultatsiffror, även kvalitén på sådant som sjukvård, skola och akademi. I ett tillitssamhälle skulle man i stället försöka skapa öppna men självständiga system som korrigerar sig själva.


Det är viktigt att vi inte tanklöst låter oss styras av ekonomernas ekvationer. Förnuftet är visserligen bra på att hantera kvantiteter men inte kvalitéer. Om till exempel “effektivisering” inte är synonymt med “förbättring”, då har vi ingen enkel ekvation att ty oss till och som kan fatta beslut i vårt ställe. I stället har vi en äkta värdekonflikt som bara kan bedömas av intuitionen, kommuniceras med vältalighet och avgöras med demokratisk strid.


Det sägs att demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla andra former som prövats genom tiderna. Demokratin är ett sätt att hantera oenigheter, inte att lösa dem. Det kommer därför alltid vara den ”näst bästa” styrelseformen. Men ve dem som söker efter den ”bästa” styrelseformen för att lösa oenigheterna! Det skall visa sig vara den sämre formen. En diktatur måste alltid skapa harmoni på ett eller annat sätt, genom att likrikta eller segregera. Det förträffliga med demokrati är att den inte sätter harmoni som högsta ideal.


Filosofen Isaiah Berlin skrev: ”Pluralismens fiende är monismen, den urgamla föreställningen att allt ska passa in under en harmonisk sanning. Det leder till föreställningen att de som känner till sanningen ska styra dem som inte gör det.” Ett alltför stort behov av frid och harmoni leder bara till någon form av dominans och förtryck. Folk måste tänka rätt snarare än tänka fritt – med följden att de passiviseras och tänker fel. ”Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger.”, sade Rasumisjin i Brott och straff.


Psykisk hälsa beror på förmågan att kunna hantera inre konflikter. På ungefär samma sätt beror samhällets hälsa på förmågan att hantera motstridiga viljor på ett fredligt sätt. Tolerans betyder först och främst ”förmågan att stå ut med varandra”. Utan detta är risken stor att samhället präglas av aggressivitet, inåt eller utåt. Ett samhälle är en sammansättning av olika ”världar”, till exempel företagarens värld och arbetarens, stadens värld och landsbygdens. Om de är hermetiskt slutna för varandra, finns inget utbyte av idéer och förståelse mellan dem. Var och en ser allting ur en enda synvinkel (sin egen). Men när dessa världar utsätter varandra för kulturkrockar kan de mogna och utvecklas.


Ibland kan en människa förtvivla över sakernas tillstånd i världen och sucka: ”Vad bra allting skulle bli om alla tänkte som jag!” Men efter en stunds eftertanke förstår man att en sådan totalitär logik skulle leda till kulturens död och samhällets kollaps. Vi borde kanske vara glada för att det existerar människor som vi inte riktigt förstår oss på. ”Den nyttigaste läxan livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt”, sade Churchill.


När man i effektivitetsnit sparar på all den tid människorna ägnar åt omsorg, kommunikation och samarbete, då sparar man också bort vissa egenvärden och gör därmed samhället mer omänskligt. Värst blir det om teknokraterna börjar tillämpa sina kalkyler på demokratin själv och försöker göra den mer effektiv. Man kanske räknar ut att det blir enklare och billigare om besluten fattas på en central nivå och om medborgarnas plikter begränsas till att med jämna mellanrum fylla valurnorna.


Föga bättre är marknadstänkandets platta idé om demokrati. Den går ut på att folket genom fria val tvingar politikerna att skärpa sig, ungefär som om de vore kunder som väljer mellan konkurrerande företag. En del menar att denna idé har varit till skada i utvecklingsländerna. Problemet är att den gör att folk blir krävande och passiva och att de skyller allt ont på politikerna. Den uppmuntrar inte till gemensamma kraftansträngningar mellan medborgarna och de styrande.


Är det inte själva insatsen och medborgarnas aktivering som borde prägla en äkta demokrati? Detta behöver för all del inte bara ske genom politik i vanlig mening. Det väsentliga är att man engagerar sig på något sätt, till exempel i en förening där man kan öva sig i grälandets och samarbetets konst. Förutsättningen för att det skall fungera är att folk är engagerade, öppna och debattglada.

Människans alla ansträngningar tycks bestå däri att hon för sig själv vill bevisa att hon är en människa och inte ett urverk … Vem vet om inte målet för mänsklighetens strävan på jorden ligger i denna ansträngning att nå ett mål, med andra ord livet självt, snarare än det faktiska mål som uppenbarligen måste formuleras enligt den oföränderliga regeln att två gånger två är fyra. Ty att två gånger två är fyra är inte längre livet utan början på döden.(20)