5. KLOKHET: Hur en tillitsfull tro kan vara förnuftets bästa vän

Världsförbättrare behöver denna dygd

Att skapa en verklighetsbild är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar omdöme kan pussla ihop vad som helst. Resultatet blir en förvrängd världsbild. För att passa ihop bitarna behövs den enkla insikten att man kan tänka fel. 

Vi lever i en komplicerad och problemfylld värld. Nu mer än någonsin behöver vi lära oss konsten att foga ihop en riktig bild av verkligheten.

Det är många idag som vill arbeta för en bättre framtid, och det är bra! Tyvärr är det vanligt att goda intentioner förenas med alltför säkra åsikter. Risken är att saker i stället förvärras.  Tvärsäkra idealister behöver lära sig att det inte räcker med goda avsikter. Även klokhet är en dygd.

I denna komplicerade värld är det sällan möjligt att vara helt tvärsäker på någonting. Det man kan sträva efter är ett gott omdöme.

Konsten att lägga pussel

Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga pusselbitarna på plats. Med lite vilja går det att skapa vilken bild som helst. För att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna "stycka upp varje företeelse" och att kunna "se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick". Idag kallar vi detta för analys och syntes.

• Analys: De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.
• Syntes: De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.
  

Sokrates sade: "Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka."

Det gäller att både kunna se skillnader mellan likartade ting och att se likheter mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Utan analytiskt tänkande går det lätt över styr. Om man bara vill, går det att koppla ihop nästan vad som helst. Ett exempel på detta är konspirations­teorier, där en viss grupp människor associeras med all världens elände. Även politiska ideologier kan måla upp fiendebilder på ungefär samma sätt. Manipulativa demagoger – bedrägeriets mästare – kan få människor att helt fastna i denna mentala fälla.

Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Allting måste gå ihop: Bibeln, historien, världshändelserna, vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald?

Syntetiskt pusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Vad händer om vi följer minsta motståndets lag? Är inte risken att vi skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi börjar inbilla oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Med hjälp av fantasifulla associationer går det att se samband mellan allt möjligt och övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.

Verklig tro handlar inte om tvärsäkerhet

För den som tror på Gud finns en överraskande väg ut ur ”tokerifällan”. Målet är att hitta en metod för att inte bli alltför fäst vid sina idéer och att öppna sig för möjligheten att man kan ha fel.

Det börjar med att erkänna – ganska kontraintuitivt – att ens trosförmåga är ganska svag. Det är omöjligt att få allting att gå ihop. Vi kan glädja oss över att läsa om hur Kristus utförde underverk, som hur han förvandlade vatten till vin i Kanan. Samtidigt kan det vara svårt att tro att naturlagarna kan sättas ur spel. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid får det ena att gå ihop med det andra? Det är ju han som skapat vårt förnuft så rimligen borde han förstå att sådana här saker kan göra oss förbryllade. 

En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. Istället för att förlita sig på sin egen trosförmåga, kan man flytta fokus från sig själv till Gud, som ser och förstår alla våra bryderier. "... om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt."

I svagheten är kraften störst, sade Paulus. En svag trosförmåga kan betyda större tillit. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

Luther skrev i Stora katekesen:

Tron som en kopernikansk revolution

En tillitsfull tro skapar en ny fixpunkt som gör det lättare att rubba ens självcentrerade tankebanor. Detta kan liknas vid en "kopernikansk revolution". Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och placerar det gudomliga i centrum. 

Förnuftet kan göra misstag och foga ihop saker som egentligen inte alls hör ihop. Ens politiska och religiösa övertygelse kan bygga på rädsla och själviska önskningar. Att totalt förlita sig på sådant skapar en egocentrisk världsbild. Den som i stället fäster sitt hjärta vid Gud får en ny fixpunkt. Detta får allting att framstå i en bättre belysning.

Det är bra att ha insikter och åsikter men man bör inte klänga sig fast vid dem. Förtröstan på nåden hör ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Ens föreställningar kanske behöver korrigeras och förbättras. På så vis kan tron bli en drivkraft till sanning och bildning. 

Att fästa sitt hjärta vid Gud innebär att inte fixera sig för mycket på en eller annan idé. Detta öppnar för den viktiga förmågan att hålla två motsatta idéer i huvudet samtidigt (integrering). Det blir lättare att lägga livets stora pussel eftersom det spelar mindre roll om ens världsbild rubbas då och då. Tillitstron är förnuftets bästa vän.