Är människor dåligt programmerade robotar?
Det finns troende som har en mycket pessimistisk syn på människan. De tänker att hon är rakt igenom fördärvad och att hon aldrig kan förbättras. En mörk människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.
Men om människan är ett hopplöst fall, är det inte hennes fel att hon är som hon är. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar. Genom att förneka ansvaret trollar man bort synden. En felprogrammerad robot behöver ju inte be om förlåtelse. Detta är knappast vad den kristna tron på nåden handlar om.
Att erkänna sin hjälplöshet, vanmakt och oförmåga är en sak. Att erkänna sina synder är något helt annat. Det är viktigt att inte röra ihop det här. Säg att någon ber så här: "Ack, jag är slav under mina begär och kan inte göra rätt!". Detta är ingen syndabekännelse. Att vara hjälplös är ingen synd. Den som är hjälplös bör be om hjälp och inte om förlåtelse.
Det pinsamma är ju att man ibland gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. Ofta är det egentligen inte alls svårt, och många gånger är det helt och hållet ens eget fel. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man tar ansvar för sina felsteg. En del väljer den lätta utvägen. I stället för att erkänna sina misstag (vilket kan vara rätt smärtsamt) erkänner de sin oförmåga och vanmakt (vilket ofta blir en behaglig övning i självömkan).
Om du är hjälplös, be om hjälp – inte om förlåtelse. Om du har gjort fel, sök förlåtelse – inte ursäkter. Att skilja mellan dessa två är en nyckel till mognad, eftersom det skärper blicken för vad som faktiskt är vårt ansvar.
Men talet om mänsklig handlingsförmåga och frihet väcker ibland oro i vissa kyrkor. Man invänder att det kan leda till att människor tar åt sig äran för sina goda handlingar – och blir högmodiga. Därför formas i stället en teologi som betonar människans svaghet och hennes brist på fri vilja.
Tanken är att om man framhäver människans svaghet, fördjupas hennes beroende av en mäktig Gud. Men detta kan få oväntade följder: samma tankemönster kan också skapa en längtan efter mäktiga auktoritära ledare.
När människor får lära sig att de inte kan styra sig själva, börjar de snart leta efter någon som gör det åt dem.
En farlig urspårning
Det finns två fällor vi måste undvika. Det första är att tro att man måste vara stark, duktig och framgångsrik för att bli accepterad och ”frälst”. Detta är villkorlig kärlek. Det leder till stress och prestationsångest, för man kan aldrig veta om man är bra nog.
Den andra fällan är att man måste vara svag, misslyckad och allmänt miserabel för att bli accepterad. Även detta är villkorlig kärlek. Det skrämmer till passivitet och hindrar människor från att växa och utvecklas. ”Styrkan kommer, styrkan går, Gud förbliver fader vår” – detta är sann ovillkorlig kärlek!
För vissa är evangeliet – det glada budskapet – att Gud inte förväntar sig något av oss människor. Inget gott kan komma från oss, så självförtroende är syndig stolthet. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop. Personlig utveckling blir något farligt.
Är detta att tillbe en kärlekslös Gud? Äkta kärlek bör inspirera, inte trycka ned. I stället för att vara en källa till stress kan höga förväntningar vara upplyftande. Tillit till Gud kan kombineras med ett sunt självförtroende.
Vi människor är skapade med möjligheten att utveckla goda egenskaper, som förnuft och empati. Det är just detta – paradoxalt nog – som gör oss till syndare. För problemet är att vi inte utvecklar och använder dessa förmågor så mycket som vi borde. Eller så använder vi dem på ett felaktigt sätt.
Vad händer om folk skräms till passivitet och inte vågar mogna och utvecklas? Vad blir följden när tron enbart handlar om att vila i en skön och behaglig känsla? Det känns befriande att slippa personligt ansvar. Det känns bra att slippa bot och bättring. Det känns rofyllt att vila i den sköna illusionen att vara ödmjuk.
Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta ska vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning.
"Billig nåd är nåd utan efterföljelse, sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. "Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende." Till hans stora förskräckelse såg han hur lätt det var för nazisterna att manipulera dem. Han trodde att det enda sättet för dem att vakna upp ur sin moraliska självbelåtenhet var en förhöjd känsla av yttersta ansvar inför Gud.
