I de tre följande kapitlen (9, 10 och 11) skall vi vända oss till ett överraskande tema. Den moderna ateismen framstår ofta som den ädle försvararen och självklara beskyddaren av civilisationens tre stora landvinningar:
- Den sekulära staten
- Naturvetenskapen
- Humanismen
Många troende har accepterat denna berättelse och betraktar därför dessa idéer med olika grader av skepsis, ibland till och med fientlighet. Detta spiller ofta över i ett allmänt motstånd mot moderniteten i stort.
Men påståendet att dessa idéer skulle ha sitt ursprung i ateismen – eller höra naturligt hemma där – tål att ifrågasättas. En riktigare beskrivning är att de vuxit fram ur den långa moraliska och intellektuella tradition som kristendomen själv varit med och format.
En sak är i alla fall klar: de står inte i konflikt med kristendomen. Tvärtom är de i djup samklang med den.
Att motverka en extremt dålig idé
”Kristen nationalism” rymmer en inre motsättning: det kristna handlar om att lära sig ödmjukhet, medan nationalismen kretsar kring stolthet, som ibland slår över i högmod. Det behöver inte vara en omöjlig kombination – men då krävs det att vi undviker en särskild fälla.
Kristen nationalism är drömmen om en enhetlig nation som hålls samman av en stark känsla av identitet och gemenskap. Men drömmen riskerar att förvandlas till en mardröm när statens maktmedel börjar användas för att driva igenom visionen. Då handlar det inte längre om gemenskap, utan om att stöta bort, forma om eller till och med utplåna det som inte passar in. Hänsynslösheten ligger inbyggd i projektet. I den meningen kan kristen nationalism bli radikalt okristen.
Många tänker sig att ”det sekulära” är ett ateistiskt projekt, skapat för att tränga undan tron till det privata. Men inget kunde vara mer felaktigt. I själva verket är det sekulära – hur motsägelsefullt det än låter – en djupt kristen tanke.
Historikern Tom Holland beskriver i boken Dominion hur allt började med Jesu ord: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Där låg fröet till en omvälvande idé.
I den antika världen var religion och politik oupplösligt sammansmälta. Där fanns ingen gräns, inget avstånd, ingen neutral zon. Härskaren styrde med gudomlig auktoritet, och staten vilade på religiös legitimitet. Först långsamt började de kristna ana att dessa sfärer inte borde blandas, utan skiljas åt. Denna insikt har slipats genom seklerna – i medeltidens kamp mellan påve och kejsare, i reformationens åtskillnad mellan andligt och världsligt och i upplysningens tankar om frihet.
Ingen vet exakt hur gränsen ska dras, men grundprincipen är tydlig: det måste finnas en neutral zon där tron inte blir ett maktmedel. Den sekulära staten skapar ett andrum som skyddar tron från att korrumperas av politiska privilegier.
Detta ska inte förväxlas med sekularisering, den process där religion gradvis förlorar inflytande över samhället och människors vardag. Den sekulära staten handlar i stället om hur vi hanterar den laddade relationen mellan tro och makt. Rätt förstådd kan den fungera som ett viktigt skydd mot religiös tvång – och lika viktigt, mot ateistiskt tvång.
Skapa utrymme för den gyllene regeln
Att samhället genomsyras av kristna värderingar är i sig inget problem – och på många sätt är det redan så. Jesus sammanfattar lagen i den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Denna princip om ömsesidighet bär upp mycket av vår moderna rättsordning.
Kanske det mest kristliga vi kan göra är att slå vakt om detta så att det inte raseras av olika religiösa överhöghetsprojekt. Vi får aldrig använda statens resurser och lagar för att skaffa oss privilegier gentemot till exempel judar, muslimer och icke-troende.
För när tron blir en väg till makt och status säljer vi vår själ i en faustisk pakt. Då förvandlas tron till något mutat, förvridet och till sist tomt.
Den sekulära staten gör inte tron urvattnad – tvärtom. Den gör det möjligt för kristna att faktiskt leva som kristna i samhället och praktisera den gyllene regeln.
Det handlar också om att öva sig i måttfullhet. Nationalstolthet fungerar ungefär som alkohol. I små doser kan den ge mod och stärka självkänslan. I större doser grumlas omdömet. Till slut blir vi hårda och aggressiva. När detta blandas med religiös självrättfärdighet skapas en giftig cocktail som förhärdar hjärtat och förstör omdömet.
Naturligtvis finns det en sund nationalstolthet som bygger på måt tfullhet. En sådan stolthet och identitet bör vila på tanken om en sekulär och neutral stat. Detta är ett urgammalt arv, i mycket präglat av kristen tradition, som vi bör bevara och utveckla. Det skyddar inte bara främlingar och minoriteter. Det skyddar också oss kristna – inte minst från oss själva.
