7. STYRKA: Att hålla huvudet högt när allt ser ut att gå fel

Väst måste återfinna sin kompass

Grekernas idéer fördes vidare till romarna, som utvecklade en livsfilosofi som heter stoicism. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Stoikernas filosofi innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst.

På flera sätt är den inbyggd i kristendomen. Många av de kristna kyrkofäderna, och förmodligen också Paulus, var påverkade av stoikerna. Luther, Melanchthon och Erasmus hade en sak gemensamt: Alla tre gillade Ciceros skrifter, som innehåller många stoiska idéer.

Alf Ahlberg skrev: "Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom." Han menade att den västerländska humanistiska traditionen har formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Den utvecklades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen. Han skrev att detta är "den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror".

Syntesen mellan stoicism och kristendom är ursprunget till en ovärderlig skatt: tron på de mänskliga rättigheterna. Den uppstod inte fix och färdig, utan mognade och utvecklades under historiens gång. Det skedde till stor del genom Cicero under antiken, och sedan genom kristna filosofer som till exempel Thomas av Aquino under medeltiden och Locke och Kant under upplysningen.

Det finns stunder då västvärlden helt tycks ha tappat sin moraliska kompass. Det är då vi behöver återknyta till våra historiska och andliga rötter.

Inte känslokyla!

En vanlig missuppfattning är att stoicism leder till ett känslolöst och kallt sinnestillstånd. Även om den lätt kan dras till överdrift handlar dess kärna om självinsikt och självkontroll. Faktum är att kognitiv beteendeterapi (KBT) kan ses som en modern arvtagare till stoicismen.

Stoicism handlar inte om att undertrycka känslor, utan om att förstå, acceptera och hantera dem. När den går till överdrift kan den förvandlas till förakt för svaghet och ett kallt hjärta – men i balans främjar den motståndskraft och klarhet.

Övningar för själen

Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates livsfilosofi, som bland annat innebär att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. De såg honom som en förebild för hur man lever i en stormig värld med ett inre lugn och utan att korrumpera sin själ.

Stoikerna menade att människans mest dyrbara egendom är själens integritet. Detta betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Det här kan jämföras med Jesu uttalande: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"

Stoikern Epiktetos uppfattade Gud som en urkraft som skapar en inre själsstyrka. Sinnesrobönen har sin grund i hans filosofi.

Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

"Vi har inget att frukta utom fruktan själv", sade Franklin D. Roosevelt. Förmågan att känna rädsla är naturligtvis helt livsnödvändig. Vi lever i en farlig värld och om vi inte kunde känna rädsla skulle vi försätta oss i riskfyllda situationer helt i onödan. Vad Roosevelt varnade för är en rädsla som minskar omdömesförmågan. Faror och hot måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten. Vi måste se upp så att rädsla inte skapar hjärnspöken, tunnelseende och blindhet.

Vardagslivets prövningar kan bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos gav följande råd till den som besöker ett badhus (i romarriket omkring 100 e.Kr.):

Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: "Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen."

För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parentes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.

Det är dock viktigt att dessa stoiska övningar inte går till överdrift. Detfår inte leda till känslokyla, likgiltighet och oförmåga att bry sig. Känslor av frustration och upprördhet kan vara viktiga drivfjädrar. Huvudsaken är att vrede inte blir ett nöje och en ohejdad vana.

Makt korrumperar inte alltid

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag och det är kejsaren och stoikern Marcus Aurelius. Han hade obegränsad makt att göra precis som han ville, men han ansträngde sig för att motstå den frestelsen.

En stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Makt ger inte frihet från bördan att följa principer.

"Akta dig för att bli en tyrann", sade Marcus till sig själv. "Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen."

Den som har makt över andra behöver först och främst ha självinsikt och självkontroll. Denna livsfilosofi är relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Rättrådighet är att vara rättvis och hederlig. Orättrådighet är att vara orättvis och korrumperad.

Men varför vara hederlig när det är mer lönsamt att vara korrupt? Detta var Glaukons utmanande fråga i Staten. Sokrates svar var skarpsinnigt. Att ha en frisk kropp har ett värde i sig själv. På samma sätt är det med själen. Den orättrådiges själ är sjuk, medan den rättrådiges är frisk. Inre hälsa har ett egenvärde, även om det inte i alla lägen är "lönsamt".

Rättrådighet är försvaret mot idén att makt är rätt. Det finns somliga som säger att de kämpar för rättvisa, fastän de i själva verket är ute efter makt och hämnd. Detta är vad som händer när man saknar rättrådighet. Kampen för rättvisa är lika mycket en inre som en yttre kamp.

Vrede kan vara en drivkraft för att bekämpa orättvisor, men hur är det med hat? Det är viktigt att lära sig att skilja mellan dessa känslor. Hat kan skapa lidande för andra och det kan allvarligt skada ens eget intellekt. Det är klokt att göra detta till en levnadsregel: Vrede kan vara OK, men hat är inte OK. Det gäller att sätta upp gränser för sig själv och att lära sig att inte överskrida dem.

Hopp när allt verkar gå fel

Den kristna tron på ett liv efter döden är något som skapar en inre styrka. I stället för att vara en from världsflykt kan den bli en kraftkälla. Hoppet skyddar mot tomhet och cynism.

Det himmelska hoppet ger känslan av att ha ett hem. Detta skapar en naturlig stoicism som inte är krampaktig eller framtvingad. Även om allt går åt skogen är inte allt förlorat. Livsviljan blir en inre källa som är mindre beroende av omständigheter. Det himmelska hoppet kan därför också skapa ett jordiskt hopp. Bonhoeffer skrev: