Rädsla och smicker kan störa den inre kompassen och leda oss i fel riktning. Jag kan bara spekulera om vad fångarna tänkte och trodde, men jag misstänker att de aldrig hade fått lära sig att detta är ”vägen till den mörka sidan”. Rädsla, vrede, hat, lidande – vid någon punkt måste man kunna bryta den onda kedjan. Är det inte sådana här saker som kyrkorna borde lära unga människor?
Besöket i fängelset gjorde mig förvånad. Hur kunde så till synes trevliga och vänliga människor bli så grymma och brutala i vissa situationer? Var detta en samling extremt sjuka individer? Eller var de människor som inte skiljer sig så mycket från oss?
Jag tror att de är mer lika oss än vi vill erkänna. Problemet med rädsla, vrede och hat berör även oss. Vi behöver alla utveckla ett inre försvar mot den "mörka sidan". Vem är helt immun mot ondskans stora drivkraft – den berusande maktkänslan? Finns det någon som har en inre kompass som fungerar perfekt?
En felinställd kompass kan skapa ett helvete på jorden och leda till ett andligt fängelse. Vi behöver vägledas mer av vishet och medkänsla. Inte bara kroppen utan också själen behöver medicin och motion. Alla behöver bygga upp en inre hälsa och motståndskraft.
Vad gör oss mänskliga?
Det finns en grundläggande skillnad mellan att dressera ett djur – som en hund – och att fostra en människa. En hund kan vara ostyrig till en början, men med belöningar och straff kan den formas till att bete sig väl. Den lär sig att vifta på svansen åt välbekanta ansikten och att skälla på främlingar.
Till skillnad från djur är människan kapabel till moralisk utveckling – formad av förnuft och medkänsla snarare än av belöningar och straff. Integritet kan inte påtvingas utifrån; den måste växa fram inifrån.
Men vad händer om vi uppfostrar ett barn som om det vore en hund? I bästa fall blir det väluppfostrat – men utan en äkta känsla för rätt och fel. Det kan lära sig att ”skälla” på främlingar enbart för att de är annorlunda. Det kommer att sakna en inre moralkompass.
Gott och ont
Är kampen mellan gott och ont en yttre eller inre konflikt? Den skrämmande verkligheten är att karismatiska psykopater kan bli ledare för nationer. Dessa individer tror att makt är rätt och de kan förföra miljontals människor till att blint följa dem. Hitler är ett typexempel. När detta händer finns det en extern konflikt. Då måste vi göra motstånd med fasthet, beslutsamhet och oräddhet.
Men när vi ser dramat i världen enbart som en kamp mellan ”vi” och ”dem” – vi som är goda mot dem som är onda – då går vi en farlig väg. När vi tycker att vi är moraliskt överlägsna andra människor, anser vi att vi har rätt att förödmjuka och trycka ned dem. Om vi kallar andra för ”monster” riskerar vi att själva bli ”monster”. Vi kan bli så blinda att vi inte ser självmotsägelsen. Det är då vi förlorar vår moraliska kompass.
Kampen mellan gott och ont är inte bara något som sker där ute, i världen eller mellan nationer. Det är något som utspelar sig inom var och en av oss.
De gamla grekiska tänkarna uppmanade till självreflektion. ”Känn dig själv”, sade de. Sokrates ansåg att ett liv utan självreflektion – ett ”oreflekterat liv” – är utan mening. Detta är avgörande för att vi ska kunna växa och utvecklas som människor.
Många kyrkor ägnar en del av mässan åt självbesinning och bekännelse. De menar att den gudomliga kärleken befriar oss från rädsla och minskar behovet av falska försvar och ursäkter. Det gör det lättare att erkänna och hantera våra egna mörka sidor. Självinsikt är nyckeln till att undvika moralisk blindhet.
Dessa två traditioner brukar symboliseras med ”Aten” och ”Jerusalem”. Aten står för filosofi, förnuft, bildning och forskning. Jerusalem representerar tro, andlighet, gudomlighet och hopp. Detta är den goda alliansen som vi behöver återupptäcka och återuppliva.
