×

1–5
Två vägskyltar som pekar i olika riktningar: «Tvärsäker» och «Omdömesgill». Tecknad präst som går vägen mot «Omdömesgill».
Punkt 1–5
Att sluta tro på ett avtal (1), öppnar vägen för en tillitstro (2), som kan hjälpa oss att kalibrera kompassen (3 & 4) och stärka omdömesförmågan (5).
Lästid: drygt en kvart
 

1. Basera inte tron på ett avtal

   

Att tro rätt eller göra gott

Vad ska man göra för att bli räddad och få evigt liv? Det är en fråga som sysselsätter många människor. Den som söker efter svar i Bibeln kan bli rätt förbryllad.

 

Det finns bibelställen som säger att man blir frälst genom en rätt tro och bekännelse, till exempel Johannes 3:16 och Romarbrevet 10:9.

Men det finns andra ställen som säger att allt beror på goda gärningar, till exempel Matteus 25:34 och 7:21. I så fall handlar det om att göra saker som att ta hand om de föräldralösa och mätta de hungriga.

Vissa bibelställen tycks mena att vi måste vara beredda på överraskningar, eftersom de första ska bli de sista och de sista ska bli de första (Lukas 13:30).


Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad! «Där finns somligt som är svårt att förstå...» (2 Petrusbrevet 3:16). Den varnar också för att den kan missbrukas. 

Det är uppenbart att Bibeln skapar fler frågor än svar. Vad är viktigast, att tro rätt eller att göra gott? Hör tro och goda gärningar ihop på något sätt? Jesus sade: 

På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.

Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den få dåliga konsekvenser har vi kanske missförstått någonting. Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. 


Några lönlösa försök att skaffa sig privilegier

Enligt den lutherska traditionen är det omöjligt för en människa att frälsa sig själv. Alla hennes försök att blidka Gud är oäkta eftersom motivet är att köpa sig fördelar. Ju mer hon försöker desto mer blir hon intrasslad i sig själv. Hon kan visserligen försöka dölja sin själviskhet bakom en fasad av fromhet, men vad hjälper det inför Gud?

 

Låt oss föreställa oss en person som på olika sätt försöker bli frälst (ordet «frälsning» används här i betydelsen «att få evigt liv»). Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han hävdar att alla hans ansträngningar är lönlösa och att han ingenting förtjänar. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för att han kommit till insikt om sin ynkedom, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, kan han inte riktigt bli av med sin stolthet. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Men han ger inte upp. Förutsättningen för frälsningen måste vara att känna skuld och ånger, resonerar han. I så fall blir den uppenbara frågan om han känner tillräckligt stor skuld och tillräckligt stor ånger. Om han tar lätt på saken och lägger ribban lågt, känner han frid och belåtenhet. Men om han verkligen tar saken på allvar, får han prestationsångest och drivs till förtvivlan.


Det gäller att inse att man misslyckats, tänker han nu i stället. Nyckeln till att få evigt liv är att inse sin hopplösa situation och att ropa på hjälp. Men den, som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjuka självinsikt, har naturligtvis ingen självinsikt. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta.

 

Goda gärningar, ödmjukhet, självförnekelse, skuld, ånger, självinsikt – ingenting verkar fungera. En möjlighet återstår och det är att ansluta sig till den lilla men envisa skara som är orubbligt lojal mot den rätta läran. Här gäller det att förtrösta på sin egen trosförmåga. Förväntningen är att trosivern ska belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet kan leda till fördömelse. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen.


Avtalsbaserad tro

En del tror att frälsningen bygger på ett avtal av typen «gör X så blir du frälst!». Problemet är att man aldrig kan veta om man gjort X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet. 

Avtalsdokument: Quid pro quo; Prestation: Rätt tro; Motprestation: Evig lycka

Andra tolkar avtalet i stil med «erkänn att du har misslyckats så får du ta emot nåden!». Detta kan skapa en omvänd prestationsångest, för man måste hela tiden visa att man är liten och svag.


I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet.


«Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.», sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en avtalsbaserad tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. 


När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’»

 

2. Ta språnget till tillitstron


En inre revolution

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna de älskar. Och makten! 


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men när man tolkar bildspråket förstår man att de är ett sorts andligt motgift: Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han har rätt att förlåta vem han vill. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.


Denna berättelse skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Detta är den raka motsatsen till fascination för makt.

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att försöka betvinga Gud genom sin tro. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

  • «Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset.»
  • «Budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god.»

 

Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll? Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet. Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.

 

Två fall av bristande tillit

Detta är inte detsamma som Calvins åsikt, som var att vissa människor är förutbestämda till frälsning och andra till fördömelse («dubbel predestination»). Det här leder till grubblerier om huruvida man själv hör till de utvalda. Att tro på detta grymma lotteri gör det inte precis lättare att vara människa och det skapar inte verklig tillit.


Vad som inte heller skapar tillit är tanken att frälsningen är ett erbjudande och beror på den fria viljan. Budskapet brukar formuleras ungefär så här: «Ingen är tvingad så du får välja själv om du vill få evigt liv eller inte. Det enda som behövs är att bekänna sin synd och be om nåd. Det är du som bestämmer så det är ditt eget fel om du inte tackar ja till erbjudandet.»

 

Är detta valfrihet eller tvång? Det framställs som ett fritt val men i själva verket är det «mission genom pistolhot»: Be om nåd eller dö!

 

Frågan är om bekännelser under hot kan vara äkta och trovärdiga. Är inte risken att man blåser upp sin synd och skuld och bekänner allt möjligt i blotta förskräckelsen?


En del känner att de måste skrämma folk för att få dem att fatta att det är på allvar. Problemet med hotelser av det här slaget är att de berör på fel punkt. De uppväcker självbevarelsedriften och inte förmågan till självinsikt. I sämsta fall skapas en ytlig tro som blockerar vägen till självinsikt och mognad.


Språnget

Den lutherska tron är att det är Gud som bestämmer vem som blir frälst. Alla religiösa mutförsök är verkningslösa. Tron att man kan ha kontroll över sitt eget öde är en illusion.

 

Detta är i själva verket ett glatt budskap. Vi behöver inte tro på grund av rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället öppnas vägen för en frivillig tro som berör på rätt punkt.


Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk […] då kastar man sig helt i Guds armar […] och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen.

Varför tveka?

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»


Varför detta behov att jämföra sin tro med andras? Varför denna rädsla för att släppa taget? Att tro är att kasta sig i Guds armar och lita på att han är god. Den som vågar ta språnget kan skifta fokus från sig själv till viktigare saker.

  

Somliga tycker likväl att det är tryggare att tro på ett avtal. «För att bli frälst måste man också visa tacksamhet för nåden», säger någon – bara för att i nästa ögonblick vända på det och tänka: «Eftersom jag visat tacksamhet har jag rätt till en biljett till himlen». På så vis görs nåden till en rättighet. Tron kan inte bli en omvandlande kraft om den används som en hållhake för att få grepp om Gud.

 

En del får det inte att gå ihop. «Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar?

Präst dresserar en hund
Belöning & straff = dressyr

«Slapphet och olydnad!», tycker den som vill forma människor genom belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.


Tron på den ovillkorliga kärleken är inte en «slapp tro». Tvärtom är det förutsättningen för att alls kunna ta sin tro på allvar.


En fri relation och en ny väg

En avtalsbaserad tro skapar ett sätt att tänka som präglas av beräkningar, biavsikter och manipulation. Men de viktigaste sakerna i livet går inte att frambringa på det sättet. De sanna värdena är sådant som medkänsla, omdöme, självinsikt, ödmjukhet, sanningskärlek och integritet. Sådana här saker kan inte köpas eller tvingas fram.

  

Tron på Guds ovillkorliga och icke-manipulerande kärlek öppnar en ny väg. En fri relation gör det möjligt att kultivera de sanna värdena.


Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus». 

 

 

3. Gå vägen till sanningen och livet


För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade mod och livshängivelse.


Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka.


Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.


Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.


På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen ska det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd sina lärjungar när han kallade dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är vägen, sanningen och livet.

 

* * *

 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär framför allt att lära sig att inte hata och förakta.


Detta är förstås inte helt enkelt. Det kan vara frestande att tro på en teologi i stället, men risken är att man vänder upp och ned på nästan allt han sade. Nästa punkt ger exempel på hur det kan spåra ur.

 

 

4. Ta hand om själens hälsa


Fromt människoförakt

I mångas tankevärld är Gud och människa motparter som konkurrerar med varandra. De föreställer sig att det gudomliga blir upphöjt när det mänskliga trycks ned. En nattsvart människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.
 

I själva verket är det tvärtom. Talet om synd, ånger och förlåtelse blir tomt och innehållslöst om man har en alltför mörk människosyn. Om människan är rakt igenom fördärvad, har hon ingen frihet eller förmåga att göra det rätta. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar.


Det pinsamma är ju att man ofta gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man har en ansvarskänsla (och inte bara en diffus syndkänsla som inte bygger på något konkret). Annars kanske bönen bara blir en övning i självömkan.


Om vi helt saknar goda sidor, blir det också lönlöst att försöka korrigera kompassen.

Kompass som pekar på Rädsla och smicker, och inte Medkänsla och omdöme
Vägen till den totala
cynismens helvete.

Vi människor saknar inte goda egenskaper, men vi använder dem inte så mycket som vi borde. Det är inte heller sant att vi saknar frihet och förmåga att göra rätt. Problemet är snarare att vi tycker det är behagligt att göra fel.


Låga förväntningar

För att skapa en glädje i att göra rätt behöver vi någon form av inspiration. I judendomen betraktas «lagen» som en gudagåva och ett glatt budskap. Gud har höga och positiva förväntningar på människan. Ansvaret och myndigheten uppfattas som något upplyftande. Gudstillit kan därför enkelt förenas med ett sunt självförtroende.


Anti-fariseism kunde man kalla en teologi som genomsyras av förakt för Bibelns fariséer och för judendomen (vad har detta haft för konsekvenser i historien?). En anti-farisé tycker inte alls att lagen är en inspirationskälla.

Han menar att det glada budskapet är att Gud inte förväntar sig något av människan. Från oss finns inget gott att hämta. Självförtroende är därför en synd. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop.

Gudsbilden liknar en överbeskyddande förälder som inte vill att barnen ska växa upp och bli myndiga, tänkande och ansvariga.


Frihet från ansvar kan kännas behagligt och rofyllt. «Vad vi gör har ingen betydelse eftersom nåden uträttar allting», tänker anti-farisén. Han tror på en gud som är ointresserad av människors inre hälsa och karaktär, och som därför inte bryr sig om hur de behandlar varandra. En kärlekslös gud, med andra ord.

 

Låtsad brottningskamp

«Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende», sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. «Billig nåd är nåd utan efterföljelse.»

«Nådens gåva ges bara till dem som förlorat kampen mot synden», menar en del. Det är i så fall fint och fromt att misslyckas. Det är egentligen syndigt att ens försöka. Alltihop blir därför mest en låtsaskamp och ett teaterspel.

 

I ljuset av händelserna i Rwanda och i Nazityskland är detta en absurd idé. Kampen mot «den mörka sidan» måste ske på fullt allvar. Målet måste vara att inte misslyckas.


Religiös självfixering

Billig nåd hör ihop med ovilja att arbeta på en inre förändring och förbättring. Det finns en rädsla för att sådant kan leda till stolthet och egenrättfärdighet och äventyra frälsningen. Det känns tryggare förtrösta på sin ödmjukhet.


Ett sådant självfokus gör det omöjligt att förändras, mogna och växa upp. Det blir viktigare att skapa trevliga känslor än att lära sig saker.


Följden kan bli en religiös narcissism som fördjupas mer och mer: «Mina angenäma känslor är en gåva från Gud.» «Mina känslor bekräftar att jag har rätt och du har fel.» «Mina känslor är mer tillförlitliga än ditt förnuft.» «Mina känslor är viktigare än dina känslor.» «Mina lustfyllda hämndfantasier är rättfärdig vrede.» 


En listig orm viskar i örat: «Alla dina behagliga känslor är goda känslor!»


Skoningslös självgodhet

Religiös narcissism är tron att behaglig självkärlek är detsamma som gudomlig kärlek. Detta förhindrar insikten om det onda i det egna hjärtat.


Frågan blir då varifrån det onda i världen egentligen kommer. Om det inte finns i en själv måste det komma utifrån, från någon annan. Ondskan externaliseras. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst.


Den listiga ormen viskar: «Eftersom du hör till de goda får du bekämpa de onda med vilka medel som helst!»


Aleksandr Solzjenitsyn skrev:

Om det bara vore så enkelt! Om det bara fanns onda människor någonstans som på ett listigt sätt begick onda gärningar, och det bara var nödvändigt att separera dem från resten av oss och förgöra dem. Men linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.

 

Tillbaka på vägen

Grundproblemet är arvsynden: lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker (finns det någon som är helt fri från detta?). Om vi tror att Gud bryr sig om hur vi behandlar varandra, borde vi också tro att Guds kärlek är en omsorg om själens hälsa.


Detta kan ske när nåd förenas med efterföljelse, och när ovillkorlig kärlek förenas med inspiration. Buden och förväntningarna blir då något upplyftande, trots att de kan vara svåra. Vad som först och främst behövs är viljan att ta ansvar för sådant man faktiskt har kontroll över. Det innebär att vara sträng mot sig själv, men mjuk mot andra (inte tvärtom!).


För att kunna konfrontera det som är obehagligt och smärtsamt, behövs också lugnande medel och smärtlindring. Förtröstan på nåden befriar från ohälsosam stress och prestationsångest. Tilliten minskar också behovet av försvar, ursäkter och självömkan. Detta ger mod att erkänna att man ibland kan styras av giftiga motiv och osunda fixeringar. 

 

Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta skall vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning. Att tro på Gud handlar om att lära sig att vara människa.

  

Lutherrosen
Lutherrosen
Symbolen för oförskräckt tillit – inte för trygghetsbegär och kontrollbegär!
Musikalisk not
Det är viktigt att erkänna och analysera den lutherska traditionens misstag och felsteg. Men vi behöver också se den goda sidan. Ett exempel är Martin Luthers förbehållslöst positiva inställning till all musik. Han såg musiken som något gudomligt som lyfter själen. Detta befriade kompositörerna från kyrklig kontroll och gav dem stor frihet. Musikhistorien fick en ny riktning: Bach, Mozart, Beethoven – och resten.
 

5. Låt hjärtats tro stärka förnuftet

 

Den sokratiska pusselkonsten

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes.


Att bygga upp en världsbild är som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop. Men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Sammanfogning av pusselbitar med hjälp av en hammare: För mycket syntes. 2. Vällagt pussel: Både analys och syntes. 3. Pusselbitar sågas itu av en såg: För mycket analys.
  • Syntes: De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.
  • Analys: De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.


Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.»

Det gäller att både kunna se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Allting måste gå ihop: Bibeln, historien, världshändelserna, vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen.


Är inte risken att vi i så fall följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Med hjälp av fantasifulla associationer går det att se samband mellan allt möjligt och övertyga sig själv om precis vad som helst. Konspirationsteorier är ett exempel på «för mycket syntes och för lite analys». Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.


Ett milt ok och en lätt börda

Att ha en orubblig tilltro till sitt eget hopsnickrade bibelpussel är inte detsamma som att ha en stark tro – snarare tvärtom. 


Det finns en annan väg och det är den enkla tilliten som överstiger ens trosförmåga. Man behöver inte få precis allting att gå ihop. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas.


Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå, sade Pascal. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår han allting.

 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att på det sättet bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli alltför intellektualiserad.


En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man sätta sin lit till Gud som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.


Luther skrev i Den stora katekesen:

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom.

Hur hjärtats tro stärker förnuftet

Många menar att förnuftet ska vara kristendomens tjänare. Dess uppgift är att lägga fram bevis och argument för den kristna tron. Det är bättre att göra precis tvärtom: Låt tron få vara ett stöd för förnuftet. 


Kristen tro ger inte någon bekräftelse på att man har rätt åsikter. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Ens åsikter och föreställningar kanske behöver korrigeras och förbättras. På så vis kan tron bli en drivkraft till sanning och bildning.

 

Att ha insikter är utmärkt men man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid Gud, spelar det mindre roll om ens synteser faller isär då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.


Det här skapar en inre styrka som behövs för att kunna arbeta för en bättre värld: förmågan att leva i spänningen mellan syntes och analys, mellan insikt och ovisshet, mellan ideal och verklighet.

 

Den kristna tillitstron kan liknas vid en kopernikansk revolution. Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och får ett nytt centrum som får livet att framstå i ett nytt ljus. 

Solsystemet. Planeterna kretsar kring solen som står i centrum.
Kopernikus visade hur planeterna kretsar kring solen och inte kring jorden.
 
Nästa sida:



Rekommendera hemsidan:
erikpleijel.se
Gilla facebook-sidan:
Vill du ha en tryckt bok?
Tron som vågspel planeras att ges ut i bokform. Klicka här om du är intresserad.
Creative Commons-licens
Tron som vågspel av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Baserat på ett verk på erikpleijel.se. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Kapitel ett – Den totala cynismen: CC BY-NC-ND 4.0; Resten av boken Navigation i mångfalden: © Copyright Erik Pleijel; Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Marcus Aurelius, Aristoteles, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.