1–5
erikpleijel.se; Tecknad präst; Tron som vågspel: Från tvärsäker till omdömesgill – i tio steg
Punkt 1–5     Lästid ≈ 12–15 min
 

1. Basera inte tron på ett avtal

 

Magi-tänkande

Hur skall man tänka och handla för att blidka Gud och bli räddad från det onda? Det är frågan som sysselsätter många människor. Fantasin kan lätt skena iväg: «Tänk om man hade en tro som kan bringa lycka och framgång! Vad enkelt det skulle vara att förbättra världen om man kunde utföra underverk! Tänk om man kunde bekämpa brottslingar och ovänner genom andliga superkrafter!»


Magi-tänkande och fascination för makt gör oss knappast till bättre människor. Frågan var ju hur vi blir räddade från det onda, men detta kanske gör allting värre. Så vad är då vägen till verklig räddning, enligt den kristna tron? 


Att tro rätt eller göra gott

Vid första påseendet kan Bibeln verka tvetydig i frågan. Det finns ställen som klart och tydligt säger att allt beror på tron, till exempel Johannes 3:16 och Romarbrevet 10:9.

Men det finns minst lika många ställen som säger med minst lika stor tydlighet att allt beror på goda gärningar, till exempel Matteus 25:34 och 7:21.

Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad! «Där finns somligt som är svårt att förstå...» (2 Petrusbrevet 3:16). Den varnar också för att den kan missbrukas. Vi är ansvariga för hur vi tolkar Bibeln. 

Att tro rätt eller göra gott, det är alltså frågan. En möjlig lösning är att de förhåller sig till varandra som trädet till frukten. Jesus sade: 


På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.

Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den bära dålig frukt har vi kanske missförstått någonting. 

 

Några lönlösa försök att skaffa sig privilegier

Människor kan utveckla mer eller mindre raffinerade metoder för att få kontroll över högre makter, men på samma gång måste de försöka dölja motivet bakom en snygg fasad. Låt oss föreställa oss en person som på olika sätt försöker bli frälst (ordet frälsning används här i betydelsen «att få komma till himlen»).


Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han erkänner att han ingenting kan och ingenting är värd. Han hävdar att alla hans ansträngningar är värdelösa i Guds ögon. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för allt, till och med för att han kommit till insikt om sin ynkedom, till och med för att han inte tar åt sig äran själv, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, återstår någonting som inte borde finnas där. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Men han ger inte upp. Förutsättningen för frälsningen måste vara att visa ånger och vilja till bättring, resonerar han. I så fall blir den uppenbara frågan om han visar tillräckligt stor ånger och tillräckligt stor vilja till bättring. Om han tar lätt på saken och lägger ribban lågt, känner han frid och belåtenhet. Men om han verkligen tar saken på allvar, får han prestationsångest och drivs till förtvivlan. Bekännelser under hot kan knappast vara äkta och trovärdiga.


Det gäller att inse att man misslyckats, tänker han nu i stället. Nyckeln till att få evigt liv är att inse sin hopplösa situation och att ropa på hjälp. Men den, som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjuka självinsikt, har naturligtvis ingen självinsikt. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta.

 

Goda gärningar, ödmjukhet, självförnekelse, ånger, självinsikt – ingenting verkar fungera. En möjlighet återstår och det är att ansluta sig till den lilla men envisa skara som hävdar att man måste vara orubbligt lojal mot den rätta läran. Här gäller det att förtrösta på sin egen trosförmåga. Förväntningen är att trosivern skall belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet kan leda till fördömelse. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen.


Kontroll genom ett kontrakt

En del tror att frälsningen bygger på ett avtal av typen «gör X så blir du frälst!». Problemet är att man aldrig kan veta om man gjort X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet. 

Avtalsdokument: 
    Quid pro quo; Prestation: Rätt tro; Motprestation: Evig lycka
Avtalsbaserad tro

Andra tolkar avtalet i stil med «erkänn att du har misslyckats så får du ta emot nåden!». Detta kan skapa en omvänd prestationsångest, för man måste hela tiden visa att man är liten och svag.

I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet.


«Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.», sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en avtalsbaserad tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. 


När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’»

 

2. Ta språnget till tillitstron


En inre revolution

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna de älskar. Och makten! 


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men när man tolkar bildspråket förstår man att de är ett sorts andligt motgift: Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han har rätt att förlåta vem han vill. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.


Denna berättelse skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Detta är den raka motsatsen till fascination för makt.

Att sluta tro på sin fromhet

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att försöka betvinga Gud genom sin tro. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

  • «Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset.»
  • «Budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god.»


Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll? Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet.


Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.


Att sluta fokusera på sig själv och sin fromhet kan vara som att ta ett våghalsigt språng. Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:


När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – då kastar man sig helt i Guds armar ... och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen.

Varför tveka?

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»


Varför denna önskan att göra nåden till en rättighet? Den verkliga befrielsen är att våga lita på att alltihop ligger i Guds goda händer. Det är hälsosamt att tro på något man inte har kontroll över. Botemedlet mot kontrollbegäret är att acceptera sin maktlöshet.

 

«Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Är det ett motiv som kan bära god frukt? Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar?


«Förslappning och brist på allvar!», tycker den som tror mer på belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.

Präst dresserar en hund
Belöning & straff = dressyr

En ny väg och ett nytt projekt

En avtalsbaserad tro skapar ett sätt att tänka som präglas av beräkningar, biavsikter och manipulation. Men de viktigaste sakerna i livet går inte att frambringa på det sättet. Sådant som sanningskärlek, självinsikt, integritet, ödmjukhet och medkänsla kan inte köpas eller tvingas fram.


Tron på Guds Agape – den icke-manipulerande kärleken – skapar en inre frihet som gör det möjligt att kultivera de sanna värdena. Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus».

 

 

3. Gå vägen till sanningen och livet


För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade både livshängivelse och chutzpah.

Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka.


Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.


Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.


På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen skall det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.


Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd sina lärjungar när han kallade dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är vägen, sanningen och livet.

 

* * *

 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär framför allt att lära sig att inte hata och förakta.


Detta är förstås inte helt enkelt. Det kan vara frestande att tro på en teologi i stället, men risken är att man vänder upp och ned på nästan allt han sade. Det finns många saker som kan få det att spåra ur. För att ta några vanliga exempel:

  • egenrättfärdig idealism
  • fromt människoförakt
  • omyndig tro
  • religiös narcissism.

 

 

4. Ta hand om själens hälsa


Egenrättfärdig idealism

«Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta», sade Alexander Solzjenitsyn. Om man inte lär sig att hantera det onda i det egna hjärtat, är det frestande att externalisera ondskan. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst.


En listig orm viskar i örat: «Eftersom du är besjälad av goda värderingar, får du använda din makt hur du vill.»


Var och en som vill arbeta för en bättre värld behöver lära sig att skilja mellan dessa två saker:

  • att känna sig god
  • att verkligen göra gott.

Vad händer när känslan blir det viktigaste?


Fromt människoförakt

I mångas tankevärld är Gud och människa motparter som konkurrerar med varandra. De föreställer sig att det gudomliga blir upphöjt när det mänskliga trycks ned. En nattsvart människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.

I själva verket är det tvärtom. Talet om synd, ånger och förlåtelse är bara meningsfullt om man har en positiv syn på själsstyrka, förstånd och ansvar.

Om människan är rakt igenom fördärvad, har hon ingen frihet eller förmåga att göra det rätta. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar. Och då blir nåden onödig.

Om vi helt saknar goda sidor, blir det också meningslöst att försöka korrigera kompassen.

Tecknad präst, kompass som pekar på Rädsla och smicker, och inte Empati och omdöme
Quo vadis? Vart går du?

Omyndig tro

Anti-fariseism kunde man kalla en tro som genomsyras av förakt för Bibelns fariséer och för judendomen (vad har detta haft för konsekvenser i historien?). I judendomen betraktas «lagen» som en gudagåva och ett glatt budskap. Gud har höga och positiva förväntningar på människan. Ansvaret och myndigheten uppfattas som något upplyftande. Gudstillit kan därför enkelt förenas med ett sunt självförtroende.


En anti-farisé tycker inte alls att detta är inspirerande. Han menar att det glada budskapet är att Gud inte förväntar sig något av människan. Från oss finns inget gott att hämta. Övningar i självömkan kan uppväcka Guds medömkan, tror han. Den frälsande fromheten är att känna sig liten, svag och ynklig. Självförtroende är därför en synd. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop.


Att resonera så här är typiskt för en kontrollkyrka som inte vill att folk skall växa upp och bli myndiga, tänkande och ansvariga. I stället skall de vara som små och hjälplösa barn som längtar efter att bli räddade av en stor och stark förälder.

  

Steget är inte långt till att längta efter en stark ledare.

 

Religiös narcissism

«Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende», sade Bonhoeffer till de kristna i Tyskland på 1930-talet. «Billig nåd är nåd utan efterföljelse.»

Billig nåd hör ihop med ovilja att arbeta på en inre förändring och förbättring. Det finns en rädsla för att sådant kan leda till stolthet och egenrättfärdighet och äventyra frälsningen. Det känns tryggare förtrösta på sin ödmjukhet.


Enligt detta «evangelium» är det viktigare att skapa angenäma känslor än att ta hand om själens hälsa. Följden kan bli en sorts religiös narcissism som bara fördjupas mer och mer: «Mina behagliga känslor är en gåva från Gud.» «Mina känslor bekräftar att jag har rätt och du har fel.» «Mina känslor är mer tillförlitliga än ditt förnuft.» «Mina känslor är viktigare än dina känslor.» «Mina lustfyllda hämndfantasier är rättfärdig vrede.»

 

Behagliga känslor är inte nödvändigtvis goda känslor. 

 

Tillbaka på vägen

För att växa och mogna behöver nåd och efterföljelse förenas. Guds kärlek uppfattas då som en omsorg om själens hälsa och integritet. Buden och förväntningarna blir något som är inspirerande och upplyftande, trots att de kan vara svåra. 


Vad som först och främst behövs är viljan att ta ansvar för sådant man faktiskt har kontroll över. Det innebär att vara sträng mot sig själv, men mjuk mot andra (inte tvärtom!).


För att kunna konfrontera det som är obehagligt och smärtsamt, behövs också lugnande medel och smärtlindring. Förtröstan på nåden befriar från osund stress och prestationsångest. Tilliten minskar också behovet av försvar, ursäkter och självömkan. Detta ger mod att erkänna att man ibland kan styras av giftiga motiv och osunda fixeringar. Kompassen korrigeras och ställs in på det som är sant och gott.

Lutherrosen
Lutherrosen
Symbolen för oförskräckt tillit
(inte för trygghetsbegär!)
Musikalisk not Det finns ett utmärkt exempel på vad som borde vara det lutherska projektet: Martin Luthers förbehållslöst positiva inställning till all musik. Han såg musiken som något gudomligt som lyfter själen. Detta befriade kompositörerna från kyrklig kontroll och gav dem stor frihet. Musikhistorien fick en ny riktning. Skulle vi fått Bach, Mozart och Beethoven – och resten – om det inte vore för Luther?

Tillitstron förbinder människan med det sanna, det goda och det sköna.
 

5. Låt hjärtats tro stärka förnuftet

 

Den sokratiska pusselkonsten

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes.


Att försöka förstå livet och världen är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop. Men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: För mycket syntes. 2. Vällagt pussel: Både analys och syntes. 3. Med hjälp av såg: För mycket analys.
Syntes: «De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.» Analys: «De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.»

Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.»

Det gäller att både kunna se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Man vill gärna se hur allt som står i Bibeln hänger ihop och hur det förklarar historien, världshändelserna och vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen.


Är inte risken att vi i så fall följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Om man bara vill, kan man övertyga sig själv om precis vad som helst. Konspirationsteorier är ett exempel på «för mycket syntes och för lite analys». Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.


Ett milt ok och en lätt börda

Rädslan för att ha fel kan bero på att en rätt tro tänks vara nyckeln till att få komma till himlen. Den andra vägen är den enkla tilliten överstiger alla våra tvivel.


Man behöver inte få precis allting att gå ihop. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas.


Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå, sade Pascal. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår han allting.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att på det sättet bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli alltför intellektualiserad.


En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man sätta sin lit till Gud som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.


Luther skrev i Den stora katekesen:

 

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom.

 

Hur hjärtats tro stärker förnuftet

Många menar att förnuftet skall vara kristendomens tjänare. Dess uppgift är att lägga fram bevis och argument för den kristna tron. Det är bättre att göra precis tvärtom: Låt tron få vara ett stöd för förnuftet. 


Kristen tro ger inte någon bekräftelse på att man har rätt åsikter. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel.


Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid Gud, spelar det mindre roll om ens synteser faller isär då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.

  

Kopernikus visade hur planeterna kretsar kring solen och inte kring jorden. Den kristna tillitstron kan liknas vid en kopernikansk revolution: Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och får ett nytt centrum som får livet att framstå i ett nytt ljus.

Solsystemet (heliocentriskt)

Tipsa om 10-stegs-guiden:

erikpleijel.se
Creative Commons-licens
Tron som vågspel och annat innehåll på webbplatsen erikpleijel.se av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens. Baserat på ett verk på erikpleijel.se & undersidor. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com; Sengångare: friendlystock.com; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0. Boken Navigation i mångfalden är © Copyright, utom Kapitel 1, som är Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.


Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du användningen av cookies.

Acceptera