6. Vidga horisonten genom bildning

Vem kan tänka fritt?

Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet handlar inte om brist på yttrandefrihet utan snarare om vår benägenhet att förslava oss själva.

I boken Tankelivets frigörelse beskrev Ahlberg hur vi människor är mästare på att övertyga oss själva om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och antipatier. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för sociala fördomar och vidskepelser.

Ahlberg skrev:

Den stora kultursyntesen

Ahlberg ansåg att det finns en sak som kan stärka den inre friheten och vidga horisonten, och det är klassisk bildning. I vår tradition och historia finns andliga resurser som kan vara till hjälp, menade han.

Vår tids vetenskap och humanism har en historisk och andlig livsnerv. Den utvecklades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen.

Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam var en kristen stoiker och en av de främsta förespråkarna för denna kultursyntes. Han menade att människan kan bli Guds medskapare genom nåden, och han hyllade klassisk bildning, empati, ödmjukhet och måttfullhet. «Ditt bibliotek är ditt paradis», sade han.

En annan inflytelserik person som förenade dessa traditioner var Philipp Melanchthon, Luthers medarbetare.

Den västerländska humanistiska traditionen har alltså formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Det finns också andra traditioner som vi kan lära oss av, till exempel Gandhis och Dalai Lamas humanism och afrikansk ubuntu. Syntesen mellan Aten och Jerusalem (mellan Väst och Öst) kan dock tjäna som grund och utgångspunkt.

En dyrköpt skatt

Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, sexism, rasism och fascism. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant.

Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Både framgångar och misslyckanden kan vara relevanta för oss. Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa.

Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero.

Aten och Sparta

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.

Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. Deras samhälle präglades av extrem kollektivism och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. 

Vilken styrelseform är bäst?

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra.

Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik dialog göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna, myndiga och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. 

Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

Platon bodde i Aten men han följde den andra linjen. Han ville införa aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Han var ytterst kritisk till demokratin, som han menade ger fritt utlopp för passioner och oförnuft. Förr eller senare kommer den att urarta i tyranni, hävdade han.

Vår demokratis stora utmaning är att visa att Platon hade fel på den punkten.

Vi bör dock komma ihåg att det vi idag kallar för demokrati är mer ett arv från antikens Rom än från Aten. Cicero levde i den romerska republiken som hade en sorts blandad styrelseform: monarki, aristokrati och demokrati. 

• Ett styre av en ledare kan skapa handlingskraft.
• Ett styre av de klokaste kan ge expertkunskap.
• Ett styre av vanligt folk kan främja sunt förnuft.

Cicero menade att en väl designad konstitution tar det bästa från varje. Detta skapar maktbalans och stabilitet.

Demokrati förutsätter dygd

I vilket fall behöver vi ta Platons varningar på allvar. När rädslor, antipatier och hämningslöshet breder ut sig för mycket kan demokratin få problem. I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner och därför blir människors tyckande något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.

Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. En sådan subjektivism gör att man blir ett enkelt byte för dem som är skickliga på att manipulera känslorna.

Ahlberg menade att fascism och andra totalitära ideologier baseras på primitiv subjektivism: Kollektiva känslor av smicker, hat och hämnd är goda eftersom de känns behagliga.

Det finns ett hälsosamt botemedel mot det här, och det är Platons kardinaldygder:

• Klokhet, t.ex. att veta vad man inte vet.
• Rättrådighet, t.ex. att skilja mellan sak och person. 
• Måttfullhet, t.ex. att inte gå till ytterligheter. 
• Mod, t.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.

Genom att kultivera sådana egenskaper kan vi bli bättre på att hantera vår tids problem. Punkt 7–10 handlar om hur detta kan ske.

7. Utveckla en stoisk styrka

En beprövad livsfilosofi

Stoicismen är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Den innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst. Många av de kristna kyrkofäderna, och förmodligen också Paulus, var påverkade av stoikerna. Luther, Melanchthon och Erasmus gillade Cicero. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en modern arvtagare till stoicismen.

Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates livsfilosofi, som bland annat innebär att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. De såg honom som en förebild för hur man lever i en värld full av frestelser utan att korrumpera sin själ. Situationer som leder till frustration och negativa känslor är inte något som absolut måste undvikas, ansåg de. I stället gäller det att lära sig att hantera affekterna genom självkännedom och självdisciplin.

Det handlar inte om att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem.

Stoikerna menade att människans mest dyrbara egendom är själens integritet. Detta betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Det här kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

Marcus Aurelius och Epiktetos

Kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker. Romarrikets tid var grym och hård, men det är mer rättvist att bedöma den tidens människor efter den kompassriktning de följde. Man kan vara kritisk till att Marcus inte satte stopp för förföljelserna av de kristna, och till att han inte försökte avskaffa slaveriet. Men han stiftade lagar som gav slavar ett visst rättsskydd. Han förbättrade också änkornas och de föräldralösas ställning. Sådana humana åtgärder hör ihop med det faktum att stoikerna förespråkade tron på alla människors värdighet, med motiveringen att varje människosjäl är ett utflöde ur ett och samma gudomliga förnuft. 

Marcus Aurelius var inspirerad av Epiktetos, som var född som slav. Han levde ett enkelt liv med få ägodelar och han satte ett större värde på den inre friheten än på den yttre. Den, som helhjärtat ser Gud som allas fader, kan inte ha låga tankar om sig själv, menade han.

Själslig styrketräning

Epiktetos verkade uppfatta Gud som en urkraft som skapar en inre själsstyrka. Sinnesrobönen har sin grund i hans filosofi: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.»

Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt. Förmågan att känna rädsla är naturligtvis helt livsnödvändig. Vi lever i en farlig värld och om vi inte kunde känna rädsla skulle vi försätta oss i riskfyllda situationer helt i onödan. Vad Roosevelt varnade för är en rädsla som minskar omdömesförmågan.

Faror och hot måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten.

• Rädsla kan skapa hjärnspöken.
• Vrede kan skapa tunnelseende.
• Hat kan skapa blindhet.

Mod är att hålla huvudet kallt och låta förnuftet råda.

Denna förmåga kan bara utvecklas genom praktisk övning. Man behöver konfrontera sådant som upplevs skrämmande och lära sig att inte följa minsta motståndets lag. Vardagslivets prövningar kan bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos sade:

Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: «Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen.»

För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parentes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.

Makt korrumperar inte alltid

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag och det är Marcus Aurelius. Som kejsare hade han obegränsad makt att göra precis som han ville, men han ansträngde sig för att motstå den frestelsen. En stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Makt ger inte frihet från bördan att följa principer.

«Akta dig för att bli en tyrann», sade Marcus till sig själv. «Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen.»

Denna livsfilosofi är i synnerhet relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Den som har makt över andra behöver först och främst ha självinsikt och självkontroll.

Motvikter skapar balans

Många stoiker under antiken hade en asketisk livsstil men en del tyckte att deras strävan efter självdisciplin gick onödigt långt. Cicero och Seneca var i första hand stoiker, men de hade också stor förståelse för människans behov av livets goda, som hälsa, lycka och vänskap. De tvekade inte att låna idéer från sina rivaler: epikuréerna. Dessa antikens materialister ville leva ett liv i frihet från bekymmer och besvär, och de undvek därför allt samhällsengagemang. De hade dock vissa idéer som en del stoiker gillade, som till exempel att njutningar inte nödvändigtvis behöver undergräva dygden. Känslor och behov kan kultiveras genom att skapa goda vanor under förnuftets ledning. 

Om stoicismen dras till sin spets kan den leda till passivitet och oförmåga att bry sig. Känslor av frustration och upprördhet kan behövas som drivfjädrar. Utan känslor blir det omöjligt att förstå vad som är viktigt och värdefullt. 

«Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.», menade Ahlberg. När dessa två förenas, skapas en sundare balans mellan inre styrka och medkänsla.

8. Utveckla en kulturell intelligens

Att hantera olikheter

Mångfaldens ekvation kan vara en utmaning. Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

• Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?
• Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

Detta ger fyra olika möjligheter:

1. Mosaik: Jämlikhet och mångfald

I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre.

Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra.

I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

2. Segregering: Dominans och mångfald

I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika och Namibia under apartheid. 

Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

3. Smältdegel: Jämlikhet och enhet

En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Här utvecklas en enhetlig världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller fast vid sin tradition betraktas som onormala och blir utfrysta.

4. Homogenisering: Dominans och enhet

Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. Alla avvikande element måste motas ut eller transformeras.

Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. Sådana utfall kan ge en befriande känsla av katarsis – en själens rening från allt hyckleri. Men risken är att det tvärtom skadar själen genom att avtrubba medkänslan. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

Måttfullhet och balans

Vilken av dessa strategier bör vi välja? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika sätt att undvika det som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 

För att lösa sådana här problem gäller det att först och främst hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: Ett eller två glas är angenämt och ökar självförtroendet, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation.

Affekter behöver balanseras med motaffekter, menade filosofen Spinoza. Lösningen på politiskt korrekthet (respekt utan ärlighet) är inte att vara politiskt inkorrekt (ärlighet utan respekt). Man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och vara både sanningsenlig och hänsynsfull. Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd. Kulturell intelligens (CQ) kallas det här.

9. Utveckla en praktisk klokhet

Kan biståndet undergräva bykraften?

I min bok berättar jag om mitt arbete som vatten- och sanitetsingenjör i fattiga länder.

Som jag ser det präglas biståndet av för mycket social ingenjörskonst. Detta gör att mottagarna knappt får någon möjlighet att tänka och handla självständigt.

Denna kritik har framförts av många i olika sammanhang. Biståndsministern borde läsa den här artikeln^⧉ i The Guardian av Dhananjayan Sriskandarajah. Han skriver att biståndet har blivit insnärjt i byråkrati och teknokratisk styrning. Det ägnas alldeles för mycket tid och energi åt rapportering. Detta gör att man frestas att utforma projekten på ett sätt som gör dem enkla att mäta. Han menar att vi behöver vända på detta och se det civila samhället som en djupt mänsklig aktivitet som främjar sociala relationer. «Det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.», skriver han.

Om vi nu verkligen vill hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk problemlösning och som bara undantagsvis söker hjälp utifrån? Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem – det är detta som brukar kallas för «bykraften».

Missbruka icke den ädla vetenskapen!

Om biståndet skall reformeras i den riktningen behöver givare och skattebetalare begära att kvalitet skall gå före kvantitet. En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för en samarbetskultur. Omdömesförmåga, tålamod, självförtroende, ansvarstagande, kompromissvilja – sådana svårmätbara kvalitéer kan undergrävas när man kräver snabba och mätbara resultat. 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga.

Pedanteri

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver:

Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.

Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder?

Biståndsorganisationer fastnar ofta i tankefällan «syntes utan analys». Det kan bli för mycket analysbefriat prat utan verklighetsförankring. Vår värld behöver inte bara människor med inre hälsa utan också hälsosamma organisationer!

Praktisk klokhet

Biståndet skulle må bra av att få mer av det som Aristoteles kallade för fronesis, vilket kan översättas som praktisk klokhet, sunt förnuft och gott omdöme. Detta är något som först och främst utvecklas genom arbets- och livserfarenhet. Det är en intuitiv kunskapsform som innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation. Det gäller att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem.

Halvbildning

Aristoteles skiljde fronesis från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.

Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. Som alla människor är de begränsade.

Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det. Därför är det viktigt att halvbildade experter hålls under uppsikt och inte får för stort inflytande.

Helbildning

Biståndet behöver ett ledarskap som kan förena expertkunskap och gott omdöme. Det bör bestå av helbildade personer som har en bättre insikt om vad de inte vet och en större intellektuell nyfikenhet.

När horisonten begränsas av den blinda okunnigheten brukar kunskapsluckorna fyllas med falskt vetande och tvärsäkra svar. Bildning kan skapa en sorts upplyst okunnighet.

De som besitter denna egenskap har inte alltid de rätta svaren, men de har ofta de rätta frågorna. De är också bättre på att bedöma vilka experter och auktoriteter som är värda förtroende.

Sådana personer är relativt fria från inre låsningar och kan hantera livets olika dimensioner, som till exempel:

• syntes och analys
  
• idealism och realism
• ordning och frihet
• kollektiv och individ
  
• enhet och mångfald
  
• förnuft och medkänsla
• kvantitet och kvalitet
  
• objektivt och subjektivt
  
• fakta och värderingar
• natur och kultur
  
• kartan och sinnevärlden.

Den sista punkten kan du läsa mer om i min bok.

10. Utforska världen med öppet sinne

Rävar och igelkottar

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker.

En igelkott tolkar världen utifrån en grundprincip som förklarar allting, till exempel «den starkares rätt», «klasskampen», «marknadslösningar», «postkolonial kritik», «individuellt ansvar», «förtryckande strukturer». Exempel på igelkottar är Marx, Darwin, Nietzsche och Freud.

En igelkott brukar ha en värdefull insikt men driver den för långt. Styrkan är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.

Rävarna ser världen i all dess komplexitet. De kan visserligen ha en organiserande princip, men de försöker inte till varje pris pressa in hela verkligheten i den. De har inget behov att få precis allting att gå ihop. En del av dem är både humanister och naturvetare. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare, Goethe och Tocqueville.

En igelkott vill förminska världen och reducera den till en princip. En räv känner förundran över att världen alltid verkar vara så mycket större.

Relativism

Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Båda är ovilliga att lyssna på motargument. Ingen av dem förstår att de är instängda i sina intellektuella fixeringar.

Relativister kan väl närmast liknas vid sömniga sengångare eftersom de saknar viljan att foga ihop en fungerande världsbild.

Relativister menar att världen är fragmenterad och splittrad och att varje grupp är isolerad i sitt eget språkspel. De säger att människor med olika identiteter inte kan förstå varandra, för det enda som finns är olika perspektiv. Varje sanningsanspråk kan avslöjas och avfärdas som maktspråk, hävdar de.

Rävarna går den gyllene medelvägen mellan dogmatism och relativism.

Att följa Logos

Sokrates kunde engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Känn dig själv! sade han. Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan vi frigöra oss från falskt skenvetande. För att bli klokare behöver vi hjälpas åt genom att samtala, menade han.

Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade Sokrates. Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: Sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar.

Din sanning är inte min sanning, säger relativisten. Den som är instängd i subjektivismens skal kan inte förändras, utvecklas och växa upp. Men säg att det finns en objektiv Sanning som står över ens privata favoritidéer. I så fall öppnas möjligheten att ens åsikter behöver korrigeras. När Sanningen blir ledstjärnan skapas inte arrogans utan ödmjukhet.   

De som följer Logos – det gudomliga förnuftet – respekterar sina meningsmotståndare och skiljer mellan sak och person. Vad som sägs är viktigare än vem som säger det. Detta är vad de kan bidra med i vår problemfyllda värld: att sprida konsten att samtala och resonera.