×

Integrering
5. Integrering

Lästid ≈ 20 min

I. Vidga horisonten genom bildning


Vem kan tänka fritt? 

Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet handlar inte om brist på yttrandefrihet utan snarare om vår benägenhet att förslava oss själva.


I boken Tankelivets frigörelse beskrev Ahlberg hur vi människor är mästare på att övertyga oss själva om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och antipatier. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för sociala fördomar och vidskepelser.


Ahlberg skrev:

Att tänka fritt betyder inte att blint följa alla dessa tankebanor, som våra böjelser och intressen, vår egenkärlek och vårt infantila storhetsvanvett stakar ut. Att bli en andligen fri människa är just att bli fri från denna begränsning av horisonten.

Den stora kultursyntesen

Ahlberg ansåg att det finns en sak som kan stärka den inre friheten och vidga horisonten, och det är klassisk bildning. I vår tradition och historia finns andliga resurser som kan vara till hjälp, menade han.


Vår tids vetenskap och humanism har en historisk och andlig livsnerv, hävdade Ahlberg. Den utvecklades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen.

Streckgubbe. Höger fot = Jerusalem. Höger ben = judendomen och kristendomen. Vänster fot = Aten. Vänster ben = grekisk filosofi och stoicism. Kropp = medeltiden. Höger arm = reformationen. Vänster arm = renässansen. Huvud = upplysningen.

Den västerländska humanistiska traditionen har formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Ahlberg menade att den har skapats genom en syntes mellan det antika arvet och kristendomen. Detta är «den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror», hävdade han.

Det finns naturligtvis också andra traditioner som vi kan lära oss av, till exempel Gandhis och Dalai Lamas humanism och ubuntu (en afrikansk humanistisk filosofi). Den stora alliansen mellan Aten och Jerusalem är dock en bra grund och utgångspunkt.


Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam var en kristen stoiker och en av de främsta förespråkarna för denna kultursyntes. Han menade att människan kan bli Guds medskapare och han hyllade klassisk bildning, medkänsla, ödmjukhet och måttfullhet. «Ditt bibliotek är ditt paradis», sade han.

 

Luthers medarbetare Philipp Melanchthon följde samma linje. «Melanchthons stora och förblivande insats är att ha försonat reformationen med det klassiska bildningsarvet och i den andan ha lagt grunden till den protestantiska lärdomsskolan.»

Luther, Melanchthon, Erasmus
Luther råkade i gräl med Erasmus, som han tyckte hade en alltför positiv människosyn. Melanchthon var vän med båda.

En dyrköpt skatt

Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, sexism, rasism och fascism. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant.


Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Både framgångar och misslyckanden kan vara relevanta för oss. Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa.

Skolan i Aten, av Rafael
Studiecirkeln i Aten.
💡 Gör som de gamla grekerna:
Skapa en diskussionsgrupp
och ett bildningsprojekt!

Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero.


Aten och Sparta

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.


Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. Deras samhälle präglades av extrem kollektivism och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. 


Vilken styrelseform är bäst?

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra.


Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik dialog göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna, myndiga och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. 


Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.


Platon bodde i Aten men han följde den andra linjen. Han ville införa aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Han var ytterst kritisk till demokratin, som han menade ger fritt utlopp för passioner och oförnuft. Förr eller senare kommer den att urarta i tyranni, hävdade han.


Vår demokratis stora utmaning är att visa att Platon hade fel på den punkten. Samtidigt behöver vi ta hans varningar på allvar. 

Cicero ➔ 
Cicero

Hotet mot demokratin

När rädslor, antipatier och hämningslöshet breder ut sig för mycket kan demokratin få problem. I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner och därför blir människors tyckande något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.

 

Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. En sådan subjektivism gör att man blir ett enkelt byte för dem som är skickliga på att manipulera känslorna.

Ahlberg menade att fascism och andra totalitära ideologier baseras på primitiv subjektivism: Kollektiva känslor av smicker, hat och hämnd är goda eftersom de känns behagliga.


En klassiker

Här kan Platon vara en vän i nöden. I dialogen Staten lade han visserligen fram en del odemokratiska och smått absurda idéer. För hans samtida i Aten var det chockerande att han använde Spartas kollektivism som modell. Hans elev Aristoteles tyckte att han gick på tok för långt.


Samtidigt finns en del i Staten som är förvånansvärt progressivt. Sokrates målade upp ett idealsamhälle där bildade och ädla politiker styr. Platons egen bror Glaukon lyssnade och var djupt imponerad:

– Vilka underbara gestalter du har skapat i dessa styrande män, Sokrates! sade han. Som en riktig bildhuggare!
– Styrande kvinnor också, Glaukon! svarade jag. Du ska inte tro att det som jag har sagt gäller män mer än kvinnor …
Platon

I Aten 400 f.Kr. var detta en revolutionerande idé.


I Staten finns både bra och dåliga politiska idéer. Men vad som framför allt kan vara relevant för oss idag är inte dess politik utan dess psykologi och dygdetik.


Platon delade in själen i tre delar. Den första är förnuftet och den andra är begären och drifterna. Den tredje kan beskrivas med ord som kampvilja, ambition, passion och handlingskraft.

 

Kaos uppstår när till exempel begären börjar styra över förnuftet. Eller när handlingskraft blir en ohämmad vilja till makt. Det får inte råda ett inre inbördeskrig mellan de tre delarna, menade Platon. Han skrev:

I stället ska den enskilde skapa verklig ordning i sitt eget hus, bli sin egen styresman, ordningsvakt och vän och stämma samman de tre delarna precis som tre toner i en skala … och själv träda fram ur mångfalden som en fullständig enhet, besinningsfull och väl sammanfogad, och i det skicket kan han skrida till handling …

Inre hälsa är att skapa inre harmoni, där själens delar samordnas och där var och en har sin rätta funktion och plats, ansåg Platon.


Att ha en oordnad själ är som att leva i en dunkel grotta och förvillas av skuggor och illusioner, menade han. «Det godas idé» är som solen som får allting att framstå i dess rätta belysning.


En väl integrerad personlighet skapas genom bildning och genom kardinaldygderna. Idag skulle vi kunna tolka dem ungefär så här:

  • Klokhet, t.ex. att veta vad man inte vet.
  • Rättrådighet, t.ex. att skilja mellan sak och person.
  • Måttfullhet, t.ex. att inte gå till ytterligheter.
  • Mod, t.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.


Kan en demokrati fungera väl utan Platons kardinaldygder?


 

II. Utveckla en stoisk styrka

  

En beprövad livsfilosofi

Stoicismen är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Den innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst. Många av de kristna kyrkofäderna, och förmodligen också Paulus, var påverkade av stoikerna. Luther, Melanchthon och Erasmus hade en sak gemensamt: Alla tre gillade Ciceros skrifter, som innehåller många stoiska idéer.


Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates livsfilosofi, som bland annat innebär att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. De såg honom som en förebild för hur man lever i en stormig värld med ett inre lugn och utan att korrumpera sin själ.


Vad det handlar om är självkännedom och självkontroll. Det gäller inte att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en modern arvtagare till stoicismen.


Stoikerna menade att människans mest dyrbara egendom är själens integritet. Detta betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Det här kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

 

Marcus Aurelius och Epiktetos

Kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker. Romarrikets tid var grym och hård, men det är mer rättvist att bedöma den tidens människor efter den kompassriktning de följde. Man kan vara kritisk till att Marcus inte satte stopp för förföljelserna av de kristna, och till att han inte försökte avskaffa slaveriet. Men han stiftade lagar som gav slavar ett visst rättsskydd. Han förbättrade också änkornas och de föräldralösas ställning. Stoikerna förespråkade tron på alla människors värdighet, med motiveringen att varje människosjäl är ett utflöde ur ett och samma gudomliga förnuft. 


Marcus Aurelius var inspirerad av Epiktetos, som var född som slav. Han levde ett enkelt liv med få ägodelar och han satte ett större värde på den inre friheten än på den yttre. Den, som helhjärtat ser Gud som allas fader, kan inte ha låga tankar om sig själv, menade han.


Själslig träning

Epiktetos verkade uppfatta Gud som en urkraft som skapar en inre själsstyrka. Sinnesrobönen har sin grund i hans filosofi: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.»


Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

 

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt. Förmågan att känna rädsla är naturligtvis helt livsnödvändig. Vi lever i en farlig värld och om vi inte kunde känna rädsla skulle vi försätta oss i riskfyllda situationer helt i onödan. Vad Roosevelt varnade för är en rädsla som minskar omdömesförmågan.


Faror och hot måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten.

  • Rädsla kan skapa hjärnspöken.
  • Vrede kan skapa tunnelseende.
  • Hat kan skapa blindhet.


Mod är att hålla huvudet kallt och låta förnuftet råda.

 

Denna förmåga kan bara utvecklas genom praktisk övning. Man behöver konfrontera sådant som upplevs skrämmande och lära sig att inte följa minsta motståndets lag. Vardagslivets prövningar kan bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos sade:

Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig då i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. Du kan förverkliga din avsikt tryggare om du säger till dig själv: «Jag ska ta ett bad nu och samtidigt bevara min naturenliga jämvikt.» Så ska du göra före allt du företar dig. Om någonting då stör dig när du badar, har du tanken aktuell att «jag tänkte ju inte bara bada utan samtidigt också bevara min naturgivna balans, och det kan jag ju inte om jag blir retad av det som nu sker.»

Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: «Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen.»


För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parentes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.


Det är dock viktigt att dessa stoiska övningar inte går till överdrift. Det får inte leda till känslokyla, likgiltighet och oförmåga att bry sig. Känslor av frustration och upprördhet kan vara viktiga drivfjädrar. Både förnuft och känslor behövs och varje del har sin rätta funktion.


Makt korrumperar inte alltid

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag och det är Marcus Aurelius. Som kejsare hade han obegränsad makt att göra precis som han ville, men han ansträngde sig för att motstå den frestelsen. En stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Makt ger inte frihet från bördan att följa principer.


«Akta dig för att bli en tyrann», sade Marcus till sig själv. «Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen.»

Den som har makt över andra behöver först och främst ha självinsikt och självkontroll. Denna livsfilosofi är relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Detta är i synnerhet viktigt för fattiga länder som har problem med korruption.

Marcus Aurelius
«Det bästa sättet att hämnas är att
inte likna dem som gjort oss något ont.» Marcus Aurelius

Stoicism och kristen tro

«Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.», skrev Alf Ahlberg.

Denna syntes är ursprunget till en ovärderlig skatt: tron på de mänskliga rättigheterna. Den uppstod inte fix och färdig, utan mognade och utvecklades under historiens gång. Det skedde till stor del genom kristna filosofer, som till exempel Thomas av Aquino under medeltiden och Locke och Kant under upplysningen.


Kristen tro och stoicism hör också ihop på ett annat sätt. Följande citat av Bonhoeffer kan ses som ett exempel på stoisk-kristen optimism:

Optimism är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet. Det finns visserligen också en feg och enfaldig optimism, som bör utmönstras. Men optimismen som vilja till en framtid får ingen förakta, även om den tar miste hundra gånger; den är livets hälsa som den sjuke inte får besmitta. Det finns folk som anser det för brist på allvar, kristna som räknar det för brist på fromhet, att hoppas på en bättre jordisk framtid och bereda sig för den. De tror på kaos, oordning, katastrof som skeendets mening just nu och undandrar sig i resignation eller from världsflykt ansvaret för livets fortgång, för återuppbyggandet, för det kommande släktet. Må vara att den yttersta dagen kommer i morgon, då skall vi gärna släppa arbetet för framtiden ur händerna, men inte förr.

Hemligheten bakom denna hållning är en annan ovärderlig skatt: tron på ett liv efter döden. Om detta jordeliv är det enda vi får, gäller det finna hoppets livskraft i yttre ting. Detta kan fungera väl så länge man är ung och har goda framtidsutsikter. Men vad händer under svåra tider? Hur blir det när det dagliga nyhetsflödet är fullt av rapporter om till exempel klimathotet?

 

Det blir ett febrilt sökande efter skäl till optimism och tecken på att det trots allt inte är så illa. Om inte det går används andra strategier för att inte förlora hoppet: förnekelse eller panik. När inte heller det fungerar återstår bara uppgivenhet, förtvivlan, handlingsförlamning, människoförakt och cynism.

 

Tron att det finns ett liv efter döden kan göra oss mer balanserade, realistiska och jordnära. I stället för att vara en from världsflykt kan den bli en kraftkälla. Det himmelska hoppet ger känslan av att ha ett hem. Det skapar en naturlig stoicism som inte är krampaktig eller framtvingad. Även om allt går åt skogen är inte allt förlorat. Livsviljan blir en inre källa som är mindre beroende av omständigheter.

 

En kristen stoiker kan lugnt arbeta för en bättre jordisk framtid och ägna sig åt sådant som behöver göras idag – som att plantera träd.

 

 

III. Utveckla en kulturell intelligens


Mångfaldens ekvation kan vara en utmaning. Hur kan människor från olika kulturer leva i ett harmoniskt förhållande? Vad ska de göra om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt?


Ska de eftersträva enhet eller mångfald? Vill de leva i jämlikhet eller försöker en grupp dominera? 

 

Mosaik: Jämlikhet och mångfald

I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre.


Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon ska börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra.


I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering: Dominans och mångfald

I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika och Namibia under apartheid. 


Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

 

Smältdegel: Jämlikhet och enhet

En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den kan lätt absorbera idéer och intryck från jordens alla hörn. Här utvecklas en världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller fast vid sin tradition betraktas som onormala och blir utfrysta.

 

Homogenisering: Dominans och enhet

Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. Alla avvikande element måste motas ut eller transformeras.


Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. Sådana utfall kan ge en upplevelse av katarsis – en själens rening från allt hyckleri. Men risken är att det tvärtom förgiftar själen och avtrubbar medkänslan. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.


Måttfullhet och balans

Vilken av dessa strategier bör vi välja? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika sätt att undvika det som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut ska uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 


För att lösa sådana här problem behöver vi utveckla det som kallas för kulturell intelligens (CQ). 


Först behöver vi lära oss att hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: Ett eller två glas är angenämt och ökar självförtroendet, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation.


Vi behöver också inse att politiskt korrekt och politiskt inkorrekt är två ytterligheter som bör undvikas. Respekt utan ärlighet leder lätt till hyckleri. Ärlighet utan respekt leder lätt till mobbning.


En väl integrerad person kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att vara både sanningsenlig och hänsynsfull. Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd.

En rund kvadrat
Hur man löser en skenbar motsägelse. En rund kvadrat är i själva verket en cylinder: Från ett perspektiv ser den ut som en cirkel, från ett annat ser den ut som en kvadrat. Genom äkta synteser kan livets motsatser förenas.

 

IV. Utveckla en praktisk klokhet


Teknokrati undergräver bykraften

I min essäbok berättar jag om mitt arbete som vatten- och sanitetsingenjör i fattiga länder. Som jag ser det präglas biståndet av för mycket social ingenjörskonst. Detta gör att mottagarna knappt får någon möjlighet att tänka och handla självständigt.

 

Denna kritik har framförts av många i olika sammanhang. Till exempel skriver Dhananjayan Sriskandarajah att biståndet har blivit insnärjt i byråkrati och teknokratisk styrning. Det ägnas alldeles för mycket tid och energi åt rapportering. Detta gör att man frestas att utforma projekten på ett sätt som gör dem enkla att mäta. Han menar att vi behöver vända på det här och se det civila samhället som en djupt mänsklig aktivitet som främjar sociala relationer. «Det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.», skriver han.

Om vi nu verkligen vill hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk problemlösning och som bara undantagsvis söker hjälp utifrån? Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem – det är detta som brukar kallas för «bykraften».

 

Missbruka icke den ädla vetenskapen!

En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för en samarbetskultur. Omdömesförmåga, tålamod, självförtroende, ansvarstagande, kompromissvilja – sådana svårmätbara kvalitéer kan undergrävas när man kräver snabba och mätbara resultat. Kvalitet behöver gå före kvantitet. 


En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

Jag vördar matematiken som den mest upphöjda och nyttiga av vetenskaper, så länge man använder den där den är på sin plats. Men jag kan inte lovorda att man missbrukar den på saker som ligger helt utanför dess område, och där den ädla vetenskapen framstår som rent nonsens.

Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga.


En skadlig tankekultur

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver:

Pedanten är den som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar och därmed tappar kontakten med de specifika situationernas konkretion.

Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.

 

Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder?


Biståndsorganisationer fastnar ofta i tankefällan «syntes utan analys». Det kan bli för mycket analysbefriat prat utan verklighetsförankring. Vår värld behöver inte bara människor med inre hälsa utan också hälsosamma organisationer.

3 råd ➔   
😇 Collective action, local problem-solving; 😢 Technocratic management.

Praktisk klokhet

Hur skapas ett kvalitetsstyrt bistånd som stärker bykraften? En viktig nyckel är det som Aristoteles kallade för fronesis, vilket kan översättas som praktisk klokhet, sunt förnuft och gott omdöme. Detta är något som först och främst utvecklas genom arbets- och livserfarenhet. Det är en intuitiv kunskapsform som innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation. Det gäller att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem.

Aristoteles
Aristoteles
I boken Den nikomachiska etiken försökte Aristoteles reda ut hur vi kan kultivera känslorna så att de harmoniserar med omdömet. I varje beslutssituation behöver man finna den gyllene medelvägen och varken överreagera eller underreagera, menade han.

Problemet med teknokrati

Aristoteles skiljde fronesis från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.


Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. Som alla människor är de begränsade.


Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det.


Det är den här sortens «halvbildning» som Sokrates tyckte sig se hos den tidens tekniker och ingenjörer. Han märkte att de visserligen var mycket kunniga inom sitt område men «eftersom de var skickliga på att utöva sin konst ansåg sig var och en därtill visast också i de högsta ting, och den felbedömningen fördunklade den vishet som de faktiskt hade …».

En teknokrati är ett styre av halvbildade experter. Att vara expert på ett område kan skapa en falsk känsla att vara expert på allt möjligt.


Bildning har praktisk betydelse

Både fattiga och rika länder behöver helbildade ledare som kan förena expertkunskap och gott omdöme.


«Att kunna föra kultiverade konversationer eller citera klassiker är inte bildning.», skriver Lars Dencik. Han fortsätter:

Vad som i dag behöver kultiveras både hos vanliga medborgare och i synnerhet hos dem som aspirerar på att vara ledare i olika funktioner är långtidshållbar omdömesgillhet – det vill säga en bildning som kanske inte är kortsiktigt omsättbar i kommersiellt intresse, men som å andra sidan är en förutsättning för att vi på lite längre sikt och på ett någorlunda adekvat sätt ska kunna hantera de ständigt uppdykande nya oklarheter, komplexiteter och inre motsättningar som den snabba utvecklingen för med sig. […] Bildning kan vara ett motgift mot politikens trumpifiering och teknokratins tunnelseende. […] Att verka för ökad bildning är i dag minst lika viktigt som till exempel miljö-medvetenhet för att vi inte med öppna men blinda ögon ska rusa rakt in i vårt eget fördärv.

När horisonten begränsas av blind okunnighet brukar kunskapsluckorna fyllas med skenvetande och tvärsäkra svar. Bildning kan skapa en sorts upplyst okunnighet och en bättre insikt om vad man inte vet.


Helbildade personer har inte alltid de rätta svaren, men de är ofta bra på problemlösning genom dialog och samråd.


Denna förmåga kan byggas upp genom att lära känna livets olika dimensioner, som till exempel:

  • historia och nutid
  • idealism och realism
  • ordning och frihet
  • kollektiv och individ
  • enhet och mångfald
  • kvantitet och kvalitet
  • humaniora och teknik
  • tradition och framsteg
  • fakta och värderingar
  • natur och kultur
  • kartan och sinnevärlden

 

Den sista punkten kan du läsa mer om i kapitel 6 i min essäbok:


6. Kartan och sinnevärlden. Generatorn förde ett förskräckligt oväsen hela natten, men vi var tvungna att ha den på av säkerhetsskäl för att lysa upp vår förläggning. Klockan sex på morgonen stängdes den av och då vaknade jag – av den plötsliga tystnaden. Jag steg ut ur mitt tält och såg hur allt gräs och alla träd och buskar var bruna och svarta. Föregående kväll var det nämligen en förfärlig skogsbrand ...
 

V. Se upp för dogmatism och relativism!


Rävar och igelkottar

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker.


En igelkott tolkar världen utifrån en grundprincip som förklarar allting, till exempel «den starkares rätt», «klasskampen», «marknadslösningar», «postkolonial kritik», «individuellt ansvar», «förtryckande strukturer». Exempel på igelkottar är Marx, Darwin och Freud.


En igelkott brukar ha en värdefull insikt men driver den för långt. Styrkan är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.


Rävarna ser världen i all dess komplexitet. De kan visserligen ha en organiserande princip, men de försöker inte till varje pris pressa in hela verkligheten i den. De har inget behov att få precis allting att gå ihop. En del av dem är både humanister och naturvetare. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare, Goethe och Tocqueville.


En igelkott vill förminska världen och reducera den till en princip. En räv känner förundran över att världen alltid verkar vara så mycket större.


Sengångare

Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Båda är ovilliga att lyssna på motargument. Ingen av dem förstår att de är instängda i sina intellektuella fixeringar.


Relativister kan liknas vid sömniga sengångare eftersom de saknar viljan att foga ihop en fungerande världsbild.

Sengångare
En utforskare av världen?

Relativister menar att världen är fragmenterad och splittrad och att varje grupp är isolerad i sitt eget språkspel. De säger att människor med olika identiteter inte kan förstå varandra, för det enda som finns är olika perspektiv. Varje sanningsanspråk kan avslöjas och avfärdas som maktanspråk, hävdar de.


Det gäller att gå den gyllene medelvägen mellan envis dogmatism och slapp relativism.


Att följa Logos

Sokrates kunde engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Känn dig själv! sade han. Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan vi frigöra oss från falskt skenvetande. För att bli klokare behöver vi hjälpas åt genom att samtala, menade han.

Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade Sokrates. Han sade att «vart resonemangets vindar än blåser – dit måste vi bege oss.» Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: Sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. 

Jag har den absoluta Sanningen, säger dogmatikern. Din sanning är inte min sanning, säger relativisten. Ingen av dem söker sanningen genom dialog med andra. Eftersom de är instängda i sina skal, kan de inte förändras och utvecklas.

 

Men säg att det finns en objektiv Sanning som står över våra privata favoritidéer. I så fall öppnas möjligheten att våra åsikter behöver korrigeras. Att ha Sanningen som ledstjärna håller oss vakna från både dogmatisk och relativistisk slummer.

 

Ett annat namn för Kristus är Logos – det gudomliga förnuftet. De som vill följa Logos måste leva efter en viktig regel: att aldrig kalla en annan människa för ett dumhuvud. Rättrådighet är att respektera meningsmotståndaren och att fokusera mer på sakfrågan än på personen. Att använda argument är bättre än att manipulera känslor.

 

Att följa Logos är ett vågspel och livsäventyr. De som gör det kan bidra med en viktig sak i vår problemfyllda värld: att sprida konsten att samtala och resonera.

  

Dela & tipsa!
🙏Tack!
epost
ErikPleijel.se
Creative Commons-licens
Texter på webbplatsen ErikPleijel.se av Erik Pleijel är licensierade under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Calvin, Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Cicero, Marcus Aurelius, Aristoteles, Andromedagalaxen, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.