×

Kalibrering
4. Kalibrering

Lästid ≈ 14 min

I. Basera inte tron på ett avtal


Vad är en tillitsfull tro? Detta blir tydligare när vi först ser vad som är den raka motsatsen till tillit.

 

Att göra affärer med gudarna

Platons intressanta och underhållande dialog Eutyfron kan belysa saken. I denna dialog samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som expert på gudomliga ting.


Sokrates var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är. Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare, men efter en stunds diskussion blev det tydligt hur han egentligen trodde. Fromhet är att göra affärer med gudarna: belöningar och förmåner i utbyte mot offer och vördnad. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. 


Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.


Sokrates gillade inte det här och han tyckte att Eutyfron var lat. Det är just den här sortens makt-är-rätt-filosofi som han argumenterade emot i dialogerna. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera sig fram.


Även idag finns många som tänker ungefär som Eutyfron och som tror det är möjligt att ingå ett «avtal» med högre makter: En rätt religiös tro ska belönas med jordisk och evig lycka.

 

Gudsbilden påminner lite grand om maffians gudfader, som ger beskydd och privilegier till dem som är trogna och betalar. Detta är knappast något som förbättrar den inre hälsan.


En av de mest värdefulla och befriande insikterna i kyrkans tradition är att vi behöver överge varje idé om ett avtal med Gud. Tron på nåden handlar just precis om detta. Guds välvilja går inte att köpa.


En hemlighetsfull bok

Men säger inte Bibeln att vi blir frälsta genom en rätt tro? Till exempel finns bibelställen som Johannes 3:16 och Romarbrevet 10:9.

Saken är rätt förbryllande för det finns andra ställen som säger att frälsningen beror på goda gärningar, till exempel Matteus 25:34 och 7:21. I så fall handlar det om att göra saker som att ta hand om de föräldralösa och mätta de hungriga.

Det finns också bibelställen som tycks mena att vi måste vara beredda på överraskningar: De första ska bli de sista och de sista ska bli de första (Lukas 13:30).


Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad! «Där finns somligt som är svårt att förstå...» (2 Petrusbrevet 3:16). Den varnar också för att den kan missbrukas. 

Uppenbarligen går det inte att bara fokusera på en eller annan bibelvers. Det verkar som att detta är en gåta som vi behöver lösa. Vad är viktigast, att tro rätt eller göra gott? Hör de ihop på något sätt? Jesus sade: 

På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.

Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den få dåliga konsekvenser har vi kanske missförstått någonting. Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. 


Några lönlösa försök att skaffa sig privilegier

Enligt den lutherska traditionen är det omöjligt för en människa att frälsa sig själv. Alla hennes försök att blidka Gud är oäkta eftersom motivet är att köpa sig fördelar. Ju mer hon försöker desto mer blir hon intrasslad i sig själv. Hon kan visserligen försöka dölja sin själviskhet bakom en fasad av fromhet, men vad hjälper det inför Gud?


Låt oss föreställa oss en person som på olika sätt försöker bli frälst (ordet «frälsning» används här i betydelsen «att få evigt liv»). Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han hävdar att alla hans ansträngningar är lönlösa och att han ingenting förtjänar. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för att han kommit till insikt om sin ynkedom, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, kan han inte riktigt bli av med sin stolthet. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Avtalsbaserad tro

En del tror att frälsningen bygger på ett avtal av typen «gör X så blir du frälst!». Problemet är att man aldrig kan veta om man gjort X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet. 

Avtalsdokument: Quid pro quo; Prestation: Rätt tro; Motprestation: Evig lycka

Andra tolkar avtalet i stil med «erkänn att du har misslyckats så får du ta emot nåden!». Detta kan skapa en omvänd prestationsångest, för man måste hela tiden visa att man är liten och svag.


I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet.


«Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.», sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en avtalsbaserad tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. 


När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’»

 

II. Ta språnget till tillitstron


Ett andligt motgift

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna de älskar. Och makten! 


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men när man tolkar bildspråket förstår man att de är ett sorts andligt motgift: Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han har rätt att förlåta vem han vill. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.


Denna berättelse skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Detta är den raka motsatsen till fascination för makt. 

Vem har kontrollen?

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att använda tron som en hållhake för att få grepp om Gud. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

  • «Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset.»
  • «Budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god.»

 

Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll? Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet. Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.

Calvin ➔ 
Calvin

Det finns ett problem med att hävda att frälsningen är ett fritt val och ett erbjudande. Det kan nämligen aldrig bli fråga om äkta frivillighet. Det kommer alltid att bli någon form av «mission genom pistolhot»: Be om nåd eller dö!

 

Frågan är om bekännelser under hot kan vara äkta och trovärdiga. Är inte risken att man blåser upp sin synd och skuld och bekänner allt möjligt i blotta förskräckelsen?

 

En del känner att de måste skrämma folk för att få dem att fatta att det är på allvar. Problemet med hotelser av det här slaget är att de berör på fel punkt. De uppväcker självbevarelsedriften och inte förmågan till självinsikt. I sämsta fall skapas en ytlig tro som blockerar vägen till självinsikt och mognad.


Trons vågspel

Enligt den lutherska tron är alla religiösa mutförsök verkningslösa. Tron att man kan ha kontroll över sitt eget öde är en illusion. Detta är i själva verket ett glatt budskap. Vi behöver inte tro på grund av rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället öppnas vägen för en frivillig tro som berör på rätt punkt.


Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk […] då kastar man sig helt i Guds armar […] och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen.

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»


Varför detta behov att jämföra sin tro med andras? Varför denna önskan att göra nåden till en rättighet? Om man är rädd för att släppa taget kan äventyret aldrig börja.


Att tro är att kasta sig i Guds armar och lita på att han är god. Den som vågar ta språnget kan skifta fokus från sig själv till viktigare saker.

   

Gamla och nya drivfjädrar

För en del är det mer logiskt att en rätt tro ska löna sig. De tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. «Vad tjänar det annars till att vara kristen?», undrar de.


Är det inte bättre att följa honom för att man verkligen vill göra det? En sann tro är frivillig och behöver ingen belöning.

Präst dresserar en hund

Belöning och straff kan användas för att dressera djur. En människa kan och bör utvecklas på ett annat vis: som en fri och ansvarig person med inre integritet.


Det viktigaste i livet är sådant som medkänsla, omdöme, självinsikt, ödmjukhet, sanningskärlek, rättrådighet och integritet. Sådana här saker kan inte köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara kultiveras i en fri relation.

 

Detta kan bli verklighet när vi tror att Guds ovillkorliga kärlek är en omsorg om själens hälsa.


Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus». 

 

 

III. Gå vägen till sanningen och livet


För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade mod och livshängivelse.

 

Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa djävulen att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka.


Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.


Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.


På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen ska det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

Det var knappast ett liv i bekvämlighet och dåsig välmåga som han erbjöd sina lärjungar när han kallade dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är vägen, sanningen och livet.

 

 

IV. Se upp för storinkvisitorn!


Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär bland annat att lära sig att inte hata och förakta. Detta är förstås inte helt enkelt, så det kan vara frestande att tro på någon dålig teologi i stället. Det här riskerar att avtrubba medkänslan och vända upp och ned på nästan allt han sade.


Här är några exempel på hur det kan spåra ur.


Fromt människoförakt

I mångas tankevärld är Gud och människa motparter som konkurrerar med varandra. De föreställer sig att det gudomliga blir upphöjt när det mänskliga trycks ned. En nattsvart människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.
 

I själva verket är det tvärtom. Talet om synd, ånger och förlåtelse blir tomt och innehållslöst om man har en alltför mörk människosyn. Om människan är rakt igenom fördärvad, har hon ingen frihet eller förmåga att göra det rätta. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar.


Det pinsamma är ju att man ibland gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man har en ansvarskänsla.


Vi människor är skapade med förmågan till förnuft och empati, så det är inte sant att vi saknar goda egenskaper. Men vi använder dem inte så ofta som vi borde, eller så använder vi dem på ett felaktigt sätt. Det är inte heller sant att vi saknar frihet och förmåga att göra rätt. Problemet är snarare att vi tycker det är behagligt att göra fel.


Låga förväntningar

För att skapa en glädje i att göra rätt behöver vi någon form av inspiration. I judendomen betraktas Guds lag som en gåva och ett glatt budskap. Det betyder nämligen att han har höga och positiva förväntningar på människan. Ansvaret och myndigheten uppfattas som något upplyftande. Gudstillit kan därför enkelt förenas med ett sunt självförtroende.


Det finns många kristna som inte förstått det här och som inte alls ser lagen som en inspirationskälla. För dem är det glada budskapet att Gud inte förväntar sig något av människan. Från oss finns inget gott att hämta. Självförtroende är därför en synd. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop.


Gudsbilden liknar en överbeskyddande förälder som inte vill att barnen ska växa upp och bli myndiga, tänkande och ansvariga.

Låtsad brottningskamp

«Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende», sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. «Billig nåd är nåd utan efterföljelse.»

«Nådens gåva ges bara till dem som förlorat kampen mot synden», menar en del. Målet är i så fall att misslyckas, så egentligen är det fel att ens försöka. Alltihop blir därför mest en låtsaskamp och ett teaterspel. Det blir nästan lite fint och fromt att vara syndig.

Kompass som pekar på Rädsla och smicker, och inte Medkänsla och omdöme.
Vägen till den totala
cynismens helvete.

Detta är en märklig idé. När vi tänker på händelserna i Rwanda och i Nazityskland, blir den rent absurd. Kampen mot den mörka sidan måste ske på fullt allvar. Målet måste vara att inte misslyckas.


«Vad vi gör har ingen betydelse eftersom nåden uträttar allting», tänker en del. De tror på en kärlekslös gud som är ointresserad av människors inre hälsa och som därför inte bryr sig om hur de behandlar varandra. 


Religiös självfixering

Billig nåd hör ihop med ovilja att arbeta på en inre förändring och förbättring. Det finns en rädsla för att sådant kan leda till stolthet och egenrättfärdighet och äventyra frälsningen. Det känns tryggare förtrösta på sin ödmjukhet.


Ett sådant självfokus gör det omöjligt att förändras, mogna och växa upp. Det blir viktigare att skapa trevliga känslor än att lära sig saker.


Följden kan bli en religiös narcissism som fördjupas mer och mer: «Mina angenäma känslor är en gåva från Gud.» «Mina känslor bekräftar att jag har rätt och du har fel.» «Mina känslor är mer tillförlitliga än ditt förnuft.» «Mina känslor är viktigare än dina känslor.» «Mina lustfyllda hämndfantasier är rättfärdig vrede.» 


En listig orm viskar i örat: «Alla dina behagliga känslor är goda känslor!»


Skoningslös självgodhet

Religiös narcissism är tron att behaglig självkärlek är detsamma som gudomlig kärlek. Detta förhindrar insikten om det onda i det egna hjärtat.


Frågan blir då varifrån det onda i världen egentligen kommer. Om det inte finns i en själv måste det komma utifrån, från någon annan. Ondskan externaliseras. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst.


Den listiga ormen viskar: «Eftersom du hör till de goda får du bekämpa de onda med vilka medel som helst! Att plåga avvikare och feltänkare är en god gärning!»


Aleksandr Solzjenitsyn skrev:

Om det bara vore så enkelt! Om det bara fanns onda människor någonstans som på ett listigt sätt begick onda gärningar, och det bara var nödvändigt att separera dem från resten av oss och förgöra dem. Men linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.


Storinkvisitorn

Grundproblemet är arvsynden: lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker. Typiska exempel är mobbning, hämndfantasier, skadeglädje och hånflin. Onda handlingar uppfattas inte som onda eftersom de känns behagliga. Finns det någon som är helt fri från detta?

 

Enligt ormens «människovänliga teologi» är detta inte alls något problem. Vi ska bejaka denna vår natur och inte förställa oss. Vi är bra precis som vi är.

 

Storinkvisitorn är en legend som berättas i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Den handlar om ett möte mellan Kristus och en gammal inkvisitor som anordnade kättarbål i Spanien på 1500-talet.

 

Storinkvisitorn anklagade Kristus för att han inte ville lyssna på den «kloke och fruktansvärde anden» i öknen den där gången (det vill säga djävulen). Han borde inte ha stått emot maktens frestelser.


Denne ande har en bättre förståelse för den mänskliga naturen, sade han. Att frivilligt välja det goda överstiger människornas kapacitet. De vill ha instruktioner om hur de ska tänka och vad de ska göra.

 

Ett liv i frivillig efterföljelse är för svårt för de flesta, menade Storinkvisitorn. Vad de behöver är bröd, skådespel och auktoritet. Kyrkan måste anpassa den kristna tron till deras svagheter. I sin stora barmhärtighet ska den lyfta av frihetens och ansvarets tunga börda och ge folk vad de helst vill ha: säkerhet.


Kristus svarade inte med ord, utan gav honom en kyss. 

 

Tillbaka på vägen

Kyrkan kan också välja att i stället följa Kristus. Den kan lära att Gud bryr sig om hur människorna behandlar varandra, att han inte har förlorat hoppet om dem, och att hans kärlek är en omsorg om själens hälsa.


Detta kan bli verklighet när nåd förenas med efterföljelse, och när ovillkorlig kärlek förenas med inspiration. Buden och förväntningarna blir då något upplyftande, trots att de kan vara svåra. Vad som först och främst behövs är viljan att ta ansvar för sådant man faktiskt har kontroll över. Det innebär att vara sträng mot sig själv, men mjuk mot andra (inte tvärtom!).


För att kunna konfrontera det som är obehagligt och smärtsamt, behövs också lugnande medel och smärtlindring. Förtröstan på nåden befriar från ohälsosam stress och prestationsångest. Tilliten minskar också behovet av försvar, ursäkter och självömkan. Detta ger mod att erkänna att man ibland kan styras av giftiga motiv och osunda fixeringar. 

 

Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta ska vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de också behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning. Att tro på Gud handlar om att lära sig att vara människa.

  

Lutherrosen
Lutherrosen
Symbolen för oförskräckt tillit – inte för trygghetsbegär och kontrollbegär!
Musikalisk not
Det är viktigt att erkänna och analysera den lutherska traditionens misstag och felsteg. Men vi behöver också se den goda sidan. Ett exempel är Martin Luthers förbehållslöst positiva inställning till all musik. Han såg musiken som något gudomligt som lyfter själen. Detta befriade kompositörerna från kyrklig kontroll och gav dem stor frihet. Musikhistorien fick en ny riktning: Bach, Mozart, Beethoven – och resten.

  

Dela & tipsa!
🙏Tack!
epost
ErikPleijel.se
Creative Commons-licens
Texter på webbplatsen ErikPleijel.se av Erik Pleijel är licensierade under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Calvin, Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Cicero, Marcus Aurelius, Aristoteles, Andromedagalaxen, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.