×

Kalibrering
Läs detta först:
Lärdomar från nollpunkten
Kalibrering
(punkt 1–5)
Kompass som pekar på Medkänsla och omdöme, och inte Rädsla och smicker.

1. Grunda inte tron maffia-logik

En tillitsfull tro kan stärka den inre hälsan. Detta blir tydligare när vi först ser vad som är den raka motsatsen till verklig tillit.

  

Att göra affärer med gudarna 

Platons intressanta och underhållande dialog Eutyfron kan belysa saken. I denna dialog samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som expert på gudomliga ting.


Sokrates var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är. Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare, men efter en stunds diskussion blev det tydligt hur han egentligen trodde.


Fromhet är att göra affärer med gudarna: belöningar och förmåner i utbyte mot offer och vördnad. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. 


Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.


Sokrates gillade inte det här och han tyckte att Eutyfron var lat. Det är just den här sortens makt-är-rätt-filosofi som han argumenterade emot i dialogerna. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera sig fram.


Även idag finns många som tänker ungefär som Eutyfron och som tror det är möjligt att ingå ett «avtal» med högre makter: En rätt religiös tro ska belönas med jordisk och evig lycka.

 

Gudsbilden påminner lite grand om maffians gudfader, som ger beskydd och privilegier till dem som är trogna och betalar. Detta är knappast något som förbättrar den inre hälsan.


En av de mest värdefulla och befriande insikterna i kyrkans tradition är att vi behöver överge varje idé om ett avtal med Gud. Tron på nåden handlar just precis om detta. Guds välvilja går inte att köpa.

 

Lönlösa försök att skaffa sig privilegier

Enligt den lutherska traditionen är det omöjligt för en människa att frälsa sig själv. Alla hennes försök att blidka Gud är oäkta eftersom motivet är att köpa sig fördelar. Ju mer hon försöker desto mer blir hon intrasslad i sig själv. Hon kan visserligen försöka dölja sin själviskhet bakom en fasad av fromhet, men vad hjälper det inför Gud?


Låt oss föreställa oss en person som på olika sätt försöker bli frälst. Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han hävdar att alla hans ansträngningar är lönlösa och att han ingenting förtjänar. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för att han kommit till insikt om sin ynkedom, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, kan han inte riktigt bli av med sin stolthet. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Och är inte risken att man börjar se ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats.


Avtalsbaserad tro

En del tror att frälsningen bygger på ett avtal av typen «gör X så blir du frälst!». Problemet är att man aldrig kan veta om man gör X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet. Det är bara alltför troligt att det sker med falska motiv.

Avtalsdokument: Quid pro quo; Prestation: Rätt tro; Motprestation: Evig lycka

Andra tolkar avtalet i stil med «erkänn att du är helt hjälplös så får du ta emot nåden!». Detta kan skapa en omvänd prestations­ångest, för man måste hela tiden visa att man är liten och svag.


I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet.


«Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.», sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en avtalsbaserad tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. 


När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’»

Tecknad präst som beskådar två vägskyltar som pekar i olika riktningar. Den ena pekar på ”Den sämre vägen” och den andra på ”Den bättre vägen”.
Vilken väg har kyrkan valt?
 

2. Ta språnget till verklig tillit

Att sluta tro på ett «avtal» innebär att överge sitt behov av kontroll. Detta skapar en tillitsfull tro som leder in på en ny väg.

 

Ett andligt motgift

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna de älskar. Och makten! 


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men när man tolkar bildspråket förstår man att de är ett sorts andligt motgift: Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han har rätt att förlåta vem han vill. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.


Denna berättelse skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Detta är den raka motsatsen till fascination för makt. 

f.Kr.  e.Kr. ➔ 

Vem har kontrollen?

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att använda tron som en hållhake för att få grepp om Gud. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

  • «Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset.»
  • «Budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god.»

 

Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll? Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet. Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.

Calvin ➔ 
Calvin

Valfrihet betyder tvång(!)

Många hävdar att frälsningen är ett fritt val och ett erbjudande. Det går att tacka ja och att tacka nej. Det finns ett problem med att tänka så. Det kan nämligen aldrig bli fråga om äkta valfrihet. Det kommer alltid att bli någon form av «val under pistolhot»: Be om nåd eller dö!

 

Frågan är om bekännelser under hot kan vara äkta och trovärdiga. Är inte risken att man blåser upp sin synd och skuld och bekänner allt möjligt i blotta förskräckelsen?

 

En del känner att de måste skrämma folk för att få dem att fatta att det är på allvar. Problemet med hotelser av det här slaget är att de berör på fel punkt. De uppväcker självbevarelsedriften och inte förmågan till självinsikt.


«Omvändelse genom pistolhot» skapar känslor och dramatik. Men det formar en tro som baseras på fruktan och inte tillit. Det förkrymper människan och blockerar vägen till självinsikt och mognad.

 

Trons vågspel

Enligt den lutherska tron är alla religiösa mutförsök verkningslösa. Tron att man kan ha kontroll över sitt eget öde är en illusion. Detta är i själva verket ett glatt budskap. Vi behöver inte tro på grund av rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället öppnas vägen för en frivillig tro som berör på rätt punkt.


Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk […] då kastar man sig helt i Guds armar […] och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen.

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»


Varför detta behov att jämföra sin tro med andras? Varför denna önskan att göra nåden till en rättighet? Om man är rädd för att släppa taget kan äventyret aldrig börja.


Att tro är att kasta sig i Guds armar och lita på att han är god. Den som vågar ta språnget kan skifta fokus från sig själv till viktigare saker.

   

Gamla och nya drivfjädrar

För en del är det mer logiskt att en rätt tro ska löna sig. De tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. «Vad tjänar det annars till att vara kristen?», undrar de.


Är det inte bättre att följa honom för att man verkligen vill göra det? En sann tro är frivillig och behöver ingen belöning.

Präst dresserar en hund

Belöning och straff kan användas för att dressera djur. En människa kan och bör utvecklas på ett annat vis: som en fri och ansvarig person med inre integritet.


Det viktigaste i livet är sådant som medkänsla, omdöme, självinsikt, ödmjukhet, sanningskärlek, rättrådighet och integritet. Sådana här saker kan inte köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara kultiveras i en fri relation.

 

Detta kan bli verklighet när vi tror att Guds ovillkorliga kärlek är en omsorg om själens hälsa.


 

3. Gå vägen till sanningen och livet

Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus». 


För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade mod och livshängivelse.

 

Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa djävulen att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka.


Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.


Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.


På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen ska det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

Det var knappast ett liv i bekvämlighet och dåsig välmåga som han erbjöd sina lärjungar när han kallade dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Bara genom mig, sade han, får ni en sådan frihet. Det är detta som är vägen, sanningen och livet. 

* * *

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär bland annat att lära sig att inte hata och förakta.


Detta är förstås inte helt enkelt, så det kan vara frestande att tro på någon dålig teologi i stället. Det här riskerar att vända upp och ned på nästan allt han sade. Detta är vad nästa punkt handlar om.

 

 

4. Fastna inte i behagliga fixeringar

Den kristna tron kan hjälpa oss att växa, mogna och utvecklas. Men en del i kyrkan vill att vi skall vara som småbarn som aldrig växer upp.


Fromt människoförakt

I mångas tankevärld är Gud och människa motparter som konkurrerar med varandra. De föreställer sig att det gudomliga blir upphöjt när det mänskliga trycks ned. En nattsvart människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.
 

I själva verket är det tvärtom. Talet om synd, ånger och förlåtelse blir tomt och innehållslöst om man har en alltför mörk människosyn. Om människan är rakt igenom fördärvad, har hon ingen frihet eller förmåga att välja det rätta. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar.


Genom att förneka sitt ansvar trollar man bort synden. Detta är knappast vad den kristna tron på nåden handlar om.  


Den lätta utvägen

Att erkänna sin hjälplöshet, vanmakt och oförmåga är en sak. Att erkänna sina synder är något helt annat. Det är viktigt att inte röra ihop det här.

 

Säg att någon ber: «Ack, jag är slav under mina begär och kan inte göra rätt!». Detta är ingen syndabekännelse. Att vara hjälplös är ingen synd. Den som är hjälplös bör be om hjälp och inte om förlåtelse.

 

Det pinsamma är ju att man ibland gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. Ofta är det egentligen inte alls svårt, och många gånger är det helt och hållet ens eget fel. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man tar ansvar för sina felsteg.

 

En del i kyrkan väljer den lätta utvägen. I stället för att erkänna sina misstag (vilket kan vara rätt smärtsamt) erkänner de sin oförmåga och vanmakt (vilket ofta blir en behaglig övning i självömkan). Det är viljan att ta ansvar som är det verkligt svåra.

 

Vi människor är skapade med goda egenskaper, som förnuft och empati. Det är just detta – paradoxalt nog – som gör oss till syndare. För problemet är att vi inte använder dessa förmågor så ofta som vi borde. Eller så använder vi dem på ett felaktigt sätt.

 

Det är inte sant att vi saknar förmågan att göra rätt. Problemet är snarare att vi tycker det är behagligt att göra fel.


Låga förväntningar

För att skapa en glädje i att göra rätt behöver vi någon form av inspiration. I judendomen betraktas Guds lag som en gåva och ett glatt budskap. Det betyder nämligen att han har höga och positiva förväntningar på människan. Ansvaret och myndigheten uppfattas som något upplyftande. Gudstillit kan därför enkelt förenas med ett sunt självförtroende.


Det finns många lutheraner som inte förstått det här och som inte alls ser lagen som en inspirationskälla. För dem är det glada budskapet att Gud inte förväntar sig något av människan. Från oss finns inget gott att hämta. Självförtroende är därför en synd. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop.

I stället framhävs människans svaghet, oförmåga och hjälplöshet. Hon skall känna sig som ett litet trygghetssökande barn. Då dras hon till en skyddande famn som till en magnet. Gudsbilden liknar en överbeskyddande förälder som inte vill att barnen ska växa upp och bli myndiga, tänkande och ansvariga. 


Detta sätt att tolka det kristna budskapet berör på fel punkt. Det blåser upp trygghetsbegäret. Och säkerhetsbegäret. Och kontrollbegäret. Sann tillit är något helt annat.


Billig nåd

Visst är det sant att vi människor kan vara hjälplösa på alla möjliga sätt. Till exempel är det omöjligt att frälsa sig själv. Men det är fel att göra detta till ett fromhetsideal. Att hävda sin totala hjälplöshet är att avsvära sig allt ansvar. Det är ett lättvindigt sätt att göra sig själv syndfri.

Dietrich Bonhoeffer.
«Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende.», sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. «Billig nåd är nåd utan efterföljelse.»

«Vad vi gör har ingen betydelse eftersom nåden uträttar allting», säger de som tror på den billiga nåden. De tillber en kärlekslös gud som är ointresserad av människors inre hälsa. Och som därför inte bryr sig om hur de behandlar varandra.


Ormen och storinkvisitorn

Människans stora problem är arvsynden: lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker. Typiska exempel är mobbning, hämndfantasier, skadeglädje och hånflin. Onda handlingar uppfattas inte som onda eftersom de känns behagliga. Det är lätt att gilla ondskan. Finns det någon som är helt fri från detta?

 

En listig orm viskar i örat: «Alla dina behagliga känslor är goda känslor!» Den vill övertyga oss om att detta inte alls är något problem. Vi är bra precis som vi är. Vi ska bejaka vår inre natur och inte förställa oss. «Detta är att vara autentisk och sann mot sig själv!», viskar den. 


Storinkvisitorn är en legend som berättas i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Den handlar om ett möte mellan Kristus och en gammal inkvisitor som anordnade kättarbål i Spanien på 1500-talet.

 

Storinkvisitorn anklagade Kristus för att han inte ville lyssna på den «kloke och fruktansvärde anden» i öknen den där gången (det vill säga djävulen). Han borde inte ha stått emot maktens frestelser.


Denne ande har en bättre förståelse för den mänskliga naturen, sade han. Att frivilligt välja det goda överstiger människornas kapacitet. De vill ha instruktioner om hur de ska tänka och vad de ska göra.

 

Kyrkan måste anpassa den kristna tron till människors svagheter. Det är storinkvisitorns teologi. Ett liv i frivillig efterföljelse är för svårt för de flesta, sade han. Vad de behöver är bröd, skådespel och auktoritet. I sin stora barmhärtighet ska kyrkan lyfta av frihetens och ansvarets tunga börda och ge folk vad de helst vill ha: säkerhet.


Kristus svarade inte med ord, utan gav honom en kyss. 


Tillbaka på vägen

Kyrkan kan också välja att i stället följa Kristus. Den kan lära att Gud bryr sig om hur människorna behandlar varandra och att han inte har förlorat hoppet om dem.

 

Detta kan bli verklighet när nåd förenas med efterföljelse, och när ovillkorlig kärlek förenas med inspiration. Buden och förväntningarna blir då något upplyftande, trots att de kan vara svåra. Sann gudsfruktan handlar inte om rädsla för straff. Snarare är den en förhöjd ansvarskänsla och en insikt om att man faktiskt kan göra fel.

 

Vad som först och främst behövs är viljan att ta ansvar för sådant man faktiskt har kontroll över. Här gäller det att vara sträng mot sig själv, men mjuk mot andra (inte tvärtom!).

 

För att kunna konfrontera det som är obehagligt och smärtsamt, behövs också lugnande medel och smärtlindring. Förtröstan på nåden befriar från ohälsosam stress och prestationsångest. Tilliten minskar också behovet av försvar, ursäkter och självömkan. Detta ger mod att erkänna att man ibland kan styras av giftiga motiv och osunda fixeringar. 

 

Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta ska vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de också behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning. Att tro på Gud handlar om att lära sig att vara människa.

Lutherrosen
Lutherrosen
Symbolen för oförskräckt tillit – inte för trygghetsbegär och kontrollbegär!
Musikalisk not Det är viktigt att erkänna och analysera den lutherska traditionens misstag och felsteg. Men vi behöver också se den goda sidan. Ett exempel är Martin Luthers förbehållslöst positiva inställning till all musik. Han såg musiken som något gudomligt som lyfter själen. Detta befriade kompositörerna från kyrklig kontroll och gav dem stor frihet. Musikhistorien fick en ny riktning: Bach, Mozart, Beethoven – och resten.
 

5. Låt tillitstron stärka omdömet

Sann förnuftighet hör ihop med ett gott omdöme. En tillitsfull tro kan vara till hjälp genom att skapa en «kopernikansk revolution».


Tvärsäker eller omdömesgill?

Att skapa en verklighetsbild är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar omdöme kan pussla ihop vad som helst. Resultatet blir en förvrängd världsbild. För att passa ihop bitarna behövs den enkla insikten att man kan tänka fel. 

Sammanfogning av pusselbitar med hjälp av en hammare
Envishet och tvärsäkerhet

Vi lever i en komplicerad och problemfylld värld. Nu mer än någonsin behöver vi lära oss konsten att foga ihop en riktig bild av verkligheten.

Det är många idag som vill arbeta för en bättre framtid. Tyvärr är det vanligt att goda intentioner förenas med alltför säkra åsikter. Risken är att saker i stället förvärras.

Socialpsykologen Lars Dencik skriver i en artikel:

Är det något man inte kan vara i denna värld så är det tvärsäker. Eller ens säker över huvud taget. Däremot måste man vara omdömesgill.

Likt och olikt

Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga pusselbitarna på plats. Med lite vilja går det att skapa vilken bild som helst. För att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Sammanfogning av pusselbitar med hjälp av en hammare: För mycket syntes. 2. Vällagt pussel: Både analys och syntes. 3. Pusselbitar sågas itu av en såg: För mycket analys.

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes.

  • Analys: De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.
  • Syntes: De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.


Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.»

Det gäller att både kunna se skillnader mellan likartade ting och att se likheter mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Utan analytiskt tänkande går det lätt över styr. Om man bara vill går det att koppla ihop nästan vad som helst. Ett exempel på detta är konspirations­teorier, där en viss grupp människor associeras med all världens elände. Även politiska ideologier kan måla upp fiendebilder på ungefär samma sätt.


Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Allting måste gå ihop: Bibeln, historien, världshändelserna, vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen.


Är inte risken att vi i så fall följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi börjar inbilla oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Med hjälp av fantasifulla associationer går det att se samband mellan allt möjligt och övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.


Vad som behövs...

Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur man resonerar. «Nu tänker jag analytiskt.» «Nu sysslar jag med syntes.» Att ha lite kunskap om filosofi kan vara hälsosamt.


För att kunna lägga pusslet behövs också

  • inre balans
  • öppenhet för att man kan ha fel
  • mod att leva med ett visst mått av ovisshet.


Svag trosförmåga – större tillit

För den som är kristen finns en lösning på det här. Den börjar med att erkänna att ens trosförmåga är begränsad. Det är omöjligt att få allting att gå ihop.


Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus gick på vattnet i Genesarets sjö och hur han förvandlade vatten till vin i Kanaan. Samtidigt kan man hävda att det är mer troligt att mänskliga ögonvittnen tar miste än att naturlagarna skulle sättas ur spel.

 

Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid får det ena att gå ihop med det andra? Det är ju han som skapat vårt förnuft så rimligen borde han förstå att sådana här saker kan göra oss förbryllade. «... om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.»

Lite «gudomlig dårskap» kan göra oss klokare. I svagheten är kraften störst, sade Paulus. En svag trosförmåga kan betyda större tillit. 


En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man sätta sin lit till Gud som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.


Luther skrev i Den stora katekesen:

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom.

En ny fixpunkt och ledstjärna

Den kristna tillitstron kan liknas vid en kopernikansk revolution. Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och placerar solen i centrum. Detta får hela livet att framstå i ett nytt ljus.

Solsystemet. Planeterna kretsar kring solen som står i centrum.
Kopernikus visade hur planeterna kretsar kring solen och inte kring jorden.

Förnuftet kan göra misstag och foga ihop saker som egentligen inte alls hör ihop. Ens politiska och religiösa övertygelse kan bygga på rädsla och själviska önskningar. Att totalt förlita sig på sådant skapar en egocentrisk världsbild.

 

Den som i stället fäster sitt hjärta vid Gud får en ny fixpunkt. Detta får allting att framstå i en bättre belysning.


Hjärtats tro stärker förnuftet

Det är bra att ha insikter och åsikter men man bör inte klänga sig fast vid dem. Förtröstan på nåden hör ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Ens föreställningar kanske behöver korrigeras och förbättras. På så vis kan tron bli en drivkraft till sanning och bildning.

 

Om Gud är hjärtats fasta punkt spelar det mindre roll om ens världsbild rubbas då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor. Tillitstron är förnuftets bästa vän. 

 

Det här skapar en inre styrka som behövs för att kunna arbeta för en bättre värld: förmågan att leva i spänningen mellan syntes och analys, mellan insikt och ovisshet, mellan ideal och verklighet. 

  

Dela och tipsa!
🙏Tusen tack!
epost
ErikPleijel.se
Creative Commons-licens
Texter på webbplatsen ErikPleijel.se av Erik Pleijel är licensierade under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Calvin, Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Cicero, Marcus Aurelius, Aristoteles, Andromedagalaxen, fiskgjuse: Public Domain enl. Wikipedia; illustrationer: CC0 Erik Pleijel.