×

Nollpunkten
Nollpunkten
Lästid ≈ 5 min

 

Ondska och förödelse

En gång för länge sedan hade jag en mörk och skrämmande upplevelse. Det första kapitlet i min bok Navigation i mångfalden handlar om mina erfarenheter i Tanzania och Rwanda under folkmordet 1994. Jag berättar om en färd tillsammans med en rebellofficer som visade en plats där folk blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en otäck och omskakande upplevelse, kan jag lova. Ur kapitlet:

Jag klev över lik. [...] Hundra, tvåhundra, trehundra? De gick inte att räkna. [...] Det som var så slående ... var att allt var så idylliskt och fruktansvärt på samma gång. Fåglarna kvittrade, himlen var klarblå och det växte vackra blommor runt omkring. Det var en fridfull idyll förgiftad av stanken av den värsta ondska. [...] Officeren ville helst visa oss ännu mer kusligheter, men det började bli sent på eftermiddagen och vi insisterade på att få åka tillbaka. [...] En soldat vaktade med sitt gevär så att ingen skulle hoppa fram och överfalla oss i mörkret. [...] Vid niotiden passerade vi bron till Tanzania och jag drog en suck av lättnad. Det kändes som att komma ut ur helvetet.

Kapitlet heter Den totala cynismen och det avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening. (Du kan läsa hela kapitlet här.)

 

En smärtsam fråga

I boken berättar jag också om när jag drygt två år senare besökte ett rwandiskt fängelse med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga.

 

På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag. Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?

 

På ett konkret sätt blev jag påmind om den djupt smärtsamma fråga som många ställt sig: Hur kunde denna tragedi drabba ett land där de flesta är kristna? Vad är förklaringen till att de blev ett så enkelt byte för ondskan?

Skrivet om boken
Navigation i mångfalden:

«I flyhänta, bitvis dramatiska texter tar han oss med till det folkmordsdrabbade Rwanda, inbördeskrigets Sri Lanka och ett absurt igenbommat Nordkorea.»
– STEFAN EDMAN, krönika i Bohusläningen

«Ur sina erfarenheter från livet reflekterar han om bistånd, filosofi och kristen tro på luthersk grund.»
– MIKAEL MOGREN, recension i Kyrkans Tidning

Kyrkornas ansvar

En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: «Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.»

Fotnot➔ 

Smicker och rädsla, med andra ord. Det här är en blind fläck för de kyrkor som använder hot om straff och löften om belöning för att skapa en lydig flock. De har större användning för människors svagheter (t.ex. fruktan och fåfänga) än för deras starka sidor (t.ex. omdöme och medkänsla).


Vad fångarna i fängelset tänkte och trodde kan jag mest spekulera om, men jag misstänker att de aldrig hade hört sådana här saker i en predikan:

Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.

Det är inte rädslan i sig som är problemet. Att kunna känna fruktan är naturligt och viktigt för överlevnaden. Vad som behövs är förmågan att hantera rädslan.


Denna förmåga är knappast medfödd. Den medfödda instinkten är att vilja få makt och kontroll över det som vållar obehag. Eller att vilja utplåna det. Finns det någon som är fri från denna arvsynd?


Hot ➔  Rädsla ➔  Vrede ➔  Hat ➔  Lidande


Det gäller att kunna bryta den onda kedjan och motstå maktens frestelser. Fångarna i fängelset hade uppenbarligen aldrig fått lära sig att utveckla ett sådant inre försvar mot «den mörka sidan».


Är det inte sådana här saker som kyrkorna borde undervisa om?


Vad som framför allt behövs är självinsikt, självkontroll och inre hälsa. Samvetets kompassnål bör reagera mer på medkänsla och omdöme än på rädsla och smicker.

Kompass som pekar på Medkänsla och omdöme, och inte Rädsla och smicker
Inre hälsa.

Kan kyrkan visa vägen?

Fruktans och fåfängans passioner kan skapa lidande och förödelse. Det verkligt farliga är att tro att detta virus bara kan drabba andra. Vi behöver alla utveckla det inre immunförsvaret.

 

Det är inte alls säkert att det räcker med att predika om goda värderingar och höga etiska ideal. Det är fullt möjligt att ha rätt åsikter och samtidigt ha en felinställd samvetskompass. Motiv som fruktan, kontrollbegär och självrättfärdighet kan dölja sig bakom moralistens välpolerade fasad.

 

En del menar att allting blir bra när kyrkan får vara ett ställe där vi kan uppleva total trygghet och säkerhet. Trygga zoner kan nog behövas ibland, men blir det för mycket kan de göra saken värre. För hur kan man lära sig att hantera rädslan om man alltid lever i en skyddad värld? I en trygg zon framstår omvärlden som desto mer hotfull. Känslan att vara omgiven av mörka moln kan uppväcka begäret efter makt och kontroll. 

 

Vad skall vi med kyrkan till om den inte kan lära oss att hantera arvsynden? 


I kyrkans tradition finns en beprövad väg till en bättre inre hälsa. Den börjar med att ställa reformationens stora fråga «Hur kan vi finna en nådig Gud?». Eller den närbesläktade frågan «Vad är ovillkorlig kärlek?».


Vad det handlar om blir tydligare när vi ser vad som är den raka motsatsen.


Att göra affärer med gudarna

Platons intressanta och underhållande dialog Eutyfron kan belysa saken. I denna dialog samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som en expert på gudomliga ting. Han var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är.


Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare, men efter en stunds diskussion blev det tydligt hur han egentligen trodde. Fromhet är att göra affärer med gudarna: belöningar och förmåner i utbyte mot offer och vördnad. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. 


Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.


Sokrates gillade inte det här och han tyckte att Eutyfron var lat. Det är just den här sortens makt-är-rätt-filosofi som han argumenterade emot i dialogerna. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera sig fram.


För Sokrates var sann gudaktighet något helt annat än blind och tanklös underkastelse. Han verkade se det som en samverkan med Gud för att uppnå ett speciellt mål: att bygga upp själens hälsa. Detta kan framför allt ske genom självkännedom och sökande efter godhet och sanning.

Även idag finns många som resonerar ungefär som Eutyfron och som tänker att det är möjligt att ingå ett «avtal» med högre makter: En rätt religiös tro ska belönas med jordisk och evig lycka.

 

Gudsbilden påminner lite grand om maffians gudfader, som ger beskydd och privilegier till dem som är trogna och betalar. Detta är knappast något som förbättrar den inre hälsan.


Första steget på den bättre vägen

En av de mest värdefulla och befriande insikterna i kyrkans tradition är att vi behöver överge varje idé om ett avtal med Gud. Tron på nåden handlar just precis om detta. Guds välvilja går inte att köpa.

 

Styrkan med en sådan tillitsfull tro är att den inte grundas på rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället kan den skapa nya drivfjädrar och en bättre orienteringsförmåga.


Följande 10 råd handlar om hur detta kan ske. De vägledande principerna är att ta tillvara det bästa i den lutherska traditionen och göra upp med det sämsta. Och att lära av andra traditioner och filosofier.

Tron som vågspel...

1. Basera inte tron på ett avtal

2. Ta språnget till tillitstron

3. Gå vägen till sanningen och livet

4. Ta hand om själens hälsa

5. Låt hjärtats tro stärka förnuftet

...en drivfjäder till sanning och bildning

6. Vidga horisonten genom bildning

7. Utveckla en stoisk styrka

8. Utveckla en kulturell intelligens

9. Utveckla en praktisk klokhet

10. Utforska världen med öppet sinne


     
    Nästa sida:



    Rekommendera hemsidan:
    erikpleijel.se
    Gilla facebook-sidan:
    Vill du ha en tryckt bok?
    Tron som vågspel planeras att ges ut i bokform. Klicka här om du är intresserad.
    Creative Commons-licens
    Tron som vågspel av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Baserat på ett verk på erikpleijel.se. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Kapitel ett – Den totala cynismen: CC BY-NC-ND 4.0; Resten av boken Navigation i mångfalden: © Copyright Erik Pleijel; Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Marcus Aurelius, Aristoteles, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.