×

Nollpunkten
Nollpunkten
Lästid 2–3 min


Ondska och förödelse

En gång för länge sedan hade jag en mörk och skrämmande upplevelse. Det första kapitlet i min essäbok handlar om mina erfarenheter i Tanzania och Rwanda under folkmordet 1994. Jag berättar om en färd tillsammans med en rebellofficer som visade en plats där folk blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en omskakande upplevelse kan jag lova. Ur kapitlet:

Jag kände den vidriga stanken och var tvungen att hålla en näsduk för ansiktet. Jag tittade till höger och till vänster. Ännu fler lik. […] Hundra, tvåhundra, trehundra? De gick inte att räkna. […] Det som var så slående … var att allt var så idylliskt och fruktansvärt på samma gång. Fåglarna kvittrade, himlen var klarblå och det växte vackra blommor runt omkring. Det var en fridfull idyll förgiftad av stanken av den värsta ondska.

Du kan läsa hela berättelsen här.  


Jag träffar mördarna

I boken berättar jag också om när jag drygt två år senare besökte ett rwandiskt fängelse med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga.


På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag. Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?

 

På ett konkret sätt blev jag påmind om den djupt smärtsamma fråga som många ställt sig: Hur kunde denna tragedi drabba ett land där de flesta är kristna? Vad är förklaringen till att de blev ett så enkelt byte för ondskan?


Har kyrkorna ett ansvar?

En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: «Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.»

Fotnot➔ 

Smicker och rädsla, med andra ord. Det här är en blind fläck för de kyrkor som använder hot om straff och löften om belöning för att skapa en lydig flock. De har större användning för människors svagheter (t.ex. fruktan och fåfänga) än för deras starka sidor (t.ex. omdöme och medkänsla).


Vad fångarna i fängelset tänkte och trodde kan jag mest spekulera om, men jag misstänker att de aldrig hade hört sådana här saker i en predikan:

Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.

Det är inte rädslan i sig som är problemet. Att kunna känna fruktan är naturligt och viktigt för överlevnaden. Vad som behövs är förmågan att hantera rädslan.


Denna förmåga är knappast medfödd. Den medfödda instinkten är att vilja få makt och kontroll över det som vållar obehag. Eller att vilja utplåna det. Finns det någon som är fri från denna arvsynd?


Hot ➔  Rädsla ➔  Vrede ➔  Hat ➔  Lidande


Det gäller att kunna bryta den onda kedjan och motstå maktens frestelser. Fångarna i fängelset hade uppenbarligen aldrig fått lära sig att utveckla ett sådant inre försvar mot «den mörka sidan».


Är det inte sådana här saker som kyrkorna borde undervisa om?


Den inre kompassen

Vad som framför allt behövs är självinsikt, självkontroll och inre hälsa. Samvetets kompassnål bör reagera mer på medkänsla och omdöme än på rädsla och smicker.

Kompass som pekar på Medkänsla och omdöme, och inte Rädsla och smicker
Inre hälsa.

Fruktans och fåfängans passioner kan skapa lidande och förödelse. Det verkligt farliga är att tro att detta virus bara kan drabba andra. Vi behöver alla utveckla det inre immunförsvaret.

 

Det är inte alls säkert att det räcker med att predika om goda värderingar och höga etiska ideal. Det är fullt möjligt att ha rätt åsikter och samtidigt ha en felinställd samvetskompass. Motiv som fruktan, kontrollbegär och självrättfärdighet kan dölja sig bakom den välpolerade fasaden.

 

Detta är en farlig form av idealism. Vad som behövs är idealister som förstår att de behöver hantera den mörka sidan. Och som vill vägledas av medkänsla och gott omdöme.

 

Nästa sida:


Tipsa om hemsidan
erikpleijel.se
epost
Creative Commons-licens
Texten på denna sida av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Tecknad präst: Copyright Brad Fitzpatrick; Sengångare: FriendlyStock; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Calvin, Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Cicero, Marcus Aurelius, Aristoteles, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.