Ödesfrågan
Kyrkans ödesfråga
Lästid ≈ 3 min

Absoluta nollpunkten

Låt mig börja med att berätta om bakgrunden. En gång för länge sedan hade jag en mörk och skrämmande upplevelse. Det första kapitlet i min bok Navigation i mångfalden handlar om mina erfarenheter i Tanzania och Rwanda under folkmordet 1994. Jag berättar om en färd tillsammans med en rebellofficer som visade en plats där folk blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en otäck och omskakande upplevelse, kan jag lova. Ur kapitlet:

Jag klev över lik. [...] Hundra, tvåhundra, trehundra? De gick inte att räkna. [...] Det som var så slående ... var att allt var så idylliskt och fruktansvärt på samma gång. Fåglarna kvittrade, himlen var klarblå och det växte vackra blommor runt omkring. Det var en fridfull idyll förgiftad av stanken av den värsta ondska. [...] Officeren ville helst visa oss ännu mer kusligheter, men det började bli sent på eftermiddagen och vi insisterade på att få åka tillbaka. [...] En soldat vaktade med sitt gevär så att ingen skulle hoppa fram och överfalla oss i mörkret. [...] Vid niotiden passerade vi bron till Tanzania och jag drog en suck av lättnad. Det kändes som att komma ut ur helvetet.

Du kan läsa hela berättelsen här. Kapitlet avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening.


En smärtsam fråga

I boken berättar jag också om när jag drygt två år senare besökte ett rwandiskt fängelse med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga.


På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag. Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?


På ett konkret sätt blev jag påmind om den djupt smärtsamma fråga som många ställt sig: Hur kunde denna tragedi drabba ett land där de flesta är kristna? Vad är förklaringen till att de blev ett så enkelt byte för ondskan?

Navigation i mångfalden (bok) Skrivet om boken Navigation i mångfalden:
«I flyhänta, bitvis dramatiska texter tar han oss med till det folkmordsdrabbade Rwanda, inbördeskrigets Sri Lanka och ett absurt igenbommat Nordkorea.»
– STEFAN EDMAN, krönika i Bohusläningen

«Ur sina erfarenheter från livet reflekterar han om bistånd, filosofi och kristen tro på luthersk grund.»
– MIKAEL MOGREN, recension i Kyrkans Tidning

Den inre kompassen

En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: «Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.»

Fotnot➔ 

Smicker och rädsla, med andra ord. Det här är en blind fläck för de kyrkor som använder hot om straff och löften om belöning för att skapa en lydig flock. De har större användning för människors svagheter (fruktan och fåfänga) än för deras starka sidor (omdöme och medkänsla).


Vad fångarna i fängelset tänkte och trodde kan jag mest spekulera om, men jag misstänker att de aldrig hade hört sådana här saker i en predikan:

Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.

Det är inte rädslan i sig som är problemet. Att kunna känna fruktan är naturligt och viktigt för överlevnaden. Vad som behövs är förmågan att hantera rädslan.


Denna förmåga är knappast medfödd. Den medfödda instinkten är att vilja få makt och kontroll över det som vållar obehag. Eller att vilja utplåna det. Finns det någon som är fri från denna arvsynd?


Det gäller att kunna bryta den onda kedjan och motstå maktens frestelser.


Hot ➔  Rädsla ➔  Vrede ➔  Hat ➔  Lidande


Fångarna i fängelset hade uppenbarligen aldrig fått lära sig att utveckla ett inre försvar mot «den mörka sidan». Är det inte sådana här saker som kyrkan borde undervisa om?


Vad som framför allt behövs är självinsikt, självkontroll och inre hälsa. Samvetets kompassnål bör reagera mer på empati och omdöme än på rädsla och smicker.

Kompass som pekar på Empati och omdöme, och inte Rädsla och smicker
Inre hälsa

Detta är kyrkans ödesfråga: Framställer den kristendomen på ett sätt som förbättrar eller försämrar själens hälsa?


Det är inte alls säkert att det räcker med att predika om goda värderingar och höga etiska ideal. Det är fullt möjligt att ha rätt åsikter och samtidigt ha en felinställd samvetskompass. Motiv som fruktan, kontrollbegär och självrättfärdighet kan dölja sig under den välpolerade ytan.

 

Kan den kristna tron hjälpa oss att kalibrera den inre kompassen, och i så fall hur?

 

  

Tipsa om 10-stegs-guiden:

erikpleijel.se
Tron som vågspel (bok)
Vill du ha en tryckt bok?
Tron som vågspel planeras att ges ut i bokform. Klicka här om du är intresserad:
Creative Commons-licens
Tron som vågspel av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell licens. Baserat på ett verk på erikpleijel.se & undersidor. Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på epost. Boken Navigation i mångfalden, inklusive kapitel 1: © Copyright Erik Pleijel. Tecknad präst: © Copyright BradFitzpatrick.com; Sengångare: FriendlyStock.com; Lutherrosen: Daniel Csörföly CC BY-SA 3.0; Luther, Melanchthon, Erasmus, Skolan i Aten, Marcus Aurelius, Aristoteles, fiskgjuse: Public Domain. Andra foton och illustrationer: CC0 Erik Pleijel.


Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du användningen av cookies.

Acceptera