1. Den totala cynismen

På radion kunde vi höra att det pågick kusliga saker i grannlandet Rwanda. Vi förstod att ett flygplan med presidenterna från Rwanda och Burundi hade blivit nedskjutet och att våldsamheter hade brutit ut. Det rapporterades om massakrer på tusentals människor och att rebellerna gjort framryckningar.
    Det var april 1994 och jag befann mig i den lilla staden Bukoba på Viktoriasjöns västkust, där jag arbetade på den Lutherska kyrkans byggnadskontor. Jag hade själv varit i Rwanda drygt ett år tidigare för att se gorillorna uppe i bergen tillsammans med några vänner. Den gången märkte jag visserligen att det fanns spänningar mellan folkgrupperna hutu och tutsi, men jag förstod då inte riktigt hur allvarligt det var.
    Folk kom till Bukoba och berättade att de sett med egna ögon hur det flöt lik i Kagera-floden. Någon hade stått på en bro och räknat till mer än tvåhundra i timmen. Vi fick också höra hur en stor mängd människor kommit till Ngara i Tanzania och att de slagit sig ned i ett område bara några kilometer från gränsen till Rwanda. Jag kontaktade Tanzanias Röda Kors och erbjöd mig att åka dit för att hjälpa till ett par veckor som frivillig arbetare. Nästa dag följde jag med de andra volontärerna till lägret.
    När vi kom fram möttes vi av en överväldigande syn:

2. Vi och de

Lastbilen körde på en stenig väg som slingrade sig längs de utslocknade vulkanerna Bisoke och Sabinyo. Vår uppgift var att distribuera material till över hundra hantverkare som reparerade en fyrtio kilometer lång vattenledning som var full av läckor. Någonstans högre upp i skogen levde gorillorna, men de var lyckligt ovetande om människornas alla bestyr och bekymmer. På lastbilsflaket satt fem arbetare som alla var hutuer. Vid en vägkrök fick de plötsligt fick syn på en tutsi som gick längs vägen. En av dem plockade upp en tegelsten och kastade på honom så att den träffade honom i huvudet. Det uppstod tumult och vi fick reda ut saken med polisen. Incidenten var mycket pinsam för vår organisation som var helt neutral och vi ville till varje pris undvika intrycket att vi tog ställning mot någon folkgrupp.
    Det hade nu gått ett år efter folkmordet och jag arbetade med återuppbyggandet efter kriget i norra delen av landet med Åke, en driftig företagare och pingstvän från Sverige. Han var 70 år eller så, men han hade nog mer energi än de flesta. Tillsammans med Fabien och Gaspard från Rwanda ledde vi arbetet med att byta kilometervis med ledning och hundratals vattentappar och vi konstruerade tappstationer och ventilkammare. Varje dag passerade vi vaktposteringar bemannade med

3. Att bygga förtroende

Det var mörkt på kvällen i Naivasha så jag var tvungen att gå trevande och försiktigt till mitt tält. Plötsligt såg jag ett stort, mörkt objekt framför mig. Vad var det? Jag försökte tolka sinnesintrycket. En buske? En stor sten? Det rörde på sig. En flodhäst! Den började jaga mig och jag sprang snabbt iväg och gömde mig bakom ett träd. Jag hade tydligen inkräktat på hans revir.
    Nästa morgon tog jag bilen och åkte mot Ol Moran på Laikipia-platån. När jag jobbade i Kenya hade jag inget större behov av åka på safari, jag såg vilddjur varje dag ändå. På savannen hörde giraffer, zebror och elefanter till vardagen.
    På slätten nedanför Mount Kenya bodde flera olika folkgrupper sida vid sida: Pokot, Samburu, Kikuyu och Turkana. Men deras inbördes relationer var inte alltid så fredliga. Unga män från Pokot och Samburu brukade ha som sport att stjäla boskap från de andra folkgrupperna. Detta var något slags initiationsrit, ett sätt att visa sitt mannamod. Dessutom uppstod det med jämna mellanrum konflikt mellan nomader och bönder. Under torrperioden kunde det nämligen hända att nomaderna förde sin boskap till böndernas dammar och förstörde deras åkrar, vilket resulterade i skärmytslingar.
    Vår organisation startade därför ett projekt som gick ut på att förebygga konfl

4. Kulturell inavel

Vad händer med en kultur där människorna aldrig någonsin får möjlighet att träffa några främlingar? Alltså ett samhälle fullkomligt fritt från kulturkrockar. Jag fick se ett exempel på detta när jag besökte det hermetiskt tillslutna Nordkorea under ett par veckor. Landet var som ett ghetto, nästan en sekt. Ingen annanstans kunde man se så stora människomassor marschera i takt med sådan precision. I inget annat land dyrkades det nationella oberoendet med sådan brinnande övertygelse. Det var ett folk med ett sinne, men där frodades också de mest befängda föreställningar: ”Den Store Ledaren” Kim Il Sung var vald till president för evigt – trots att han var död. På årsdagen efter hans död, »blommade träden helt mirakulöst till hans ära». Vid födelseögonblicket av hans son – ”Den Käre Ledaren” – kunde man se oförklarliga blixtar på himlen och höra mystiska ljud uppe på ett berg etc, etc.
    Våra värdar guidade oss till attraktioner som visade Nordkoreas framgångar och bedrifter. I ”Barnens Palats” såg vi docksöta barn som spelade och dansade med en sådan perfektion att jag nästan började misstänka att de var just dockor. Sedan fortsatte vi till den internationella vänskapsutställningen i Myohyang-san. Detta måste vara det mest bisarra muséet i världen. Det jag kunde se utifrån är

5. Hur man älskar freden

Kontoret var stekhett och fullt av kvävande cigarrök. Jag och Alfredo lutade oss över bordet och studerade papper med ritningar och beräkningar. Plötsligt skakade rummet till av en stark explosion. »Per la Madonna!», utbrast Alfredo. Det var regeringstrupperna som hade upprättat en artilleriposition i närheten av vårt kontor och som börjat skjuta mot tamiltigrarnas positioner i inlandet. Alfredo tände en cigarr till och vi fortsatte arbeta.
    I Batticaloa på Sri Lankas östkust fick jag se ett tragiskt exempel på hur civilbefolkningen hamnar i kläm i en konflikt. Under striderna tvingades befolkningen flytta och vår uppgift var att ge dem rent vatten, latriner och tillfälliga hus i läger där de kunde leva i relativ trygghet.
    Vi förberedde oss för att åka ut till ett flyktingläger. Plötsligt hörde vi en explosion över våra huvuden. »Inkommande artilleri!», ropade alla och rusade in i skyddsrummet. Men det var ingen fara egentligen, det var bara en utgående granat som feltände lite grand. Det vill säga, det var ingen fara för oss – hur egocentrisk blir man inte i sådana här situationer! Allt klart och vi satte oss i bilarna. »Batti, Batti, 11521 departing for Mavadivembo». Radion gav klartecken. Vi körde längs vägarna som var fulla av militärfordon och posteringar.

6. Kartan och verkligheten

Generatorn förde ett förskräckligt oväsen hela natten, men vi var tvungna att ha den på av säkerhetsskäl för att lysa upp vår förläggning. Klockan sex på morgonen stängdes den av och då vaknade jag – av den plötsliga tystnaden. Jag steg ut ur mitt tält och såg hur allt gräs och alla träd och buskar var bruna och svarta. Föregående kväll hade nämligen varit en förfärlig skogsbrand runt omkring och allt var ett enda stort eldhav. Det var lika vackert som det var farligt. Men sådant är helt normalt under torrperioden. Tur att tälten inte fattade eld.
    Jag befann mig i en förläggning för hjälparbetare i Tanzania, långt ifrån det moderna livets alla bekvämligheter. En konflikt i Kongo hade lett till flyktingströmmar över Tanganyikasjön till Tanzania. Ett stycke från förläggningen fanns ett läger med trettiotusen flyktingar som behövde mat, sjukvård, latriner och vatten. Varje person måste få tillgång till minst femton liter per dag. Femton gånger trettiotusen, det betyder ungefär femhundra tusen liter vatten om dagen. Vi körde vatten med åtta tankbilar från källan, men nu hade det inte regnat på fyra månader så källan var på väg att torka ut. Att köra vatten med tankbilar är dyrt i längden och dessutom är det svårt att uppnå målet femton liter per person och dag. Därför hade man

7. Tro och förnuft

Vi körde i full fart genom den brännheta öknen och rörde upp ett moln av damm bakom oss. Jag och Ahmed och några andra kollegor från Sudan hade fått uppgiften att undersöka följderna av en översvämning av Nilen och vi var på väg mot den lilla staden Abu Hamed. Det var bara sand och sten och inga landmärken att utgå ifrån, så kartan var inte till den minsta hjälp. Efter några timmars ökenfärd förlorade vi orienteringen och dessutom var sanden på vissa ställen mycket lös, så det var svårt för chauffören att köra. Det blev trögare och trögare och till slut körde vi fast.
    Förgäves försökte vi ta oss upp. Där stod vi, mitt ute i ingenstans och vi hade inte ens sett skymten av någon annan på hela dagen. Vi arbetade hårt på att komma loss, men bilen sjönk bara djupare. Träbitar, domkrafter och draglinor – ingenting fungerade. Efter några timmars arbete började dricksvattnet ta slut och vi insåg att vi befann oss i en ytterst allvarlig situation. Vi hade inga möjligheter att ta kontakt med omvärlden och vi befann oss där ingen brukade köra. Till slut satt vi bara stilla under den stekande solen, utmattade av törst och hetta.
    När vi nästan gett upp hoppet, såg vi helt plötsligt en man med en traktor som kunde dra upp vår bil. Ahmed och de andra kastade sig ned på marken, vän

8. Öppenhet och utveckling

Helikoptern var fullpackad med cement och vattenrör och flög över det undersköna landskapet med höga berg och djupa dalar. Det fanns nämligen inga vägar till Jumla så allt material måste flygas in. Jag och Anup tittade en smula oroligt ut genom fönstret. Där nere i dalarna fanns maoistrebellerna som kämpade mot regeringen i Kathmandu. Det var i princip förbjudet att skjuta på oss enligt internationell lag, men det kanske de inte visste om. Jag viftade bort sådana tankar och försökte njuta av landskapet i stället.
    Maoisterna i Nepal hade nog gjort ett ganska olyckligt namnval. Deras kamp handlade inte så mycket om Mao, utan snarare om att avskaffa monarkin och kastsystemet. Kung Gyanendra var i den populära traditionen en inkarnation av guden Vishnu, men i de kastlösas ögon var han en symbol för förtryck. De vägrade att verka inom demokratins ramar och sedan 1998 hade de tagit till vapen. Vid den här tiden kontrollerade de en stor del av landsbygden, speciellt uppe i bergen.
    När vi väl landat i Jumla lastade vi cementsäckarna på mulåsnor – dessa trogna och härdiga blanddjur som var mer tålmodiga än hästar, men mindre envisa än åsnor. Vi hyrde också bärare för de mer otympliga plaströren. Vid ett tidigare besök i Jumla, som kontrollerades av regeringsstyrkorna, hade v