Sann och falsk upplysning  

I begynnelsen 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister.

Det borde vara precis tvärtom. Den som myntade begreppet «Big bang» var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var skeptisk till hela teorin och han misstänkte att de som skapat den hade djupt religiösa motiv. Tanken att universum har en begynnelse kan nämligen vara provocerande för ateister.

Vetenskapen har naturligtvis inte förklarat universums uppkomst. Big bang handlar inte om världsalltets skapelse utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände de första mikrosekunderna, timmarna och åren och hur universum expanderade och svalnade. 

Vetenskapens vägval.

Det är klokast att acceptera att verkligheten är större än människans fattningsförmåga. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den, som vågar förlora kontrollen på den punkten, kan lättare skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

Analogier utan analyser

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på rena missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare etc. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Till exempel används formuleringar som «kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras» och «naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper» och «naturen prövar sig fram enligt principen trial and error». Och så vidare.

Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar.

Populärdarwinisterna är mycket intresserade av analogier. De ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – «syntes utan analys». Konkurrens bland djur liknar konkurrens bland människor, och båda fallen tänks leda till samma sorts framsteg och utveckling.

De tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.

Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.

Lag eller slump?

Under en tidsrymd av hundratals miljoner år har bakterier utvecklats till lejon, fåglar och människor. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?

Seriösa vetenskapsmän resonerar på ett sätt som är mer analytiskt. Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump. 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till fåglar var i så fall beroende av en lång serie lyckokast.

Slump-evolutionismen lämnar samtidigt en vidöppen dörr för Gud. Hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett äkta underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel?

Mirakel-evolution innebär att arterna har designats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism.

En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för «vitalism».

Hur man än vrider och vänder på det, kommer en mystisk X-faktor och spökar.

Det sanna, det goda, det sköna

Det finns ingenting som ligger utanför förnuftets maktsfär, menar materialisterna. Allting måste ha en enkel och begriplig förklaring, slår de fast.

Men en sak som inte är så lätt att förklara är det faktum att vi människor är kulturvarelser som sätter värde på det som är sant, gott och vackert – «den platonska treenigheten».

Varför ligger det i människans gener att älska musik, till exempel? Är inte det en ganska onödig egenskap för en överlevnadsmaskin?

Många lägger mycket energi på frågan var det onda kommer ifrån. Det är faktiskt inte särskilt svårt att förklara. Den stora frågan är snarare var det goda egentligen kommer ifrån.

Forskning och framsteg minskar världens mysterium, säger en del. I själva verket är det precis tvärtom. För hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

Tillit som urprincip

Säg att den mänskliga hjärnan blott och enbart är en produkt av rena tillfälligheter. I så fall är det tveksamt om vi skulle kunna göra saker som inte är förknippade med vår fortplantning och överlevnad. Vi skulle definitivt inte kunna föra några abstrakta resonemang om förnuftets förmåga.

Om vi antar att vi är skapade av den rena slump-evolutionen, måste vi drivas till ett tvivel på det mänskliga förnuftet som är så radikalt att vi inte ens skulle kunna lita på vår förmåga att tvivla. Uppenbarligen är vi totalt beroende av vad-det-nu-är-som-skapat-oss och vi kan inte förminska det utan att förneka oss själva. Detta mystiska X är själva förutsättningen för förnuftet.