”Var dig själv” – gör det oss bättre eller sämre?
”Mina föräldrar var nazister,” sade hon. ”Och de lärde mig att vara autentisk.”
Jag blev smått chockerad. Vad menade hon?
Vi samtalade i en kyrklig ungdomsgrupp, och hon förklarade att hon senare hade vänt sig bort från den ideologi hon vuxit upp med.
Att vara autentisk – att vara sann mot sig själv – var något jag själv trodde starkt på. Hur kunde ett sådant ideal kopplas till nazismen?
När hon fortsatte att beskriva sina föräldrars världsbild minns jag att jag tänkte: det här låter lite grand som Nietzsche – betoningen på gränslös självhävdelse, förakt för hämningar och moraliska begränsningar, ”viljan till makt”. Jag började ana hur det trots allt kunde hänga ihop.
Vad betyder det egentligen att ”vara autentisk”? Många uppfattar det som att ge fritt utlopp för sina känslor och inte hålla dem tillbaka. Med en sådan tolkning hade till och med en SS-officer kunnat tro att han levde ”autentiskt” och ”ärligt”. Utan en etisk polstjärna förfaller autenticitet lätt till grymhet.
Men det kan också betyda något helt annat: att leva i linje med sina värderingar och övertygelser. Det innebär att bli en väl integrerad människa vars tankar, känslor och handlingar drar åt samma håll – någon med inre styrka att stå emot inte bara yttre tryck, utan också sina egna impulser.
Båda dessa synsätt kallas autentiska. Frågan är inte bara vilken väg som känns mest tilltalande och befriande, utan också vart varje väg slutligen leder.
Frågan är inte bara vilken väg som känns mest tilltalande och befriande, utan också vart varje väg slutligen leder.
Nästa gång någon uppmanar dig att ”vara sann mot dig själv”, be om ett förtydligande. Sann mot vad, egentligen? Mot en flyktig känsla eller mot goda värden? Är det en ursäkt för att ge utlopp för sina råa impulser? Eller är det att vara sann mot det som är sant?
På ett djupare plan blir det en fråga om identitet. Vem vill du vara när du är dig själv? Somliga väljer klokt, andra väljer oklokt.
💡 Tips: Fråga dina vänner. Lägg upp det här i en gruppchatt:
Kan en nazist vara autentisk? ”Var dig själv!” är ett populärt råd, men vad betyder det egentligen? Läs berättelsen -> ErikPleijel.se (2 minuter)
Djupdykning
Börja här
Att ta sig ur de giftiga passionernas fängelse 8 min
Jag berättar om mina erfarenheter från Rwanda 1994. Dessa ”lärdomar från nollpunkten” belyser vad som kan hända när den inre moralkompassen inte fungerar. Två stora traditioner kommer till vår hjälp.
💬 Dela i en gruppchatt 🌱
Vad erbjuder kyrkan – trygghet eller tillit?
De flesta av oss söker trygghet. Det är mänskligt. Men kyrkan är inte alltid till för att ge oss det vi söker – utan något annat.
Trygghet och tillit är två ord som ofta används som synonymer – som om de i stort sett betydde samma sak. I själva verket betyder de helt olika saker och kan rentav, om det vill sig illa, hamna på kollisionskurs.
Låt mig spetsa till det för att skillnaden skall bli tydlig – och jag är medveten om att jag drar det hårt. Behovet av trygghet glider lätt över i behovet av säkerhet. Och säkerhet kräver kontroll. Kontroll kräver makt. Detta sker inte alltid – men vi känner igen mönstret.
Maktbegär är något helt annat än tillit. Tillit handlar om mod och att våga leva med ett visst mått av osäkerhet. Det är att inte låta trygghetsbehovet skena iväg och bli ett maktbegär.
Om det är trygghet kyrkan vill erbjuda, måste den förskansa sig bakom skyddande murar. Då skapas en tro som knappast kan överleva ute i världen.
När kyrkan söker bilder för hur vi skall förstå Guds kärlek, kan vi fråga om de talar mer om tillit eller om trygghet.
Bilden av det lilla barnet som vilar i förälderns famn är populär. Detta är den kravlösa, passiva vilan – människan tar bara emot. Ingen prestation krävs. Den ena parten har total makt och allt ansvar; den andra är helt skyddad och hjälplös. Även denna bild är, i sig själv, ren trygghet och säkerhet. Tilliten uppstår först när mamma lägger ned barnet i vaggan och lämnar rummet.
Just därför är dopet en utmärkt bild: en besynnerlig figur i vit klädnad tar barnet från mammas famn och häller vatten på huvudet. Skrämselnivån är minimal – men den totala tryggheten bryts. Här finns en liten gnista av tillitstro, med möjlighet att växa.
Med spädbarn får man vara försiktig – tryggheten behövs på detta stadium. Men med äldre barn och vuxna som döps kan det bli tydligare och mer dramatiskt: en vitklädd gestalt håller fast och sänker hela kroppen i vattnet. Mindre trygghet – och mer tillit.
Nu framträder bilden tydligare och vi ser vad som sker när tron mognar. I det verkliga livet kan säkerhetskänslan minska och rentav försvinna – under livets stormar av sjukdom, lidande, krig och död. Likväl är det något som består när tryggheten slås i spillror. Tilliten är ett fast ankare i en stormig värld.
💡 Tips: Fråga dina vänner. Lägg upp det här i en gruppchatt:
Vad erbjuder kyrkan – trygghet eller tillit? Orden låter som synonymer, men de kan hamna på kollisionskurs. Läs texten -> ErikPleijel.se/#trygghet-eller-tillit (2 minuter)
