Bortom den perfekta fromheten

Bergspredikan fascinerar med sina omöjliga bud. Men rädslan för att bli egenrättfärdig skrämmer många till passivitet – och in i en känslomässig berg-och-dalbana: skuld, skräck, lättnad, om och om igen.

Det är något märkligt med Bergspredikan. Den ställer omöjliga krav: älska dina fiender, oroa dig inte för morgondagen, var fullkomlig såsom er himmelske Fader är fullkomlig. Den är orimlig, egendomlig och arkaisk. Och kanske just därför lockar den. Den väcker en sorts längtan. Även många icke-troende känner dragningen.

Men mitt i denna fascination kliver en del lutherska teologer fram och förklarar att vi missförstått hela saken. ”Inspirerad? Du borde drabbas av skräck. Trodde du verkligen att du skulle kunna leva efter dess bud?”

I denna lutherska tradition går resonemanget ut på att Bergspredikans syfte inte är att inspirera, utan att driva oss till desperation. Vi skall inse vilka oändligt höga krav som ställs. Hjälplöshet är den korrekta känslan. Och sedan ett skräckfyllt rop på hjälp – och en lättnad när man får veta att straffet uteblir.

Men när man väl erkänt sin hjälplöshet och blivit benådad – borde man inte då känna sig befriad, och faktiskt försöka leva som Jesus lär? Jo, säger dessa teologer, försök gärna. Men akta dig för egenrättfärdigheten. Dygd, karaktär, moralisk mognad och personlig förvandling – allt detta kan framkalla en farlig känsla av stolthet. Och då blir nåden onödig.

Aha, tänker kanske någon: att misslyckas är själva poängen. Den som misslyckats har lyckats. Men vänta – så kan man ju inte tänka heller. Det leder till att man triumferar över sin ödmjukhet och skryter med sin oförmåga. Och den som tror sig vara ödmjuk är egentligen högmodig. Hur man än vrider och vänder på det lurpassar egenrättfärdigheten runt hörnet.

Det är kanske säkrast att inte göra någonting alls. Men vad handlar det då om att vara kristen? Alltihop reduceras till ett känslomässigt kretslopp: skuld, skräck, lättnad – skuld, skräck, lättnad. Känslorna måste komma vid rätt tidpunkt och med rätt intensitet och upprepas, vecka ut och vecka in. Denna kravfyllda passivitet ses som den perfekta fromheten.

Men inte alla lutheraner tänker så. En framliden släkting i rakt uppstigande led – prosten Bengt Pleijel – berättade för mig en gång att han blivit uppringd av en journalist. Hon höll på att skriva om ödmjukhet och behövde hjälp med en illustration. ”Symbolen för tro är ett kors, symbolen för hopp ett ankare, ett hjärta står för kärlek – men vad är symbolen för ödmjukhet?” Han svarade: ”Du kan väl rita ett porträtt av mig.”

Denne gamle prost var inte intresserad av den perfekta fromheten. Han hade en tillitsfull tro och en humor som var till hjälp och befrielse för många.

Tänk om kyrkan valde den vägen i stället. Det är inte nödvändigt att hela tiden nervöst granska sina motiv. Visst behöver vi brottas med vår egenrättfärdighet ibland – men vid någon punkt får man le åt sig själv och gå vidare.

Syftet med Bergspredikan är inte att skapa en teologisk fälla. Den är en röst från en annan värld – som ger oss mod att göra det goda.

Vad erbjuder kyrkan – trygghet eller tillit?

De flesta av oss söker trygghet. Det är mänskligt. Men kyrkan är inte alltid till för att ge oss det vi söker – utan något annat.

Trygghet och tillit är två ord som ofta används som synonymer – som om de i stort sett betydde samma sak. I själva verket betyder de helt olika saker och kan rentav, om det vill sig illa, hamna på kollisionskurs.

Låt mig spetsa till det för att skillnaden skall bli tydlig – och jag är medveten om att jag drar det hårt. Behovet av trygghet glider lätt över i behovet av säkerhet. Och säkerhet kräver kontroll. Kontroll kräver makt. Detta sker inte alltid – men vi känner igen mönstret.

Maktbegär är något helt annat än tillit. Tillit handlar om mod och att våga leva med ett visst mått av osäkerhet. Det är att inte låta trygghetsbehovet skena iväg och bli ett maktbegär.

Om det är trygghet kyrkan vill erbjuda, måste den förskansa sig bakom skyddande murar. Då skapas en tro som knappast kan överleva ute i världen.

När kyrkan söker bilder för hur vi skall förstå Guds kärlek, kan vi fråga om de talar mer om tillit eller om trygghet.

Vanlig är bilden av människan som den anklagade inför rätta – den som väntar sig en fällande dom men blir frikänd. Simul justus et peccator: människan är på en och samma gång syndare och rättfärdig. Detta är reformationens insikt och för många en verklig befrielse.

Men juridiska bilder har sina gränser. När rättegångssalen blir den dominerande bilden av Guds kärlek, riskerar något att gå snett. Människan framstår då som en rädd varelse som klamrar sig fast vid en juridisk säkerhetsgaranti. Gud blir en krävande domare vars vrede har avvärjts – någon man aktar sig för, snarare än någon man litar på.

Mer populär är bilden av det lilla barnet som vilar i förälderns famn. Detta är den kravlösa, passiva vilan – människan tar bara emot. Ingen prestation krävs. Den ena parten har total makt och allt ansvar; den andra är helt skyddad och hjälplös. Även denna bild är, i sig själv, ren trygghet och säkerhet. Tilliten uppstår först när mamma lägger ned barnet i vaggan och lämnar rummet.

Just därför är dopet en utmärkt bild: en besynnerlig figur i vit klädnad tar barnet från mammas famn och häller vatten på huvudet. Skrämselnivån är minimal – men den totala tryggheten bryts. Här finns en liten gnista av tillitstro, med möjlighet att växa.

Med spädbarn får man vara försiktig – tryggheten behövs på detta stadium. Men med äldre barn och vuxna som döps kan det bli tydligare och mer dramatiskt: en vitklädd gestalt håller fast och sänker hela kroppen i vattnet. Mindre trygghet – och mer tillit.

Nu framträder bilden tydligare och vi ser vad som sker när tron mognar. I det verkliga livet kan säkerhetskänslan minska och rentav försvinna – under livets stormar av sjukdom, lidande, krig och död. Likväl är det något som består när tryggheten slås i spillror. Tilliten är ett fast ankare i en stormig värld.

Att kalla sig dynghög är religiöst skryt

Hur skall man egentligen bekänna sina synder? Det kan lätt bli till ett juridiskt spel inför en himmelsk domstol – och där mognar ingen.

Lutherska teologer älskar paradoxer: människan är både 100% syndare och 100% rättfärdig, och hennes vilja är både trälbunden och fri. Men juridikspråket gör att tron lätt bortkopplas från det verkliga livet.

Säg att jag ber: ”Häromdagen baktalade jag min vän – jag kunde ha låtit bli, men gjorde det ändå.” Denna bön rymmer både ånger och ansvar. Att säga ’jag kunde ha låtit bli’ antyder att jag har en fri vilja. Och faktum är att det inte är så svårt att motstå frestelsen att baktala. På en skala från ett till tio är det kanske en femma. Att det är ganska lätt att stå emot gör hela händelsen desto mer pinsam.

Det finns en del nitiska paradox-teologer som vill dekonstruera min bön: ”På sätt och vis är din bekännelse rätt och sund – men på ett annat sätt är den en andlig katastrof. I teologin skiljer vi mellan horisontella och vertikala relationer – inför världen och inför Gud. Visst är det bra om du tar ansvar för dina handlingar inför dina medmänniskor. Men inför Gud är viljan inkrökt i sig själv och en destruktiv kraft som du inte kan råda över. Du är 100% en syndare. Inför den gudomliga domstolen passar sig bara en total känsla av hjälplöshet.”

Det är svårt att få det här att gå ihop utan personlighetsklyvning. Vem vill riskera en andlig katastrof? För att framkalla känslan av total hjälplöshet är det kanske säkrast att förneka sin handlingsfrihet och inte säga ”jag kunde ha låtit bli”.

Det är nog bättre att be: ”Jag är en stor dynghög.” Egentligen menar man det inte – men det låter djupt och allvarligt, och känns passande.

Luther själv föreslog att bikten bör vara mycket konkret: ”Jag har förargat min husbonde och fått honom att svära, jag har varit försumlig och haft sönder saker, jag har grälat med mina kamrater, klagat och förbannat min matmor.” Alltså mycket konkret, vardagligt och horisontellt.

Men i den trygghetssökande kyrka som bär hans namn finns en tendens att låta allt gravitera mot allmänna liturgiska fraser – mot det stora, svepande: ”Jag fattig, syndig människa.” Radikal självförnedring kan vara rätt behaglig och bli sin egen raffinerade stolthet: ”Se min svaghet, syndighet och intighet – Gud måste älska min totala brist på anspråk.”

Bilden av en domstol är kall och steril. Juridikspråket är förvirrande och rentav obegripligt. Inför den himmelska domstolen skall man hävda sin totala skuld. Bekännelsen skall framkalla en hjälplöshetskänsla snarare än en ansvarskänsla. Man vet vad man skall säga för att bli frikänd och få en säkerhetsgaranti – som gäller till nästa söndag. Kravet på självförnekelse skapar en omvänd prestationsångest. Men egot är lika stort som innan.

Juridikspråket är kallt, men bilden man söker är varm: Det gäller att framställa sig som liten och hjälplös, för att bli trygg och accepterad, likt ett litet spädbarn – som inte växer upp.

Det finns en bättre bild: Gud stiger ned på jorden genom Kristus – och kallar oss sina vänner. Det skapar en horisontell relation till Gud. Efterföljelsen sker milt och tålmodigt: vi lär oss saker om oss själva och världen, och vänskapen odlar en sund ansvarskänsla. Den är också ett vågstycke, eftersom vi inte har någon kontroll över vart vi är på väg.

Här behövs ingen nervös introspektion och självutvärdering. Tänk på Jesu lärjungar i Bibeln: Deras uppblåsta egon var inte ett hot mot relationen, utan snarare en mognadsfråga. Relationen är ovillkorlig och beror inte på om vi lyckas eller inte.

Vad paradox-teologin försöker säga är: Gör det goda i världen – men tro inte att du förtjänar någon belöning från Gud. Insikten är sund, men den stannar halvvägs. Problemet är inte att man går för långt, utan att man inte går tillräckligt långt. Man vill inte släppa taget om en säkerhetsgaranti. Vad som saknas är ett språng från säkerhet till tillit.

Vi kan inte frälsa oss själva. Inte genom gärningar – men inte heller genom ödmjuk passivitet eller en hjälplöshetskänsla. Om vi inte kan visa upp någonting alls, har vi ingen kontroll över situationen. Ingen förhandlingsposition. Ingen säkerhetsgaranti att hålla i.

Vågar vi ta språnget till den totala tilliten?