Det var en skrämmande upplevelse som inspirerade mig till att skriva detta. Händelserna i Rwanda 1994 hade en djup inverkan på mig. Att gå omkring bland kvarlevorna av så många människoliv var en djupt omskakande och hjärtskärande upplevelse. Åsynen av de förödande konsekvenserna av extrem polarisering blev startpunkten för ett livsprojekt: att hitta en motkraft.

”Ett inre försvar”. Vad betyder det? Mot vad? Låt mig ge dig ett exempel!

Ett stort problem idag är auktoritära populistiska ledare som sår splittring, undergräver tillit, underminerar demokratin och förstör viktiga samarbeten. Varför får sådana ledare ett så brett och entusiastiskt stöd? Vad är det som lockar med lögnaktighet, elakhet, skamlöshet och bufflighet? Varför ses det som underhållning att riva ner och slita sönder samhällen?

Vore det inte fantastiskt om det fanns ett försvar mot dessa destruktiva impulser? Den goda nyheten är att vi redan har ett sådant. Det har funnits i tusentals år.

Ett sådant inre försvar finns i de sju klassiska dygderna: tro, hopp, kärlek, visdom, rättrådighet, måttfullhet och mod.

Läs följande text och upptäck en uråldrig strategi för motstånd mot polariseringens dumheter!

Mod

Låt oss börja med ett citat från en känd filmkaraktär. Yoda i Star Wars sade:

Det är förstås viktigt att kunna känna rädsla och vrede. Det kan handla om ens överlevnad. Vrede kan i vissa lägen vara en viktig drivfjäder. Men det finns en risk. 

• Rädsla kan skapa hjärnspöken.
• Vrede kan skapa tunnelseende.
• Hat kan skapa blindhet.

Rädsla kan skapa känslor som grumlar omdömet och hindrar oss från att tänka klart. Mod innebär att rädslan inte får styra över förnuftet.

De små, lite skrämmande utmaningarna i vardagen kan vara en hälsosam övning för själen. Det handlar om att lära sig att hålla huvudet kallt för att kunna se klarare. Det är inte alltid lätt, men det är något man kan arbeta med. Detta är den första försvarslinjen mot “den mörka sidan“.

Rättrådighet

”Vrede leder till hat.” Det är viktigt att lära sig att skilja mellan dessa känslor. Hat kan skapa lidande för andra och det kan allvarligt skada ens eget intellekt. Det är klokt att göra detta till en levnadsregel: Vrede kan vara OK, men hat är inte OK. Det finns gränser som inte bör överskridas. Vi behöver leva efter vissa självpåtagna principer.

”Hat leder till lidande.” Vad drev de unga männen i Rwanda till ett så fruktansvärt mördande? Jag tror att det var den berusande maktkänslan. Det var ondska på en extrem nivå, men vi får inte tro att vi är immuna mot det här. Även vi måste lära oss att känna igen den här känslan. Vi måste inse att okontrollerad maktutövning kan vara mycket lockande. ”Om du har makt kan du göra vad du vill” – det är en nervkittlande fantasi som ger näring åt alla möjliga skruvade idéer, både bland ledare och vanliga människor.

Vad som kan motverka detta är rättrådighet. Det handlar om att vara principfast och motstå maktens frestelser. Makt är inte rätt. I konflikter är det viktigt att följa krigets lagar. I vardagslivet utövar vi en större eller mindre grad av makt, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är viktigt att utöva självbehärskning och självkontroll. Det gäller att vara principfast och att praktisera dessa principer. Allt som kan göras, bör inte göras.

Kärlek

Varför är sociala medier så asociala? Varför är kommentarsfält så fulla av hån, påhopp och småsinta elakheter? Svaret är nog rätt enkelt: Det är tillfredsställande att vara elak.

Man hånskrattar och gör sig lustig över andra eftersom det är roligt. Skadeglädje är en källa till – glädje. Även känslan att vara kränkt kan bli en ond njutning. Det kan nämligen ge en förevändning att få rasa ut, i lustfyllt vredesmod.

Ofta är det så, men inte alltid. Det finns ju dåliga saker som kan kännas behagliga, till exempel, njutningen att vara elak, lusten att döma, ljuva hämndkänslor, maktberusning. Finns det någon av oss som är helt fri från det här och som aldrig lurar sig själv?

Hat och förakt kan vara lockande men djupt bedrägliga känslor. De är "sötsmakande gift". De kan kännas bra, men de skadar själen och försvagar förnuftet. De blåser upp egot och ger en falsk känsla av att vara överlägsen och smart. Många lockas av den ”mörka sidan” för att den är kul och underhållande.

Det är lätt att bli inlåst i en fälla. Vi gillar giftiga känslor eftersom de känns behagliga. Och vi är ovilliga att erkänna misstaget eftersom det känns pinsamt. Det är lite grand som att sitta fast i ett beroende av en drog.

Det finns traditioner som har en brilliant väg ut ur fällan: villkorslös kärlek som en andlig livskraft. Gudomlig kärlek är som solen som lyser upp själens mörka skrymslen, men utan att skapa rädsla. Det ger mod till självrannsakan och självkännedom.

Det kan vara frestande att betrakta oss själva som moraliska och civiliserade, samtidigt som vi stämplar främmande folk som ociviliserade barbarer. Eftersom vi tycker att vi är moraliskt överlägsna anser vi att vi har rätt att marginalisera dem och trycka ner dem. När vi avhumaniserar andra undergräver vi vår egen mänsklighet. Om vi kallar andra för ”monster” riskerar vi att själva bli ”monster”. Men vi kan vara så fångade i detta tankesätt att vi inte ser ironin och motsägelsen.

När vi vågar rannsaka oss själva framstår allt i ett nytt ljus. Vi befrias från en farlig illusion: tron på vår egen moraliska överlägsenhet och förträfflighet. Självgodhet och egenrättfärdighet blockerar vägen till att växa och utvecklas som människa.

När vi ser dramat i världen enbart som en kamp mellan 'vi' och 'dem' – 'vi' som är goda mot 'dem' som är onda – då eldar vi på polariseringen. Kampen mellan gott och ont utspelar sig också inom oss själva.

Det gäller att erkänna och arbeta med våra egna skuggsidor. Då blir vi mycket mindre benägna att avhumanisera andra. Att praktisera kärlekens dygd i vardagslivet kan betyda att stå emot impulsen att förminska andra och se ned på dem.

Tro

Falska konspirationsteorier blir ofta populära och sprids som virus. De skapas när man pusslar ihop en verklighetsbild på ett slarvigt sätt. Med hjälp av envishet och dåligt omdöme går det att skapa vilken bild som helst. Man utgår från den bild man vill se – och anpassar bitarna därefter.

För att lägga pusslet rätt, måste man inse att man kan tänka fel ibland. Men att erkänna detta kan vara svårt och pinsamt.

Det är smickrande att tro att man har ett skarpt sinne som kan upptäcka mönster och avslöja dolda hemligheter. Att misstro experter och vetenskapsmän ger en känsla att vara otroligt smart. Vad de säger avvisas ett överlägset hånleende. De blir mindre och man själv blir större.

Vetenskapsmän är inte perfekta, så ibland kan det vara berättigat att vara skeptisk. Men det finns en osund och sjuklig form av misstro som kommer från rädsla och svag självkänsla. En sådan misstro blåser upp ett falskt självförtroende, som en tom ballong.

Tillit är en livskraft och en hälsokur mot en sådan patologisk misstro. Enligt många traditioner finns det en Högre Makt (Gud) som vi inte har någon kontroll över. Tro blir då en andlig övning i att ge upp kontrollen, en övning i tillit. En tillitsfull tro är som ett språng ut i det okända. Det innebär att acceptera att det finns saker som är större än oss och som ligger bortom vår förståelse.

Om man har ett stort behov av ”mental kontroll” kommer man att försöka pressa och tvinga in världen så att den passar in i den egna hjärnans kapacitet. Blotta antydan om att det finns saker som ligger bortom din förståelse blir förolämpande. Det blir sårande för egot att tänka att det finns forskare som är smartare än man själv.

Med en tillitsfull tro försvinner detta obehag. Det blir lättare att acceptera att det finns saker som är större än vi själva och att vår förståelse är begränsad. Befrielsen från behovet av mental kontroll ger styrkan att inse att man inte är ofelbar utan kan tänka fel.

Vishet

Känslan av tvärsäkerhet är ofta inget annat än just detta: en känsla. Det är sällan frukten av ett skarpt intellekt. Inte nog med det. Tvärsäkerhet förstärks ofta av okunnighet. Ju mindre man förstår, desto mer bergsäker blir man i sina övertygelser. Denna tendens förvärras av informationsbubblor där fördomar alltid bekräftas och aldrig rubbas.

För att frigöra sig från denna tankefälla behöver man vidga sina perspektiv och utforska världen. Ett sätt att göra detta är att träffa människor från andra kulturer och länder. Ett annat är att lära sig om andra tidsepoker genom att studera historia. Mänsklighetens samlade erfarenheter är en enorm källa till kunskap.

När horisonterna vidgas, uppstår en ny känsla: Det finns mycket man inte vet. Sokrates menade att sann vishet börjar med att inse och erkänna vår okunnighet. Denna insikt gör det lättare att foga ihop livets pusselbitar på ett klokare sätt.

Sociala medier gör oss rastlösa, ofokuserade och splittrade. Det är viktigt att sakta ned, läsa böcker och ta sig tid att reflektera.

Måttfullhet

För att kunna lösa vår tids problem behövs sunt förnuft och gott omdöme. Detta brukar kallas för praktisk klokhet. Den polariserade debatten undergräver detta. Skälet är att många dras till ytterligheter och har obalanserade åsikter.

Praktisk klokhet hör ihop med måttfullhet, menade Aristoteles. Vi behöver ofta finna den gyllene medelvägen och inte gå till överdrift åt något håll. I besluts­situationer gäller det att varken över­reagera eller under­reagera. 

Ibland måste vi ta tydlig ställning i en fråga. Men mycket ofta måste vi hitta den rätta balansen mellan två motsatta poler. Det kan till exempel handla om

• idealism och realism
• enhet och mångfald
• kollektivism och individualism
• ordning och frihet.

Det gäller att kunna hålla ihop en komplicerad verklighet – att kunna integrera.

Hopp

Det dystra tillståndet världen gör det frestande att bli cynisk. Det ger en tillfällig lättnad och skyddar oss från besvikelse. Men cynismen kan också dränera vår livskraft och göra oss håglösa. Vi tappar tålamodet med det långsamma och mödosamma arbetet med att förbättra saker i små steg. Den frestar oss att ansluta oss till krafter som river ned snarare än bygger upp. Cynism kan skapa en ”aptit på kaos”.

Vad är motgiftet till destruktiv cynism? Naiv optimism och en rosenröd syn på världen är skör och kan lätt krossas av händelser. Hopp, å andra sidan, har en andlig kvalitet som är starkare och djupare. Det är en livskraft som ”inte är av denna världen” och som överskrider verklighetens begränsningar. Den är relativt oberoende av livets upp- och nedgångar och är en källa till styrka även när framtiden ser dyster ut.

Den antinazistiske motståndskämpen Dietrich Bonhoeffer beskrev det som ”en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet.”