10. Bejaka mysteriet bortom förnuftets räckhåll
I begynnelsen
Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. Många troende känner sig provocerade, medan många ateister känner sig bekräftade.
Men det kan också vara tvärtom. Den person som myntade begreppet ”Big Bang” var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var till en början mycket skeptisk till hela teorin och misstänkte att dess förespråkare hade djupt religiösa motiv. I en intervju med BBC sade han ”Anledningen till att forskare gillar 'Big Bang' är att de överskuggas av Första Moseboken [dvs. skapelseberättelsen i Bibeln]. Det ligger djupt i de flesta forskares psyke att tro på den första sidan i Första Moseboken.” Han uppfann termen som ett försök att göra den till åtlöje.
För en ateist som verkligen förstår sig på vetenskap kan Big Bang vara en ganska provocerande teori. Big Bang handlar inte om universums skapelse, utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände under de första mikrosekunderna, timmarna och åren, och hur universum expanderade och svalnade.
Hur allting började, hur själva "explosionen" initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.
Falsk upplysning
Ateism som trosåskådning bör respekteras. Det är en fullt förståelig reaktion på världens ondska och elände. Men ateism med vetenskapliga anspråk brukar hänga ihop med tron på förnuftets allmakt.
Ingenting överstiger vetenskapens förmåga, säger de förnuftstroende. Big bang, livets uppkomst och utveckling, materiens och medvetandets gåtor – allting kan förklaras i det mänskliga förnuftets ljus.
Det är lite grand som mannen som en kväll letar efter sin borttappade nyckel under ljuset av en gatlampa. Är du säker på att du tappade nyckeln just här? undrar någon. Den måste finnas här någonstans, svarar han, det är ju bara meningsfullt att leta där det är ljust.
Detta är falsk upplysning. Det skapar illusionen att hela verkligheten ligger innanför förnuftets maktområde. Det man inte har kunskap om existerar inte.
Filosofen Bryan Magee kritiserade de religiösa för deras intellektuella lättja, men samtidigt hade han mycket lite tålamod med dem som gjort tron på förnuftet till ett slags ideologi:
Det är klokast att acceptera att verkligheten är större än människans fattningsförmåga. En överdriven förnuftstro kan skada förnuftet. Om man insisterar på att allt måste ha en begriplig förklaring kommer man att nöja sig med vilken förklaring som helst, oavsett hur bristfällig den är. Vad som helst duger, bara man slipper erkänna sin okunnighet.
Vetenskapens vägval.
Vi bör vara beredda att acceptera osäkerhet. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den, som vågar förlora kontrollen på den punkten, kan lättare skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.
Illusionen av förståelse
Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting "förklaras". Känslan att allt går ihop kan bero på rena missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:
Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare. "Populärdarwinism" kunde man kalla det.
Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Till exempel används formuleringar som "kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras" och "naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper" och "naturen prövar sig fram enligt principen trial and error". Och så vidare.
Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar.
Man ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – "syntes utan analys". Man tror att konkurrensen bland djur liknar konkurrensen bland människor, och att båda fallen leder till samma sorts framsteg och utveckling.
En del tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.
Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.
Det är mycket lätt att fastna i en illusion av förståelse.
Lag eller slump?
Under en tidsrymd av hundratals miljoner år har bakterier utvecklats till lejon, fåglar och människor. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?
Seriösa vetenskapsmän resonerar på ett sätt som är mer analytiskt. Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump.
För att förstå skillnaden kan man föreställa sig hur det går till på ett kasino där hasardspelaren står mot "huset" (det vill säga kasinoägaren). Ett spel som till exempel roulette är designat så att huset alltid vinner i längden. För att gå med vinst måste huset försäkra sig om att det har oddsen och sannolikhetslagarna på sin sida. Hasardspelaren kan dock vinna om han har tur. Han måste således förlita sig på slumpen. Eller så hoppas han på ett underverk.
Naturvetare söker efter regelbundenheter i naturen och försöker förklara dem. Resonemanget är analytiskt och kretsar kring observationer, experiment, Dna-molekyler och proteiner. I likhet med kasinoägaren är de intresserade av matematiska beräkningar av oddsen.
I kontrast till detta är de som har en stark tro på slumpens skapande förmåga. De tror att detta inte bara sker några enstaka gånger. Det sker igen och igen genom hela naturhistorien. Slump-troende beräknar inte oddsen och tänker inte analytiskt. De resonerar mer som hasardspelare som drabbats av speldjävulen.
Den mystiska X-faktorn
Om evolutionen är lagbunden är det svårt att frigöra sig från tanken att allting var planerat från början. Varför är naturlagarna formulerade på ett sådant vis att materien är självskapande och utvecklar liv?
Lag-evolution kan leda till föreställningen om Gud som naturens lagstiftare. När han väl satt i gång allting, låter han naturen sköta sig själv. Det är detta som brukar kallas för deism.
I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till fåglar var i så fall beroende av en lång serie lyckokast.
Men hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett gudomligt underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Slump-evolutionismen lämnar en vidöppen dörr för Gud!
Målstyrd evolution innebär att arterna har skapats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism.
En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för "vitalism".
Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att undkomma en mystisk X-faktor.
Det sanna, det goda, det sköna
Om evolutionen enbart hade drivits av principen om den bäst anpassades överlevnad, skulle vi förmodligen främst värdesätta de egenskaper som främjar vår fysiska överlevnad. Men allt passar inte in i detta mönster.
Hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?
Tänk på hur vi tar hand om andra, även om de inte direkt bidrar till vår överlevnad. Vi vårdar alla barn, oavsett förmåga, och vi tar hand om de äldre, oavsett om de är produktiva eller inte. Det är ett tydligt tecken på att vi värdesätter mer än bara överlevnad. Vi reagerar med motstånd mot kalla, rationella beräkningar som föreslår att vi ska göra oss av med de svagaste.
Och varför ligger det i våra gener att älska musik? Är inte detta en onödig egenskap för en ”överlevnadsmaskin”? Musik har varit människans ständiga följeslagare genom historien. Den är djupt rotad hennes själ. Värdet av musik är enormt, även om den inte tjänar något direkt praktiskt syfte.
Vetenskap är en strävan efter sanning. Etik är sökandet efter vad som är gott och rätt. Konst är sökandet efter det sköna. Det sanna, det goda, det sköna – detta kallas ibland för ”den platonska treenigheten”. Har detta sitt ursprung i den mystiska X-faktorn?
Att bejaka mysteriet gör oss klokare
Det råder ingen tvekan om att den darwinistiska principen (slumpmässig mutation och naturligt urval) kan förklara en hel del. Men vad händer när darwinismen blir en ”teori om allting” och en ideologi? Finns det inte en risk att hela världen tvingas in i denna mall?
En del anser att det finns enkla förklaringar till t.ex. konst. De säger att musik har haft evolutionära fördelar, som att stärka gruppsammanhållningen eller främja parbindning. Är sådana förklaringar rimliga, eller är de ”syntes-utan-analys-pussel” som skapar en illusion av förståelse?
Anta att vi avvisar tanken på att det finns en X-faktor och förnekar att det finns saker som är bortom förnuftets räckvidd. I så fall begär vi att allting måste ligga inom förnuftets maktsfär. Då riskerar vi att få intellektuell tillfredsställelse av vilka förklaringar som helst, bra eller dåliga. Om vi kräver svar på allt nöjer vi oss ofta med dåliga svar.
Att tro att världen är ett stort mysterium är att släppa taget om det intellektuella begäret efter kontroll. Detta är något som faktiskt gör oss klokare. Jag tror att Albert Einstein hade denna insikt när han sade:
