Faustisk pakt? Nej tack!
Kapitel 10 · Kapitel · Om boken
X-Faktor: Bejaka mysteriet och uppväck en kärlek till vetenskap
Vissa säger att vetenskapen har avmystifierat världen. Den övertygelsen kanske handlar mindre om sanning än om kontroll. Kanske är det tvärtom: att släppa taget och acceptera mysteriet är vad som låter oss se klart.
I begynnelsen
Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang-teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. Många troende känner sig provocerade, medan många ateister känner sig bekräftade.
Men det kan också vara tvärtom. Den person som myntade begreppet "Big Bang" var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var till en början mycket skeptisk till hela teorin och misstänkte att dess förespråkare hade djupt religiösa motiv. I en intervju med BBC sade han: "Anledningen till att forskare gillar 'Big Bang' är att de överskuggas av [Bibelns skapelseberättelse]. Det ligger djupt i de flesta forskares psyke att tro på den första sidan i Första Moseboken." Han uppfann termen som ett försök att göra den till åtlöje.
För en ateist som verkligen förstår sig på vetenskap kan Big Bang vara en ganska provocerande teori. Den handlar inte om universums skapelse, utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände under de första mikrosekunderna, timmarna och åren, och hur universum expanderade och svalnade.
Hur allting började, hur själva "explosionen" initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.
Big Bang förklarar inte världens skapelse, utan dess historiska utveckling. På samma sätt förklarar darwinismen inte livets uppkomst, utan dess evolution. Hur den första levande cellen uppstod är ett notoriskt svårt pussel för vetenskapen att lösa. De två viktigaste frågorna – världens och livets uppkomst – är obesvarade av vetenskapen.
Se upp för illusionen av förståelse
Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:
Vi har alla sett reklamen. En rad av figurer som går från vänster till höger: först en apa som lufsar på alla fyra; sedan en halvt upprättgående man med ett svagt sken av intelligens och som kanske håller i en yxa; längre fram en lång och stolt man som bär på ett spjut och har päls; och till slut, användaren av den senaste bilen eller tvättmaskinen. Rubriken handlar om avancemang och progression och säger någonting i stil med "Evolution – nästa steg".
Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare.
Det råder knappast något tvivel om att arter har utvecklats över tid, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Man läser till exempel ofta formuleringar som ”kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras” och ”naturen prövar sig fram enligt principen trial and error”.
Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar. Man ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – syntes utan analys. Vi är benägna att anta att konkurrensen mellan djur liknar konkurrensen bland människor, och att båda fallen leder till samma sorts framsteg och utveckling.
Naturen framställs med andra ord som något som fungerar på ungefär samma sätt som människans kreativitet och uppfinningsrikedom, som är rationell och målstyrd. Därför tror man – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.
”Konkurrens leder till ständiga förbättringar, och med tillräckligt lång tid är allt möjligt!” För många känns detta som en aha-upplevelse, och just att det verkar så självklart gör det förrädiskt. Det är ett klassiskt exempel på antropomorfism: vi projicerar vårt eget strävande på naturen.
Om naturen strävar och förbättras, då måste det finnas Något i naturen som strävar. Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.
Den mystiska X-faktorn
Under en tidsrymd av hundratals miljoner år har bakterier utvecklats till lejon, fåglar och människor. Frågan är hur detta gick till. Det är klart att mutation och naturligt urval är inblandade, och att processen är en kombination av naturlag och slump. Vad som är omtvistat är hur stor vikt dessa faktorer tillmäts. Forskare är oense om vilken som är viktigast. Det finns två skolor där den ena betonar naturlag och den andra slump.
För att förstå skillnaden kan man föreställa sig hur det går till på ett kasino där hasardspelaren står mot "huset" (det vill säga kasinoägaren). Ett spel som till exempel roulette är designat så att huset alltid vinner i längden. För att gå med vinst måste huset försäkra sig om att det har oddsen och sannolikhetslagarna på sin sida.
Hasardspelaren kan dock vinna om han har tur. Han måste således förlita sig på slumpen. Eller så hoppas han på ett underverk. Han tror i regel att tiden är hans vän: ”Om jag bara stannar tillräckligt länge vid roulettbordet kommer jag garanterat att vinna.” I själva verket är det tvärtom: ju längre han stannar, desto mer kommer han att förlora.
Samma logik gäller för livets historia på jorden. Seriösa vetenskapsmän söker efter regelbundenheter i naturen och försöker förklara dem. Resonemanget är analytiskt och kretsar kring observationer, experiment, Dna-molekyler och proteiner. I likhet med kasinoägaren är de intresserade av matematiska beräkningar av oddsen.
I kontrast till detta är de som har en stark tro på slumpens skapande förmåga. Slump-troende beräknar inte oddsen och tänker inte analytiskt. De gör ingen åtskillnad mellan vad som är möjligt och vad som är sannolikt. De hänvisar alltid till tiden som en räddare i nöden: om evolutionen bara har tillräckligt lång tid till sitt förfogande kommer den att ”vinna”. De argumenterar mindre som vetenskapsmän och mer hasardspelare som drabbats av speldjävulen.
Om evolutionen är lagbunden är det svårt att frigöra sig från tanken att allting var planerat från början. Varför är naturlagarna formulerade på ett sådant vis att materien är självskapande och utvecklar liv?
Lagsstyrd evolution kan leda till idén om Gud som naturens lagstiftare. Denna position antyder att naturlagarna – och kanske till och med den första levande cellen – har utformats på ett sådant sätt att livet oundvikligen skulle uppstå och växa i komplexitet. Gud blir då något av en programmerare som skriver koden och trycker på "Enter". När allt väl har satts i rörelse tar naturen hand om resten. Gud skapar universum och livets utgångspunkt, men tar sedan ett steg tillbaka. Han detaljstyr inte sin skapelse. Detta är en mer eller mindre strikt form av det som kallas "deism".
I det andra fallet, slumpstyrd evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till fåglar var i så fall beroende av en lång serie lyckokast.
Men hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett gudomligt underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Slump-evolutionismen lämnar en vidöppen dörr för Gud.
Målstyrd evolution innebär att arterna har skapats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism. En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för "vitalism".
Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att undkomma en mystisk X-faktor. Det är svårt att hitta en position som ger en fast och säker grund för ateism.
Det är möjligt att blanda positioner. Populärdarwinismen är ett tydligt exempel: Konkurrens leder till förbättringar. Evolutionen sägs vara rent mekanisk, men upplevs vara en sorts riktad livskraft. Arter utvecklas på grund av – evolutionen. Ordet är suggestivt. Det känns som en drivande kraft. Denna missuppfattning har många i ett järngrepp.
Det sanna, det goda, det sköna
Om evolutionen enbart hade drivits av principen om den bäst anpassades överlevnad, skulle vi förmodligen främst värdesätta de egenskaper som främjar vår fysiska överlevnad. Men allt passar inte in i detta mönster.
Hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?
Om den mänskliga hjärnan enbart är byggd för överlevnad, är forskaren i grunden bara en mästare på manipulation – inte en genuin sanningssökare. För att överhuvudtaget kunna lita på vetenskapen måste vi tro att förnuftet når bortom överlevnaden – att det inte bara hungrar efter föda, utan också efter sanning.
Tänk på hur vi tar hand om andra, även om de inte direkt bidrar till vår överlevnad. Vi vårdar alla barn, oavsett förmåga, och vi tar hand om de äldre, oavsett om de är produktiva eller inte. Det är ett tydligt tecken på att vi värdesätter mer än bara överlevnad. Vi reagerar med motstånd mot kalla, rationella beräkningar som föreslår att vi ska göra oss av med de svagaste.
Och varför ligger det i våra gener att älska musik? Är inte detta en onödig egenskap för en "överlevnadsmaskin"? Musik har varit människans ständiga följeslagare genom historien. Den är djupt rotad i hennes själ. Värdet av musik är enormt, även om den inte tjänar något direkt praktiskt syfte.
Vetenskap är en strävan efter sanning. Etik är sökandet efter vad som är gott och rätt. Konst är sökandet efter det sköna. Det sanna, det goda, det sköna – detta kallas ibland för "den platonska treenigheten". Har det sitt ursprung i den mystiska X-faktorn?
Tomhetens lockelse
En del anser att det finns enkla förklaringar till sådant som konst. De hävdar till exempel att musik uppstod eftersom den gav evolutionära fördelar – som att stärka gemenskapen i en grupp eller underlätta parbildning. Enligt detta synsätt gynnar konkurrensen i naturen nya uppfinningar och stegvisa förbättringar. Med tiden bidrog sådana fördelar till att kärleken till musik spreds.
Den som tänker kritiskt stannar upp här och ställer några frågor. Det är en förklaring, visst – men är den verkligen bra? Förklarar den till exempel vår kärlek till Beethovens symfonier? Ett sunt förhållningssätt är att gå djupare och analysera om den verkligen håller.
Ändå tycks många vara beredda att godta sådana förklaringar utan att tveka, och dragningskraften kan vara mindre intellektuell än känslomässig.: det finns en viss lockelse i tomheten. Om inget står över mig, står jag själv högst. Genom att hävda att universum är tomt får de en känsla av total kontroll.
Det råder ingen tvekan om att den darwinistiska principen – slumpmässiga mutationer och naturligt urval – kan förklara mycket. Problemet är att vissa försöker pressa in allt i denna mall. Risken är att de blir som en en hasardspelare som tror att han har ett system som kan spränga banken. Tiden, säger han till sig själv, är hans bundsförvant – ju längre han spelar desto mer kommer han att vinna. Viljan att upptäcka mönster är stark – och därför upptäcker han ett. Han förväxlar känslan av förståelse med verklig förståelse. Önsketänkandet har tagit överhanden över intellektet.
Bortom illusionen av kontroll
Överdriven tilltro till förnuftet kan, paradoxalt nog, skada förnuftet. När vi kräver svar på allt nöjer vi oss ofta med dåliga svar – och överger därmed det verkliga sanningssökandet.
Vetenskapen har inte avmystifierat världen och kommer aldrig att göra det. Tvärtom, ju mer man upptäcker, desto mer inser man hur lite man vet. Detta gäller såväl för den enskilde individen som för vetenskapen som helhet. Mysterierna blir bara djupare och djupare.
Albert Einstein sade:
Den vackraste och djupaste erfarenhet en människa kan ha är känslan av det mysteriösa. Det är den underliggande principen i både religion och i all seriös strävan i konst och vetenskap. Den som aldrig haft denna erfarenhet tycks mig vara, om inte död, så åtminstone blind.
Vi måste släppa det intellektuella kontrollbegäret och acceptera att det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Vi behöver röra oss bort från illusionen om förståelse och mot genuin insikt, även om den är begränsad. I denna tid av växande vetenskapsfientlighet måste vi tända en gnista av kärlek till sund vetenskap och verkligt sanningssökande.
Ställningstagande för Logos
Att släppa kontrollen och överlämna sig åt något högre innebär att även vetenskapen kan betraktas som en Logos-princip. Den har sina egna dygder: disciplinen att forma goda tankevanor – noggrannhet, ärlighet, en öppenhet för att bli motbevisad.
Men att lita på vetenskapen betyder inte att lita på den ena eller andra teorin, eller den ena eller andra forskaren; teorier revideras, och forskare är felbara. Även konsensus bland experter kan visa sig vara felaktig. Det vi sätter vår tillit till är något som står över båda: själva vetenskapens anda – övertygelsen om att om vi förblir trogna dess principer, kommer vi till slut att ledas mot sanningen.
Kärleken till Logos kan nå djupare än metoden. För den moderna vetenskapens pionjärer – Kopernikus, Kepler, Galilei och Newton – var studiet av naturen ett sätt att spåra det förnuft som låg bakom den. Deras tillit till att världen kunde förstås matematiskt var en troshandling, och den gav deras sökande både riktning och passion.
Denna tro vilar på övertygelsen att universum är byggt på ordning snarare än slump, och att vi har ett förnuft som förmår upptäcka den. Som Einstein uttryckte det: ”Världens eviga mysterium är dess begriplighet … det faktum att den är begriplig är ett mirakel.”
Bör vetenskapen vila på ett primärt ställningstagande för naturalism, eller för Logos? Ofta går de två bra ihop. En friktionspunkt ligger i hur de båda ser på slumpen och sannolikhetsberäkningar. En naturalist kan ha stor tolerans för slumpmässiga förklaringar. För den som tror på Logos är hasardspelarens logik ett rent gift.
ETT MÖJLIGT SVAR
💬 Dela i en gruppchatt 🌱
Dela i en gruppchatt:
Besök ErikPleijel.se