Faustisk pakt? Nej tack!
Inledning · Kapitel · Om boken
Att ta sig ur de giftiga passionernas fängelse
Jag berättar om mina erfarenheter från Rwanda 1994. Dessa "lärdomar från nollpunkten" belyser vad som kan hända när den inre moralkompassen inte fungerar. Två stora traditioner kommer till vår hjälp.
En otäck syn
Vad är den värsta tänkbara konsekvensen av polarisering? En gång för länge sedan fick jag se detta med mina egna ögon.
I det första kapitlet i min essäbok Navigation i mångfalden berättar jag om de upplevelser jag hade när jag reste i Rwanda under folkmordet 1994. Jag skildrar en resa med en rebellofficer som visade en plats där människor hade blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en omskakande upplevelse kan jag lova.
Kapitlet avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening.
Jag besöker ett fängelse och träffar mördarna
I bokens andra kapitel berättar jag om mitt besök i ett rwandiskt fängelse, med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var två år efter folkmordet. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga.
På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag.
Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?
En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: "Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss."
Smicker och rädsla, med andra ord. Utan inre försvar mot giftiga passioner börjar något ge vika. Integriteten spricker – och själen blir till salu. Sluga demagoger och agitatorer utnyttjar tillfället för att manipulera och kontrollera. De har ingen användning för egenskaper som medkänsla och gott omdöme.
Besöket i fängelset gjorde mig förvånad. Hur kunde så till synes trevliga och vänliga människor bli så grymma och brutala i vissa situationer? Var detta en samling extremt sjuka individer? Eller var de människor som inte skiljer sig så mycket från oss?
Jag tror att de är mer lika oss än vi vill erkänna. Problemet med rädsla, vrede och hat berör även oss. Vi behöver alla utveckla ett inre försvar mot den "mörka sidan". Vem är helt immun mot ondskans stora drivkraft – den berusande maktkänslan? Finns det någon som har en inre kompass som fungerar perfekt?
En felinställd kompass kan skapa ett helvete på jorden och leda till ett andligt fängelse. Vi behöver vägledas mer av vishet och medkänsla.
Vad gör oss mänskliga?
Men varifrån kommer denna inre kompass? Är den något vi föds med, eller något som måste formas?
De rwandiska fångarna hade inte fötts som mördare. Något i deras fostran, eller brist därav, hade lämnat dem oskyddade. Det väcker en djupare fråga om vad som faktiskt formar en människas moraliska kompass, och vad som skiljer detta från att bara lära någon att lyda.
Det finns en grundläggande skillnad mellan att dressera ett djur – som en hund – och att fostra en människa. En hund kan vara ostyrig till en början, men med belöningar och straff kan den formas till att bete sig väl. Den lär sig att vifta på svansen åt välbekanta ansikten och att skälla på främlingar.
Till skillnad från djur är människan kapabel till moralisk utveckling – formad av förnuft och medkänsla snarare än av belöningar och straff. Integritet kan inte påtvingas utifrån; den måste växa fram inifrån.
Men vad händer om vi uppfostrar ett barn som om det vore en hund? I bästa fall blir det väluppfostrat – men utan en äkta känsla för rätt och fel. Det kan lära sig att "skälla" på främlingar enbart för att de är annorlunda. Det kommer att sakna en inre moralkompass.
Dopaminkompass eller Logos-princip
Vad som känns rätt är inte alltid sant. Vad som känns bra är inte alltid gott. Denna förväxling är en urgammal fälla. Hjärnan vill inte alltid vårt bästa.
Människans hjärna har ett inbyggt belönings- och straffsystem. När vi lyckas med något frigörs dopamin, en signalsubstans som ger oss en känsla av tillfredsställelse. När vi däremot misslyckas skapas en känsla av obehag som skall hålla oss tillbaka. Det är ett slags biologisk morot och piska.
Men tänk om vi får en dopaminkick av att lyssna på skvaller om andra? Eller när vi känner skadeglädje över att någon vi ogillar råkar illa ut? Eller när vi hatar och föraktar en viss grupp? Eller när vi blir berusade av en känsla av kontroll och makt? Det känns bra i stunden – men det är inte nödvändigtvis gott.
Vårt biologiska belöningssystem är helt enkelt inte någon tillförlitlig moralkompass. Pannloben är – i grova drag – vårt biologiska säte för förnuft, självbehärskning och empati. Denna styrcentral är som en muskel som behöver konstant träning för att inte förtvina. Det handlar inte om att trycka ned varje dopamin-impuls utan om att skapa balans i systemet.
Redan under antiken anade man detta. Aristoteles kände förstås inte till hjärnans anatomi. Han använde inte ord som ”neuroplastisk omprogrammering”. Men han förstod precis vad det handlar om: vikten av att forma goda vanor och att öva sig i dygd. Detta är ett belastat ord – förknippat med moralism och egenrättfärdighet. Men det är ju precis detta som mycket av en sund barnuppfostran går ut på: att lära sig att inte genast följa varje impuls.
Men dygd och impulskontroll måste riktas mot något – en måttstock utanför oss själva. De gamla grekerna hade ett ord för det här: Logos – en gudomlig ordningsprincip och ett förnuft som står över våra flyktiga känslor. För kristna är Logos mer personlig och förknippas med Kristus – en andlig mall, en urbild som vi kan orientera oss mot.
I en Logos-befriad kultur avvisas idén att det finns något som står över oss och som vi behöver anpassa oss till. Då blir känslan själva måttstocken: Vad som känns rätt är sant – vad som känns bra är gott. Ibland är det så, men långt ifrån alltid.
Förväxlingen visar sig i till exempel högerpopulismen, som frodas av syndabockstänkande, misstro, hat och förakt. De tror på demagoger som kan säga och göra precis vad som helst. Att de ljuger konstant och handlar skamlöst är själva attraktionen – eftersom det skapar en dopaminkick.
Vänsterpopulismen är inte mycket bättre. Aktivister hamnar ofta i fällan att externalisera. Bovarna är alltid ”de andra” – strukturerna, systemet, motståndarna. Detta är inte nödvändigtvis fel, men att lägga allt ansvar utanför sig själv kan vara en flykt – från insikten att även vi själva kan drivas av lustfyllt hat, viljan till hämnd och behovet av kontroll. Med sådana drivfjädrar kan det inte bli någon verklig förändring.
Hela samhällen kan fastna i denna fälla: vad som är rätt och fel avgörs av dopaminkompassen. En sådan kultur är inte fri. Att vi behöver en Logos-princip är uppenbart, frågan är vilket slag.
Logos kan förstås som vissa abstrakta ideal. Men idealens renhet leder ofta till avsky och förakt för ofullkomliga människor som inte lever upp till dem. Även om idealen är ”tolerans” och ”ödmjukhet”, kommer man att förakta dem som inte är tillräckligt toleranta och ödmjuka. Detsamma gäller demokrati, vetenskap och upplysning. Idealen är bra, men idealismen undergräver alltsammans. Dygd handlar om övning – inte att dekorera sig själv med fina medaljer.
De två stora Logos-traditionerna
Det finns två traditioner som söker förbinda människan med Logos. De brukar symboliseras med ”Aten” och ”Jerusalem”. Aten står för filosofi, förnuft och bildning. Jerusalem representerar tro, andlighet och hopp.
De gamla grekiska tänkarna uppmanade till självreflektion. ”Känn dig själv”, sade de. Sokrates ansåg att ett liv utan självreflektion – ett ”oreflekterat liv” – är utan mening. Platon, Aristoteles och de gamla stoikerna menade att Logos – den gudomliga ordnings- och förnuftprincipen – är avgörande för att vi ska kunna växa och utvecklas som människor.
En Kristus-Logos är personlig och en röst från en annan värld. Den är tålmodig och mild. Den blåser inte upp egot. Den för inga räkenskaper över oförrätter, men den gläds över rätt och sanning. När hjärnans högljudda signaler tystnar, kan vi börja öva oss i att följa det som är sant och gott. Då blir vi en del av tillvarons episka drama: Logos blir kött och tar sin boning bland oss.
Aten och Jerusalem – två röster, två vägar, två arv som burit generationer med sig genom seklerna. Den som älskar den ena och vill lämna den andra därhän, kan gott göra så.
Men den som lyssnar på båda upptäcker snart att de inte är fiender utan allierade. Förenade blir de starkare än var för sig. Förnuftet ger tron skärpa och klarhet; tron ger förnuftet frihet och styrka.
Härnäst skall vi se närmare på de sju klassiska dygderna. Tro, hopp och kärlek kommer från Jerusalem. Klokhet, rättrådighet, måttfullhet och mod kommer från Aten. Tillsammans utgör de ett bålverk mot de mörkaste passionerna.
💬 Idéer växer i gruppchattar 🌱