1. UTBRYTNING: Att ta sig ur de giftiga passionernas fängelse

En otäck syn

Vad är den värsta tänkbara konsekvensen av polarisering? En gång för länge sedan fick jag se detta med mina egna ögon.

I det första kapitlet i min essäbok Navigation i mångfalden berättar jag om de upplevelser jag hade när jag reste i Rwanda under folkmordet 1994. Jag skildrar en resa med en rebellofficer som visade en plats där människor hade blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en omskakande upplevelse kan jag lova.

Kapitlet avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening.

Jag besöker ett fängelse och träffar mördarna

I bokens andra kapitel berättar jag om mitt besök i ett rwandiskt fängelse, med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var två år efter folkmordet. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga.

På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag.

Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?

Vägen till den mörka sidan

En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: "Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss."

Smicker och rädsla, med andra ord. Sluga demagoger och agitatorer utnyttjar dessa svagheter för att manipulera och kontrollera människor. De har ingen användning för egenskaper som medkänsla och gott omdöme.

Rädsla och smicker kan störa den inre kompassen och leda oss i fel riktning. Jag kan bara spekulera om vad fångarna tänkte och trodde, men jag misstänker att de aldrig hade fått lära sig att detta är ”vägen till den mörka sidan”. Rädsla, vrede, hat, lidande – vid någon punkt måste man kunna bryta den onda kedjan. Är det inte sådana här saker som kyrkorna borde lära unga människor?

Besöket i fängelset gjorde mig förvånad. Hur kunde så till synes trevliga och vänliga människor bli så grymma och brutala i vissa situationer? Var detta en samling extremt sjuka individer? Eller var de människor som inte skiljer sig så mycket från oss?

Jag tror att de är mer lika oss än vi vill erkänna. Problemet med rädsla, vrede och hat berör även oss. Vi behöver alla utveckla ett inre försvar mot den "mörka sidan". Vem är helt immun mot ondskans stora drivkraft – den berusande maktkänslan? Finns det någon som har en inre kompass som fungerar perfekt?

En felinställd kompass kan skapa ett helvete på jorden och leda till ett andligt fängelse. Vi behöver vägledas mer av vishet och medkänsla. Inte bara kroppen utan också själen behöver medicin och motion. Alla behöver bygga upp en inre hälsa och motståndskraft.

Gott och ont

Är kampen mellan gott och ont en yttre eller inre konflikt? Den skrämmande verkligheten är att karismatiska narcissister kan bli ledare för nationer. Dessa individer tror att makt är rätt och de kan förföra miljontals människor till att blint följa dem. Hitler är ett typexempel. När detta händer finns det en extern konflikt. Då måste vi göra motstånd med fasthet, beslutsamhet och oräddhet.

Men när vi ser dramat i världen enbart som en kamp mellan ”vi” och ”dem” – vi som är goda mot dem som är onda – då går vi en farlig väg. När vi tycker att vi är moraliskt överlägsna andra människor, anser vi att vi har rätt att förödmjuka och trycka ned dem. Om vi kallar andra för ”monster” riskerar vi att själva bli ”monster”. Vi kan bli så blinda att vi inte ser självmotsägelsen. Det är då vi förlorar vår moraliska kompass.

Kampen mellan gott och ont är inte bara något som sker där ute, i världen eller mellan nationer. Det är något som utspelar sig inom var och en av oss.  

De gamla grekiska tänkarna uppmanade till självreflektion. ”Känn dig själv”, sade de. Sokrates ansåg att ett liv utan självreflektion – ett ”oreflekterat liv” – är utan mening. Detta är avgörande för att vi ska kunna växa och utvecklas som människor.

Många kyrkor ägnar en del av mässan åt självbesinning och bekännelse. De menar att den gudomliga kärleken befriar oss från rädsla och minskar behovet av falska försvar och ursäkter. Det gör det lättare att erkänna och hantera våra egna mörka sidor. Självinsikt är nyckeln till att undvika moralisk blindhet.

Dessa två traditioner brukar symboliseras med ”Aten” och ”Jerusalem”. Aten står för filosofi, förnuft, bildning och forskning. Jerusalem representerar tro, andlighet, gudomlighet och hopp. Detta är den goda alliansen som vi behöver återupptäcka och återuppliva!

2. REFORMATION: Kampen i centrum av dagens politiska storm

Att göra affärer med högre makter

Platon skrev en intressant och underhållande dialog som heter Eutyfron. I denna dialog samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som expert på gudomliga ting. Sokrates var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är.

Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare. Men efter en stunds diskussion blev det tydligt hur han egentligen trodde. För Eutyfron innebar fromhet att ha en transaktionell affärsrelation med gudarna: belöningar och förmåner i utbyte mot offer och vördnad. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. 

Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.

Sokrates gillade inte detta och tyckte att Eutyfron var en lat tänkare. Han förkastade denna ”makt är rätt”-filosofi. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera.

Platon såg faran i att överbetona ”vilja” och ”makt” som de viktigaste egenskaperna hos Gud (eller gudarna). När detta sker riskerar man att överge förnuftet och förkasta moraliska principer helt och hållet, vilket leder till etisk nihilism. Vår enda plikt är då att ”lyda order” utan att tänka.

Dyrka inte maffians gudfader!

Många tror att det går att ingå ett "avtal" och en affärsrelation med Gud. De använder tron för att köpa sig förmåner och privilegier. Quid pro quo: Rätt tro belönas med jordisk och evig lycka. Gudsbilden påminner lite grand om maffians gudfader, som ger beskydd och privilegier till dem som är trogna och betalar. Detta sätt att tänka om Gud påverkar mer än bara den personliga tron – det formar hur man ser på makt, ledarskap och till och med politik.

Detta kan bidra till att förklara ett av de mest förbryllande fenomenen i dagens politik: Varför ger så många religiösa människor sitt orubbliga stöd till omoraliska och skrupelfria ledare? Varför har de accepterat en faustisk pakt? Många är villiga att sälja sin själ för status, makt och inflytande. På så sätt möjliggör de för demagoger att skapa en värld där lagar och principer inte längre spelar någon roll – en värld där makt är rätt och de starkare kan göra vad de vill mot de svagare.

Hur kan detta ske? Här är ett möjligt svar: Om folk tror att Gud är som en ”maffiaboss” är det inte förvånande om de tror han utväljer ledare som beter sig på samma sätt. De ser inget fel i att stödja politiker som har ett transaktionellt tankesätt. För dem blir det viktigare att skaffa förmåner och privilegier än att fokusera på värderingar och principer.

Vi behöver påminnas om en av de mest värdefulla och befriande insikterna från den protestantiska reformationen, som leddes av Martin Luther på 1500-talet: Vi måste överge all tanke på ”tjänster och gentjänster” i relation till Gud. Tron handlar om nåd, inte om transaktioner. Gud är inte en maffiagudfader.

I centrum av dagens stora politiska storm pågår en kamp om kristendomens själ. 

Inget köpslående med Gud

Enligt den lutherska traditionen är frälsningen inte baserad på ett avtal av typen ”gör X så blir du frälst”. Anta att någon säger: ”För att bli frälst och undvika straff är det nödvändigt att bekänna sin synd, ångra sig och visa ödmjukhet.” Sådana villkor kan underminera just de dygder de är avsedda att främja: ånger och ödmjukhet.

Detta framställs som ett fritt val, men för många kan det kännas mer som ett ”erbjudande under pistolhot” – be om nåd eller dö! Kan bekännelser under hot vara äkta och trovärdiga? Är inte risken att man blåser upp sin synd och skuld och bekänner allt möjligt i blotta förskräckelsen? Sådana hot uppväcker självbevarelsedriften och inte förmågan till självinsikt.

”Visa ödmjukhet, annars...” Vi kan föreställa oss en person som strävar efter ödmjukhet för att bli frälst. Han bekänner att han är full av synd och egoism. Han förnekar sig själv och hävdar att han är värdelös. Han säger att alla hans ansträngningar är lönlösa och att han inte förtjänar någonting. Men paradoxalt nog kan denna övning i självförakt vara en handling av stolthet. Hoppas han i hemlighet att Gud kommer att beundra honom för hans ödmjukhet? Börjar han förakta dem som han tycker inte är lika ödmjuka som han själv? Om han är stolt över sin ödmjukhet är han allt annat än ödmjuk.

”Gör X så blir du frälst!” Men hur vet man att man gör X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet? Det finns bara två alternativ. Antingen tvivlar man på om man har uppfyllt kraven, vilket leder till rädsla och ångest. Eller så tror man att man har det, vilket leder till självbelåtenhet och självrättfärdighet. Rädsla eller fåfänga – det finns ingen utväg.

I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet. Men detta transaktionella tankesätt leder till ytlighet – det främjar inte sann självkännedom eller ett reflekterat liv.

"Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.", sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en transaktionell tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. "Vem kan då bli räddad?", frågade de. "Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’" 

Den lutherska traditionen lär att människan inte kan rädda sig själv. Vi måste avstå från våra inbillade privilegier och illusionen att vi har någon kontroll. Till en början kan denna idé verka oroande – till och med skrämmande. Men i slutändan är det djupt befriande.

3. TILLIT: Trons vågspel startar ett äventyr och ger livet en riktning

Ett andligt vaccin

Kyrkans symboler och mysterier kan verka egendomliga och uråldriga. Många avvisar dem föraktfullt som ”gamla dogmer”. Vi behöver förstå hur kraftfulla symboler kan vara. De berör på en djupare nivå och kan vara mycket starkare än ord och begrepp. Bilden av korset har påverkat hela vår kultur. Det var en vändpunkt i historien.

Före Kristus var korset en ren maktsymbol. Det var inget annat än ett brutalt avrättningsredskap. Den representerade romarrikets förmåga att förslava människor genom att skrämma dem till underkastelse.

Efter Kristus blev korset det rakt motsatta: en symbol för kärlek. Detta är ett radikalt bildspråk. Det är en berättelse om Guds medlidande med de maktlösa. Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han vill förlåta. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna och makten de älskar. Berättelsen om korset skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Makt och maktutövning upphör att fascinera. Gudsdyrkan är inte lika med makt-dyrkan. 

Valet: Kontroll eller tillit

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att använda tron som en hållhake för att få kontroll över Gud. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

• "Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset."
• "Budskapet om Kristus ger mod att lita på att Gud är god."

Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll? Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet. Det här skapar en enorm rädsla för att tänka fel. Resultatet blir en stark tro på sin egen felfrihet. Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.

Ett befriande vågspel

Enligt den lutherska tron är alla religiösa mutförsök verkningslösa. Tron att man kan ha kontroll över sitt eget öde är en illusion. Detta är i själva verket ett glatt budskap. Vi behöver inte tro på grund av rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället öppnas vägen för en frivillig tro som berör på rätt punkt.

Bonhoeffer skrev:

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: "Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!"

Varför detta behov att jämföra sin tro med andras? Varför denna önskan att göra nåden till en rättighet? Vill man inte släppa taget kan äventyret aldrig börja.

Tron är ingen magisk formel som gör Gud vänligt sinnad. Tron handlar inte heller om att prestera ett visst själstillstånd för att få en biljett till himlen. Att tro är att kasta sig i Guds armar och lita på att han är god och vill hjälpa oss. Först då är det möjligt att skifta fokus till det som har verklig betydelse. Och först då är det möjligt att ta Gud och den kristna tron på verkligt allvar.

Ingen dressyr för människor!

För en del är det mer logiskt att en rätt tro ska löna sig. De tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. "Vad tjänar det annars till att vara kristen?", undrar de.

Är det inte bättre att följa honom för att man verkligen vill göra det? En sann tro är frivillig och behöver ingen belöning. Belöning och straff kan användas för att dressera djur. En människa bör utvecklas på ett annat vis: som en fri och ansvarig person med inre integritet. 

Det viktigaste i livet är sådant som medkänsla, omdöme, självinsikt, ödmjukhet, sanningskärlek, ansvarighet och integritet. Sådana här saker kan inte köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara kultiveras i en fri relation. Detta kan bli verklighet när vi tror att Guds kärlek är en omsorg om själens hälsa.

Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket "att följa Kristus".

Följ denne unge man!

För att få kalla sig kristen krävs två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som gick på jorden för tvåtusen år sedan. En del av hans ord och handlingar kan vara svåra att förstå eftersom han levde i en annan tid och kultur. Men det är tydligt att han hade mod och en mycket stark känsla av syfte och mening.

Det sägs att han levde i öknen i fyrtio dagar för att visa sin förmåga att stå emot frestelser. Djävulen erbjöd honom alla världens riken om han ville dyrka honom. Han avvisade erbjudandet och valde i stället den frivilliga ödmjukhetens och självuppoffringens väg. Från den stunden predikade han, utförde mirakel och botade sjuka.

Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.

Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.

På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. På den dagen ska det  bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga. Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud, menade han.

När han kallade sina lärjungar erbjöd han dem inte ett liv i bekvämlighet och välstånd. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över.

Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Endast genom mig, sa han, kommer ni att finna sådan tro och frihet. Det är detta som är vägen, sanningen och livet.
 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär först och främst att lära sig att inte hata och förakta.

4. MOGNAD: En listig orm viskar att vi inte behöver förändras

Är människor dåligt programmerade robotar?

Det finns troende som har en mycket pessimistisk syn på människan. De tänker att hon är rakt igenom fördärvad och att hon aldrig kan förbättras. En mörk människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.

Men om människan är ett hopplöst fall, är det inte hennes fel att hon är som hon är. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar. Genom att förneka ansvaret trollar man bort synden. En felprogrammerad robot behöver ju inte be om förlåtelse. Detta är knappast vad den kristna tron på nåden handlar om.  

Att erkänna sin hjälplöshet, vanmakt och oförmåga är en sak. Att erkänna sina synder är något helt annat. Det är viktigt att inte röra ihop det här. Säg att någon ber så här: "Ack, jag är slav under mina begär och kan inte göra rätt!". Detta är ingen syndabekännelse. Att vara hjälplös är ingen synd. Den som är hjälplös bör be om hjälp och inte om förlåtelse.

Det pinsamma är ju att man ibland gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. Ofta är det egentligen inte alls svårt, och många gånger är det helt och hållet ens eget fel. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man tar ansvar för sina felsteg. En del väljer den lätta utvägen. I stället för att erkänna sina misstag (vilket kan vara rätt smärtsamt) erkänner de sin oförmåga och vanmakt (vilket ofta blir en behaglig övning i självömkan). 

Vi människor är skapade med möjligheten att utveckla goda egenskaper, som förnuft och empati. Det är just detta – paradoxalt nog – som gör oss till syndare. För problemet är att vi inte utvecklar och använder dessa förmågor så mycket som vi borde. Eller så använder vi dem på ett felaktigt sätt.

Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta ska vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning.

En farlig urspårning

Det finns två fällor vi måste undvika. Det första är att tro att man måste vara stark, duktig och framgångsrik för att bli accepterad och ”frälst”. Detta är villkorlig kärlek. Det leder till stress och prestationsångest, för man kan aldrig veta om man är bra nog.

Den andra fällan är att man måste vara svag, misslyckad och allmänt miserabel för att bli accepterad. Även detta är villkorlig kärlek. Det skrämmer till passivitet och hindrar människor från att växa och utvecklas. ”Styrkan kommer, styrkan går, Gud förbliver fader vår” – detta är sann ovillkorlig kärlek!

För vissa är evangeliet – det glada budskapet – att Gud inte förväntar sig något av oss människor. Inget gott kan komma från oss, så självförtroende är syndig stolthet. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop. Personlig utveckling blir något farligt.

Är detta att tillbe en kärlekslös Gud? Är inte äkta kärlek inspirerande? I stället för att vara en källa till stress kan höga förväntningar vara upplyftande. Tillit till Gud kan kombineras med ett sunt självförtroende.

Vad händer om folk skräms till passivitet och inte vågar mogna och utvecklas? Vad blir följden när tron enbart handlar om att vila i en skön och behaglig känsla? Det känns befriande att slippa personligt ansvar. Det känns bra att slippa bot och bättring. Det känns rofyllt att vila i den sköna illusionen att vara ödmjuk.

"Billig nåd är nåd utan efterföljelse, sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. "Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende." Till hans stora förskräckelse såg han hur lätt det var för nazisterna att manipulera dem. Han trodde att det enda sättet för dem att vakna upp ur sin moraliska självbelåtenhet var en förhöjd känsla av yttersta ansvar inför Gud.

De som tonar ned vikten av att följa Kristus kan inte bygga upp motståndskraft mot den faustiska pakten.

Ormen och storinkvisitorn

Människans stora problem är arvsynden: lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker. Typiska exempel är mobbning, hämndfantasier, skadeglädje, hånflin – och den berusande maktkänslan. Onda handlingar uppfattas inte som onda eftersom de känns behagliga. Det är lätt att gilla ondskan. Finns det någon som är helt fri från detta?

En listig orm viskar i örat: "Alla dina behagliga känslor är goda känslor!" Den vill övertyga oss om att detta inte alls är något problem. Vi är bra precis som vi är. Vi ska bejaka vår inre natur och inte förställa oss. "Det som känns naturligt måste vara rätt!", viskar den. "Detta är att vara autentisk och sann mot sig själv!"

Storinkvisitorn är en legend som berättas i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Den handlar om ett möte mellan Kristus och en gammal inkvisitor som anordnade kättarbål i Spanien på 1500-talet.

Storinkvisitorn anklagade Kristus för att han inte ville lyssna på den "kloke och fruktansvärde anden" i öknen den där gången. Detta, förklarade inkvisitorn, var ett allvarligt misstag. Han borde inte ha stått emot maktens frestelser.

Inkvisitorn slungade anklagelser mot Kristus. Den onda anden, förklarade han, hade en djupare förståelse för den mänskliga naturen. Att frivilligt välja det goda överstiger människornas kapacitet. Människor vill inte ha frihet, hävdade han. De vill ha bröd, skådespel och auktoritet. De längtar efter att få veta vad de ska tänka, vad de ska tro och hur de ska leva. De vill se storslagna spektakel och maktdemonstrationer. Kyrkan, menade han, måste anpassa den kristna tron till människors svagheter.

Du har ålagt mänskligheten en grym och onödig börda, förklarade inkvisitorn för Kristus. Ett liv i frivillig efterföljelse är för svårt för de flesta människor. Vi, kyrkan, måste rätta till ert misstag, sade han. Vi måste vara barmhärtiga mot människor och lätta på denna tunga frihetsbörda, detta plågsamma ansvar. Vi måste ge dem vad de helst av allt vill ha: säkerhet.

Under hela denna passionerade tirad betraktade Kristus inkvisitorn utan att säga ett ord. När inkvisitorn äntligen var färdig förväntade han sig ett svar, ett argument, en vederläggning. Istället närmade sig Kristus honom långsamt och – till den gamle mannens stora förvåning – kysste honom varsamt på läpparna. Inkvisitorn ryste till. ”Gå”, sade han, ”gå och kom aldrig mer tillbaka... kom aldrig mer tillbaka... aldrig, aldrig!” 

5. KLOKHET: Hur en tillitsfull tro kan vara förnuftets bästa vän

Världsförbättrare behöver denna dygd

Att skapa en verklighetsbild är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar omdöme kan pussla ihop vad som helst. Resultatet blir en förvrängd världsbild. För att passa ihop bitarna behövs den enkla insikten att man kan tänka fel. 

Vi lever i en komplicerad och problemfylld värld. Nu mer än någonsin behöver vi lära oss konsten att foga ihop en riktig bild av verkligheten.

Det är många idag som vill arbeta för en bättre framtid, och det är bra! Tyvärr är det vanligt att goda intentioner förenas med alltför säkra åsikter. Risken är att saker i stället förvärras.  Tvärsäkra idealister behöver lära sig att det inte räcker med goda avsikter. Även klokhet är en dygd.

I denna komplicerade värld är det sällan möjligt att vara helt tvärsäker på någonting. Det man kan sträva efter är ett gott omdöme.

Konsten att lägga pussel

Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga pusselbitarna på plats. Med lite vilja går det att skapa vilken bild som helst. För att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna "stycka upp varje företeelse" och att kunna "se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick". Idag kallar vi detta för analys och syntes.

• Analys: De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.
• Syntes: De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.
  

Sokrates sade: "Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka."

Det gäller att både kunna se skillnader mellan likartade ting och att se likheter mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Utan analytiskt tänkande går det lätt över styr. Om man bara vill, går det att koppla ihop nästan vad som helst. Ett exempel på detta är konspirations­teorier, där en viss grupp människor associeras med all världens elände. Även politiska ideologier kan måla upp fiendebilder på ungefär samma sätt. Manipulativa demagoger – bedrägeriets mästare – kan få människor att helt fastna i denna mentala fälla.

Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Allting måste gå ihop: Bibeln, historien, världshändelserna, vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald?

Syntetiskt pusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Vad händer om vi följer minsta motståndets lag? Är inte risken att vi skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi börjar inbilla oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Med hjälp av fantasifulla associationer går det att se samband mellan allt möjligt och övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.

Verklig tro handlar inte om tvärsäkerhet

För den som tror på Gud finns en överraskande väg ut ur ”tokerifällan”. Målet är att hitta en metod för att inte bli alltför fäst vid sina idéer och att öppna sig för möjligheten att man kan ha fel.

Det börjar med att erkänna – ganska kontraintuitivt – att ens trosförmåga är ganska svag. Det är omöjligt att få allting att gå ihop. Vi kan glädja oss över att läsa om hur Kristus utförde underverk, som hur han förvandlade vatten till vin i Kanan. Samtidigt kan det vara svårt att tro att naturlagarna kan sättas ur spel. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid får det ena att gå ihop med det andra? Det är ju han som skapat vårt förnuft så rimligen borde han förstå att sådana här saker kan göra oss förbryllade. 

En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. Istället för att förlita sig på sin egen trosförmåga, kan man flytta fokus från sig själv till Gud, som ser och förstår alla våra bryderier. "... om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt."

I svagheten är kraften störst, sade Paulus. En svag trosförmåga kan betyda större tillit. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

Luther skrev i Stora katekesen:

Tron som en kopernikansk revolution

En tillitsfull tro skapar en ny fixpunkt som gör det lättare att rubba ens självcentrerade tankebanor. Detta kan liknas vid en "kopernikansk revolution". Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och placerar det gudomliga i centrum. 

Förnuftet kan göra misstag och foga ihop saker som egentligen inte alls hör ihop. Ens politiska och religiösa övertygelse kan bygga på rädsla och själviska önskningar. Att totalt förlita sig på sådant skapar en egocentrisk världsbild. Den som i stället fäster sitt hjärta vid Gud får en ny fixpunkt. Detta får allting att framstå i en bättre belysning.

Det är bra att ha insikter och åsikter men man bör inte klänga sig fast vid dem. Förtröstan på nåden hör ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Ens föreställningar kanske behöver korrigeras och förbättras. På så vis kan tron bli en drivkraft till sanning och bildning. 

Att fästa sitt hjärta vid Gud innebär att inte fixera sig för mycket på en eller annan idé. Detta öppnar för den viktiga förmågan att hålla två motsatta idéer i huvudet samtidigt (integrering). Det blir lättare att lägga livets stora pussel eftersom det spelar mindre roll om ens världsbild rubbas då och då. Tillitstron är förnuftets bästa vän.