6. ILLUMINERING: Bildning som en väg ut ur skugglandet

Ditt bibliotek är ditt paradis

Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam var en förespråkare för klassisk bildning. Han förstod att människan är full av brister, men han hade hopp om att hon kan förbättras. Hon kan bli Guds medskapare genom nåden. Han hyllade medkänsla, ödmjukhet och måttfullhet. "Ditt bibliotek är ditt paradis", sade han. 

Martin Luthers vän och kollega Philipp Melanchthon var inne på samma linje. Även han insåg vikten av bildning. Melanchthon kombinerade reformationens principer med det klassiska arvet från antikens Grekland och Rom. Detta lade grunden till en rik intellektuell tradition.

Tyvärr verkar många lutheraner i dag ha försummat detta. Nu är det dags att återupptäcka och återuppliva vårt bildningsarv!

En dyrbar skatt som inte får förloras

En lämplig startpunkt är de gamla grekerna. Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, sexism, rasism och fascism. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant.

Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Både framgångar och misslyckanden kan vara relevanta för oss.

Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se "likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting". På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa.

Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. För att avancera framåt behöver vi lära av historien. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero. 

Sökandet efter den bästa styrelseformen

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.

Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde.

Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. Deras samhälle präglades av extrem kollektivism och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. 

Aten och Sparta representerade två motsatta politiska ideal och kämpade om inflytande bland de grekiska stadsstaterna. Dessa två idéer ligger fortfarande på många sätt i strid med varandra.

Den ena idén säger att alla medborgare är i princip är jämlikar och att alla skall få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik dialog göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. 

Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i "de smarta och upplysta" och "de dumma och oupplysta". För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

Platon bodde i Aten men han följde den andra linjen. Han ville införa aristokrati – "de bästas välde", ett styre av en ädel och kultiverad elit. Han var ytterst kritisk till demokratin, som han menade ger fritt utlopp för passioner och oförnuft. Förr eller senare kommer den att urarta i tyranni, hävdade han. Vår demokratis stora utmaning är att visa att Platon hade fel på den punkten.

Vi bör dock komma ihåg att det vi idag kallar för demokrati är mer ett arv från antikens Rom än från Aten. Cicero levde i den romerska republiken som hade en sorts blandad styrelseform: monarki, aristokrati och demokrati. Ett styre av en ledare kan skapa handlingskraft. Ett styre av de klokaste kan ge expertkunskap. Ett styre av vanligt folk kan främja sunt förnuft. Cicero menade att en väl designad konstitution tar det bästa från varje.

Vi kan lära av Platon

I ett kapitel i essäboken Navigation i mångfaldenberättar jag om mitt arbete med vattenförsörjning i inbördeskrigets Nepal, under maoisternas uppror. Där argumenterar jag för Karl Poppers idé om det öppna samhället. Popper är känd för sin hårda kritik mot Platon. Alltför hård, enligt min mening. Även vi som tror på demokrati kan lära av Platons idéer.

Platons skepticism mot demokratin kan vara svårt att ta till sig. Det blir dock mer begripligt när vi inser att han främst kritiserade det vi kallar för populism. I dag är vi smärtsamt medvetna om hur lätt demokratier kan falla in i ett mörker. Populism kan skapa en maktkult som leder till inkompetent ledarskap, auktoritärt styre och tyranni.

Vi kan också relatera till idén Platons kända liknelse om grottan. Vi bombarderas ständigt med osäker information från alla håll och kanter. Det är svårt att skilja fakta från fiktion. Falska nyheter sprids snabbt och många fastnar i en förvrängd bild av världen. Det känns som om vi lever i en skuggvärld där vi förväxlar illusioner med verklighet. Vi längtar efter äkta kunskap och en sann förståelse av världen.

Illusionen om frihet i skugglandet

Är detta frihet?

• Att säga vad som faller en in utan hämningar.
• Att följa sina impulser och göra vad man vill.
• Att ge fritt utlopp för sitt uppblåsta ego.
• Att ge fria tyglar till sitt åt sin inre tyrann.

Handlar inte sann frihet om att frigöra sig från sådana snäva och självcentrerade horisonter? Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet handlar inte om brist på yttrandefrihet utan snarare om vår benägenhet att förslava oss själva.

I boken Tankelivets frigörelse beskrev Ahlberg hur vi människor är mästare på att övertyga oss själva om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och antipatier. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för sociala fördomar och vidskepelser. Han skrev:

I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner. Frihet att blåsa upp sitt ego och ge det fritt utlopp. Ens eget tyckande blir något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.

Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. En sådan subjektivism gör att man blir ett enkelt byte för dem som är skickliga på att manipulera känslorna.

Ahlberg menade att fascism och andra totalitära ideologier baseras på primitiv subjektivism. Kollektiva känslor av smicker, hat och hämnd tros vara goda eftersom de känns behagliga.

Vägen ut ur skuggvärlden

Här kan Platon vara en vän i nöden. I dialogen Staten lade han visserligen fram en del odemokratiska och smått absurda idéer. För hans samtida i Aten var det chockerande att han använde Spartas kollektivism som modell. Hans elev Aristoteles tyckte att han gick på tok för långt.

Samtidigt finns en del i Staten som är förvånansvärt progressivt. Sokrates målade upp ett idealsamhälle där bildade och ädla ledare styr. Platons egen bror Glaukon lyssnade och var djupt imponerad:

Kloka kvinnor måste utbildas så att de skall kunna styra samhället som filosof-drottningar, menade feministen Platon. I Aten 400 f.Kr. var detta en revolutionerande idé. Tyvärr var det ingen som nappade på den. 

I Staten finns både bra och dåliga politiska idéer. Men vad som framför allt kan vara relevant för oss idag är inte dess politik utan dess psykologi och dygdetik.

Platon delade in själen i tre delar. Den första är förnuftet och den andra är begären och drifterna. Den tredje kan beskrivas med ord som kampvilja, ambition, passion och handlingskraft.

Kaos uppstår när till exempel begären börjar styra över förnuftet. Eller när handlingskraft blir en ohämmad vilja till makt. Det får inte råda ett inre inbördeskrig mellan de tre delarna, menade Platon. Han skrev:

Inre hälsa är att skapa inre harmoni. Själens tre delar (förnuft, vilja och begär) behöver samordnas, så att var och en får sin rätta plats och funktion, ansåg Platon.

En oordnad själ är bunden av sina begär. Den är fixerad vid oreflekterat ”tyckande” och dåligt grundade åsikter. Det är som att vara fastkedjad i en dunkel grotta och förvillas av skuggor och illusioner. "Det godas idé" är som solen som får allting att framstå i sin rätta belysning.

Vägen ut ur grottan är bildning och dygd, menade Platon. Han reflekterade kring det som senare skulle kallas för de fyra kardinaldygderna. Idag skulle vi kunna tolka dem ungefär så här:

• Klokhet, t.ex. att veta vad man inte vet.
• Rättrådighet, t.ex. att skilja mellan sak och person.
• Måttfullhet, t.ex. att inte gå till ytterligheter.
• Mod, t.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.
  

Kan en demokrati fungera väl utan de platonska kardinaldygderna?

7. STYRKA: Att hålla huvudet högt när allt ser ut att gå fel

Väst måste återfinna sin kompass

Grekernas idéer fördes vidare till romarna, som utvecklade en livsfilosofi som heter stoicism. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Stoikernas filosofi innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst.

På flera sätt är den inbyggd i kristendomen. Många av de kristna kyrkofäderna, och förmodligen också Paulus, var påverkade av stoikerna. Luther, Melanchthon och Erasmus hade en sak gemensamt: Alla tre gillade Ciceros skrifter, som innehåller många stoiska idéer.

Alf Ahlberg skrev: "Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom." Han menade att den västerländska humanistiska traditionen har formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Den utvecklades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen. Han skrev att detta är "den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror".

Syntesen mellan stoicism och kristendom är ursprunget till en ovärderlig skatt: tron på de mänskliga rättigheterna. Den uppstod inte fix och färdig, utan mognade och utvecklades under historiens gång. Det skedde till stor del genom Cicero under antiken, och sedan genom kristna filosofer som till exempel Thomas av Aquino under medeltiden och Locke och Kant under upplysningen.

Det finns stunder då västvärlden helt tycks ha tappat sin moraliska kompass. Det är då vi behöver återknyta till våra historiska och andliga rötter.

Inte känslokyla!

En vanlig missuppfattning är att stoicism måste leda till känslokyla. Det är sant att den kan gå till överdrift, men vad den i grunden handlar om är självkännedom och självkontroll.

Det gäller inte att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. För mycket stoicism är skadligt, men i måttfulla doser är den hälsosam. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en modern arvtagare till stoicismen.

Övningar för själen

Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates livsfilosofi, som bland annat innebär att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. De såg honom som en förebild för hur man lever i en stormig värld med ett inre lugn och utan att korrumpera sin själ.

Stoikerna menade att människans mest dyrbara egendom är själens integritet. Detta betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Det här kan jämföras med Jesu uttalande: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"

Stoikern Epiktetos uppfattade Gud som en urkraft som skapar en inre själsstyrka. Sinnesrobönen har sin grund i hans filosofi.

Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

"Vi har inget att frukta utom fruktan själv", sade Franklin D. Roosevelt. Förmågan att känna rädsla är naturligtvis helt livsnödvändig. Vi lever i en farlig värld och om vi inte kunde känna rädsla skulle vi försätta oss i riskfyllda situationer helt i onödan. Vad Roosevelt varnade för är en rädsla som minskar omdömesförmågan. Faror och hot måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten. Vi måste se upp så att rädsla inte skapar hjärnspöken, tunnelseende och blindhet.

Vardagslivets prövningar kan bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos gav följande råd till den som besöker ett badhus (i romarriket omkring 100 e.Kr.):

Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: "Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen."

För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parentes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.

Det är dock viktigt att dessa stoiska övningar inte går till överdrift. Det får inte leda till känslokyla, likgiltighet och oförmåga att bry sig. Känslor av frustration och upprördhet kan vara viktiga drivfjädrar. Huvudsaken är att vrede inte blir ett nöje och en ohejdad vana. 

Makt korrumperar inte alltid

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag och det är kejsaren och stoikern Marcus Aurelius. Han hade obegränsad makt att göra precis som han ville, men han ansträngde sig för att motstå den frestelsen.

En stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Makt ger inte frihet från bördan att följa principer.

"Akta dig för att bli en tyrann", sade Marcus till sig själv. "Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen."

Den som har makt över andra behöver först och främst ha självinsikt och självkontroll. Denna livsfilosofi är relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Rättrådighet är att vara rättvis och hederlig. Orättrådighet är att vara orättvis och korrumperad.

Men varför vara hederlig när det är mer lönsamt att vara korrupt? Detta var Glaukons utmanande fråga i Staten. Sokrates svar var skarpsinnigt. Att ha en frisk kropp har ett värde i sig själv. På samma sätt är det med själen. Den orättrådiges själ är sjuk, medan den rättrådiges är frisk. Inre hälsa har ett egenvärde, även om det inte i alla lägen är "lönsamt".

Rättrådighet är försvaret mot idén att makt är rätt. Det finns somliga som säger att de kämpar för rättvisa, fastän de i själva verket är ute efter makt och hämnd. Detta är vad som händer när man saknar rättrådighet. Kampen för rättvisa är lika mycket en inre som en yttre kamp.

Vrede kan vara en drivkraft för att bekämpa orättvisor, men hur är det med hat? Det är viktigt att lära sig att skilja mellan dessa känslor. Hat kan skapa lidande för andra och det kan allvarligt skada ens eget intellekt. Det är klokt att göra detta till en levnadsregel: Vrede kan vara OK, men hat är inte OK. Det gäller att sätta upp gränser för sig själv och att lära sig att inte överskrida dem.

Hopp när allt verkar gå fel

Den kristna tron på ett liv efter döden är något som skapar en inre styrka. I stället för att vara en from världsflykt kan den bli en kraftkälla. Hoppet skyddar mot tomhet och cynism.

Det himmelska hoppet ger känslan av att ha ett hem. Detta skapar en naturlig stoicism som inte är krampaktig eller framtvingad. Även om allt går åt skogen är inte allt förlorat. Livsviljan blir en inre källa som är mindre beroende av omständigheter. Det himmelska hoppet kan därför också skapa ett jordiskt hopp. Bonhoeffer skrev:

8. INTEGRERING: Hantera olikheter och livets runda kvadrater

Fyra fallgropar i försöken att skapa harmoni

Hur kan människor från olika kulturer leva i ett harmoniskt förhållande? Vad ska de göra om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Ska de eftersträva enhet eller mångfald? Vill de leva i jämlikhet eller försöker en grupp dominera? Detta ger fyra möjligheter.

1. Mosaik: Jämlikhet och mångfald. I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon ska börja dominera. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

2. Segregering: Dominans och mångfald. I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika och Namibia under apartheid. Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

3. Smältdegel: Jämlikhet och enhet. En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den kan lätt absorbera idéer och intryck från jordens alla hörn. Här utvecklas en världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller fast vid sin tradition betraktas som onormala och blir utfrysta.

4. Homogenisering: Dominans och enhet. Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. Alla avvikande element måste motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

Vilken av dessa strategier bör vi välja? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika sätt att undvika det som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut ska uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta.

I stället för att söka harmoni till varje pris kan vi sätta upp ett nytt ideal. Vi kan eftersträva förmågan att integrera.

Ödmjuk stolthet och respektfull uppriktighet

Vi behöver lära oss att hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, tron, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: Ett eller två glas är angenämt och ökar självförtroendet, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation.

Vi borde sträva efter ett slags ”ödmjuk stolthet”. Vi bör vara tillräckligt stolta för att vårda om våra egna samhällen och bevara vårt kulturarv. Och vi bör vara ödmjuka nog att inte se ner på andra folk och att erkänna de mörkare delarna av vår historia.

Vi behöver lära oss konsten att förena motsatser. Det som ofta orsakar polarisering är kampen mellan det politiskt korrekta och det politiskt inkorrekta. Detta är två ytterligheter som bör undvikas. Politiskt korrekt innebär att vara respektfull men inte uppriktig. Det leder lätt till hyckleri. Politiskt inkorrekt innebär att säga vad man tycker utan att visa respekt. Det leder lätt till mobbning.

En väl integrerad person kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att vara både sanningsenlig och hänsynsfull.  Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd.

Undvik envis dogmatism och slapp relativism

Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Båda är ovilliga att lyssna på motargument. Ingen av dem förstår att de är instängda i sina intellektuella fixeringar.

Sokrates kunde engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Känn dig själv! sade han. Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan vi frigöra oss från skenvetande. För att bli klokare behöver vi hjälpas åt genom att samtala, menade han.

Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade Sokrates. Han sade att "vart resonemangets vindar än blåser – dit måste vi bege oss." Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: Sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. 

"Jag har den absoluta Sanningen", säger dogmatikern. "Din sanning är inte min sanning", säger relativisten. Ingen av dem söker sanningen genom dialog med andra. Eftersom de är instängda i sina skal, kan de inte förändras, växa och utvecklas.

Men säg att det finns en objektiv Sanning som står över våra privata favoritidéer. I så fall öppnas möjligheten att våra åsikter behöver korrigeras. Att ha Sanningen som ledstjärna håller oss vakna från både dogmatisk och relativistisk slummer. De som gör det kan bidra med en viktig sak i vår problemfyllda värld: att sprida konsten att samtala och resonera.

Fronesis - en gammal dygd som behöver återupplivas

En viktig nyckel till integrering är det som Aristoteles kallade för fronesis, vilket kan översättas som praktisk klokhet, sunt förnuft och gott omdöme. Detta är något som utvecklas genom arbets- och livserfarenhet och genom bildning.

Det är en intuitiv kunskapsform som innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation. Det gäller att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem.

I boken Den nikomachiska etiken utvecklade Aristoteles en teori om hur vi kan kultivera känslorna så att de harmoni­serar med omdömet. Han framhävde betydelsen av goda vanor. När vi var barn, var våra känslor lite oslipade och inte finjusterade till ett gott omdöme. Vi hade en tendens att gilla att göra dåliga och okloka saker. Vi hyste motvilja mot att göra bra och kloka saker. Känslomässig förfining kräver konsekvent övning. När vi skapar goda vanor lär vi oss att tycka om att göra bra saker och ogilla att göra dåliga saker.

Denna process är relaterad till kultiveringen av dygder, särskilt fronesis, som är hör ihop med måttfullhet. I det praktiska livet behöver vi ofta finna den gyllene medelvägen och inte gå till överdrift åt något håll. Vi får varken över­reagera eller under­reagera.

”Halvbildade experter”

Aristoteles skiljde fronesis från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det alltför ofta göra allvarliga misstag.

Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. Som alla människor är de begränsade.

Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det.

Det är den här sortens "halvbildning" som Sokrates tyckte sig se hos den tidens tekniker och ingenjörer. Han märkte att de visserligen var mycket kunniga inom sitt område men …

En teknokrati är ett styre av halvbildade experter. Att vara expert på ett område kan skapa en falsk känsla att vara expert på allt möjligt.

Humaniora har praktisk betydelse

Kunskapsluckor fylls ofta med illusion av kunskap – fördomar, felaktiga antaganden, förenklade lösningar etc. Detta är följden av blind okunnighet.

Bildning och humaniora kan skapa en medvetenhet om ens egna begränsningar. Det skapar en sorts upplyst okunnighet, dvs. en bättre insikt om vad man inte vet. Detta kan odla förmågan att navigera i en värld som är i ständig förändring och full av tvetydigheter och motsägelser.

Generalistutbildning är viktigt för dem som har ledarpositioner. Vi behöver helbildade ledare som kan förena expertkunskap och gott omdöme. Sådana personer har inte alltid de rätta svaren, men de är ofta bra på problemlösning genom dialog och samråd.

Denna förmåga kan byggas upp genom att lära känna livets olika dimensioner. Det kan till exempel handla om:

• natur och kultur
  
• humaniora och teknik
  
• tradition och framsteg
  
• kvantitet och kvalitet
  
• fakta och värderingar
  
• universellt och unikt
  
• kartan och verkligheten.

9. X- FAKTOR: Bejaka mysteriet och uppväck en kärlek till vetenskap

Detta kapitel handlar om världens och livets uppkomst. Syftet är inte att ifrågasätta de vetenskapliga modellerna för Big Bang eller för evolutionen. Vad jag är skeptisk till är den populära men märkliga idén att dessa modeller utgör ett stöd för ateism.

I begynnelsen

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. Många troende känner sig provocerade, medan många ateister känner sig bekräftade.

Men det kan också vara tvärtom. Den person som myntade begreppet ”Big Bang” var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var till en början mycket skeptisk till hela teorin och misstänkte att dess förespråkare hade djupt religiösa motiv. I en intervju med BBC sade han ”Anledningen till att forskare gillar 'Big Bang' är att de överskuggas av [Bibelns skapelseberättelse]. Det ligger djupt i de flesta forskares psyke att tro på den första sidan i Första Moseboken.” Han uppfann termen som ett försök att göra den till åtlöje.

För en ateist som verkligen förstår sig på vetenskap kan Big Bang vara en ganska provocerande teori. Big Bang handlar inte om universums skapelse, utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände under de första mikrosekunderna, timmarna och åren, och hur universum expanderade och svalnade.

Hur allting började, hur själva "explosionen" initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.

Big Bang förklarar inte världens skapelse, utan dess historiska utveckling. På samma sätt förklarar darwinismen inte livets uppkomst, utan dess evolution. Hur den första levande cellen uppstod är ett notoriskt svårt pussel för vetenskapen att lösa.

De två viktigaste frågorna – världens och livets uppkomst – är obesvarade av vetenskapen. Dessa enorma kunskapsluckor kan vara en källa till obehag och irritation för ateister.

Se upp för illusionen av förståelse

Evolutions­biologen Henry Gee kritiserar massmedia och populär­vetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare. 

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Till exempel används formuleringar som "kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras" och "naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper" och "naturen prövar sig fram enligt principen trial and error". Och så vidare.

Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar. Man ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – "syntes utan analys". Man tror att konkurrensen bland djur liknar konkurrensen bland människor, och att båda fallen leder till samma sorts framsteg och utveckling.

En del tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.

Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.

Den mystiska X-faktorn

Under en tidsrymd av hundratals miljoner år har bakterier utvecklats till lejon, fåglar och människor. Frågan är hur detta har gått till. Alla borde vara överens om att mutation och naturligt urval är åtminstone en del av förklaringen. Detta är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump. 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till fåglar var i så fall beroende av en lång serie lyckokast.

Men hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett gudomligt underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Slump-evolutionismen lämnar en vidöppen dörr för Gud!

Målstyrd evolution innebär att arterna har skapats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism. En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för "vitalism".

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att undkomma en mystisk X-faktor. Det är svårt att hitta en position som ger en fast och säker grund för ateism. 

Det sanna, det goda, det sköna

Om evolutionen enbart hade drivits av principen om den bäst anpassades överlevnad, skulle vi förmodligen främst värdesätta de egenskaper som främjar vår fysiska överlevnad. Men allt passar inte in i detta mönster.

Hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

Tänk på hur vi tar hand om andra, även om de inte direkt bidrar till vår överlevnad. Vi vårdar alla barn, oavsett förmåga, och vi tar hand om de äldre, oavsett om de är produktiva eller inte. Det är ett tydligt tecken på att vi värdesätter mer än bara överlevnad. Vi reagerar med motstånd mot kalla, rationella beräkningar som föreslår att vi ska göra oss av med de svagaste.

Och varför ligger det i våra gener att älska musik? Är inte detta en onödig egenskap för en ”överlevnadsmaskin”? Musik har varit människans ständiga följeslagare genom historien. Den är djupt rotad hennes själ. Värdet av musik är enormt, även om den inte tjänar något direkt praktiskt syfte.

Vetenskap är en strävan efter sanning. Etik är sökandet efter vad som är gott och rätt. Konst är sökandet efter det sköna. Det sanna, det goda, det sköna – detta kallas ibland för ”den platonska treenigheten”. Har detta sitt ursprung i den mystiska X-faktorn?

Om du vill ha en känsla av intellektuell kontroll är det detta du kan få: själlös materialism utan gudomlig gnista. Detta leder till självbelåtenhet som dödar andan av utforskning och nyfikenhet.

Vetenskapen har inte avmystifierat världen och kommer aldrig att göra det. Tvärtom, ju mer man upptäcker, desto mer inser man hur lite man vet. Detta gäller såväl för den enskilde individen som för vetenskapen som helhet. Mysterierna blir bara djupare och djupare.

Albert Einstein visade vägen till sann upplysning när han sade:

Vi måste släppa det intellektuella kontrollbegäret och acceptera att det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Vi behöver röra oss bort från illusionen om förståelse och mot genuin insikt, även om den är begränsad. I denna mörka tid av växande vetenskapsfientlighet måste vi tända en gnista av kärlek till sund vetenskap och verkligt sanningssökande!

10. MOTKRAFT: Upptäck ett urgammalt vaccin mot fascism

Leder darwinism till socialdarwinism?

Sekulära humanister baserar sina värderingar på förnuft och medkänsla men avvisar föreställningen om en högre makt. De accepterar en del av den kristna moralen men förkastar tron på Gud. För många ateister är den sekulära humanismen attraktiv eftersom den fördömer religionen samtidigt som den behåller en del av dess goda värderingar.

Darwinistiska apologeter (som Richard Dawkins) hävdar att det inte finns någon mening eller något syfte med universum. I livet finns det bara blinda evolutionära krafter som gör att de bäst lämpade överlever. De hävdar att det endast är dessa blinda krafter som har skapat vår egen art, Homo sapiens. De förklarar att detta inte betyder att människor måste vara psykopatiska monster som alltid själviskt prioriterar sin egen överlevnad på andras bekostnad. Saker som empati, självuppoffring och samarbete är bra för den kollektiva överlevnaden. Sekulära humanister hävdar att det därför är helt rationellt att tro på både ett ändamålslöst universum och humanism.

Är detta ett effektivt sätt att (så att säga) skilja Darwin från Hitler? Enbart förmågan till empati gör oss inte till vidsynta humanister. Empati kan faktiskt leda till våldshandlingar. Att se medlemmar av sin egen stam bli utsatta för en attack kan skapa en känsla av empati som utlöser kollektiva och osjälviska handlingar – för att eliminera en annan stam.

Kan humanismen verkligen förankras i ren och skär darwinism? 

Är sekulär humanism en bra grund för människovärdet?

Det finns en motkraft mot fascistiska ideologier och det är tron på människans inneboende värdighet. Så vad kan en sådan föreställning grundas på? Det är viktigt att detta får en fast grund för annars blir det bara ett luftslott som försvinner vid minsta påfrestning.

En del sekulära humanister menar att det går att grunda människovärdet på vissa mänskliga likheter eller egenskaper: empati, förmågan att tänka och känna etc. De tror att alla dessa underbara egenskaper är en produkt av det naturliga urvalet. En bisarr logisk konsekvens är att de borde medge att utplåning av vissa ”barbariska” stammar kan vara motiverat om det t.ex. ökar mänsklighetens förmåga till universell empati.

Den som vill vara ”fullblodsdarwinist” och humanist på samma gång står inför ett dilemma. Skall man omfamna eller förkasta en ”moral” som säger att det är bra om somliga blir utplånade? Skall man omfamna eller förkasta idén att varje människa har ett inneboende värde, oberoende av hennes livsduglighet? 

Sekulär humanism är en utbredd ideologi i vår moderna värld. Men den är, minst sagt, en skakig grund för människovärdet. När den kollapsar (som den gör idag) är det ingen vacker syn. Kalla ett folk för ”barbariska horder” och ”monster” och plötsligt är hänsynslös brutalitet rättfärdigad.

Den sekulära humanismen saknar djupa historiska rötter. Hur välmenande den än må vara, är den bräcklig och lätt att knäcka. Den är en svag motkraft till fascistiska ideologier som avhumaniserar vissa grupper av människor och betraktar dem som underlägsna och värdelösa.

En bättre grund för människovärdet

Tron att varje människa är skapad med en inneboende värdighet kan snarare förankras den bibliska tanken att vi är skapade till Guds avbild. Denna likhet manifesterar sig i vår längtan efter sanning, godhet och skönhet. Människans kärlek till vetenskap och musik är ett tecken på en djup inre länk med hennes Skapare. 

Det finns de som invänder och säger att det inte är särskilt ödmjukt att tänka så. En del av vetenskapens förespråkare hävdar att människan bara är ett djur och att hon är totalt obetydlig i det stora universum. Är detta verkligen uttryck för ödmjukhet? Blir vi (som vissa tror) mer miljövänliga av att se oss själva som djur? Eller öppnar det dörren för mörka och kusliga krafter (som fascism) som avhumaniserar människor och förstör planeten?

Det finns också kristna predikanter som förkastar tanken på att vi har ett värde som skapade varelser. De hävdar att människan är i grunden värdelös och att bara de som erkänner sin ovärdighet blir frälsta. Denna lära framställs som djupt ödmjuk, men i själva verket är det tvärtom. Konsekvensen blir att endast kristna tillskrivs ett verkligt värde, medan icke-kristna nedvärderas. Detta fenomen kallas 'Christofascism' på engelska och det är mycket vanligt idag. 

Tron på Gud som allas skapare är som ett andligt vaccin. När kristna förminskar denna tro, exponerar de sig själva för fascismens virus. Som motvikt till vårt stamtänkande behöver vi en hälsosam dos av universalism.

De tre delarna av den förlorade motkraften

När talet om människors lika värde inte förankras i någonting, blir det ofta bara en läpparnas bekännelse. Men när tron att alla människor är skapade till Guds avbild blir en grundläggande del av vad vi är, tar vi instinktivt avstånd från förödmjukelse och avhumanisering. Det skapar ett enande band. Särskiljande identiteter (som nationalitet) blir mindre viktiga än denna förenande identitet. Det blir naturligt att tänka att den gyllene regeln och rättvisans principer gäller lika för alla.

Lägg till detta en annan trossats. Korset och uppståndelsen är en berättelse om hur Kristus lider och dör i händerna på de mäktiga, men ändå överlever och triumferar. Detta är en fullständig omvändning av konventionell logik och världsliga principer. I stället för ”den starkares överlevnad” handlar det om ”den mildhjärtades överlevnad”.

Många i vårt samhälle attraheras av tanken på ohämmad makt.

Det som börjar som en beundran för styrka och hårdhet kan utvecklas till känslokyla och råhet. Förmågan att inte bry sig blir en källa till stolthet. Hjärtlöshet blir en dygd, mildhet en svaghet. En sådan attityd passar perfekt in i den fascistiska ideologin, som glorifierar ohämmad grymhet och ser den som något som ska beundras och omfamnas som en livsstil.

Tron på korset är ett skydd mot att dras in i detta mörker. Den leder till en förvandling av hjärtat och utmanar den vanliga uppfattningen som säger att styrka ligger i förmågan att dominera. Fascination för makt försvinner. Mildhet, inte hjärtlöshet, är det sanna värdet och källan till styrka.

Även om självförsvar kan vara berättigat är det bara ett nödvändigt ont. Hårdhet får aldrig bli ett nöje eller en livsstil. Även i strid måste man följa internationella konfliktlagar, som syftar till att bevara människans värdighet så mycket som möjligt, även i stridens hetta. En andlig motkraft i form av självkontroll och återhållsamhet måste tillämpas under alla omständigheter.

Att tro på korset är att lita på att det goda kommer att segra över det onda. Det är en skydds- och protestsymbol mot en värld där makt är rätt och hänsynslöshet är nyckeln till framgång. De troende stärks av löftet att de ska få leva även om de dör. De får mod att vägra delta i spel som korrumperar själen. Det är bättre att lida orätt än att göra orätt. 

Sammanfoga nu dessa två trossatser med en tredje: Gud som en andlig vägledare ut ur skugglandet.

I den kristna traditionen är Gud skapare, frälsare och hjälpare. Detta är den gudomliga treenigheten. Tillsammans är de en enhetlig och formidabel motkraft mot destruktiva idéer och ideologier. Detta har glömts bort av de flesta i vår moderna tid. Kanske är det dags för en renässans?