Kapitel 8 i essäboken Navigation i mångfalden:

Öppenhet och utveckling

Helikoptern var fullpackad med cement och vattenrör och flög över det undersköna landskapet med höga berg och djupa dalar. Det fanns nämligen inga vägar till Jumla så allt material måste flygas in. Jag och Anup tittade en smula oroligt ut genom fönstret. Där nere i dalarna fanns maoistrebellerna som kämpade mot regeringen i Kathmandu. Det var i princip förbjudet att skjuta på oss enligt internationell lag, men det kanske de inte visste om. Jag viftade bort sådana tankar och försökte njuta av landskapet i stället.

Maoisterna i Nepal hade nog gjort ett ganska olyckligt namnval. Deras kamp handlade inte så mycket om Mao, utan snarare om att avskaffa monarkin och kastsystemet. Kung Gyanendra var i den populära traditionen en inkarnation av guden Vishnu, men i de kastlösas ögon var han en symbol för förtryck. De vägrade att verka inom demokratins ramar och sedan 1998 hade de tagit till vapen. Vid den här tiden kontrollerade de en stor del av landsbygden, speciellt uppe i bergen.

När vi väl landat i Jumla lastade vi cementsäckarna på mulåsnor – dessa trogna och härdiga blanddjur som var mer tålmodiga än hästar, men mindre envisa än åsnor. Vi hyrde också bärare för de mer otympliga plaströren. Vid ett tidigare besök i Jumla, som kontrollerades av regeringsstyrkorna, hade vi förhandlat med båda sidor i konflikten och försäkrat oss om att vårt arbete var accepterat av alla. Myndigheternas villkor var bara att vi inte fick ha några järnrör med oss, för de var oroliga att maoisterna kunde använda dem för att tillverka rörbomber. Maoisternas krav gick i stort sett ut på att våra volontärer inte fick vara politiskt aktiva.

Mulåsnekaravanen gick från by till by längs den slingrande floden och efter några timmar var vi inne på området som kontrollerades av maoisterna. Risfälten i Jumla sägs vara bland de högst belägna i världen. Då och då kunde vi se det majestätiska och förtrollande Himalaya med sina snöklädda toppar. I byarna sprang barn omkring och lekte och de blev glada och nyfikna när de fick se oss. De sanitära förhållandena var verkligen urusla. Så här måste det ha sett ut i Sverige på 1600-talet, tänkte jag. Då och då stötte vi på maoistsoldater och vi visade dem papper från deras kommendör som sade att vi hade tillstånd att arbeta där. Vi klättrade uppför berg och ned i dalarna och distribuerade materialet som användes för att reparera vattenledningar i byarna. Det var nämligen svårt för folk att själva underhålla sina vattensystem på grund av konflikten.

På kvällen var vi fullständigt blåfrusna, men vi kunde värma oss genom att bada i en varmvattenkälla. I en gästgivargård satt vi på jordgolv och åt middag med fingrarna. Det var tragiskt att höra hur folk berättade om hur de hela tiden klämdes mellan kraven från de stridande och att det saknades neutral mark. De blev reducerade till brickor i ett grymt maktspel. Förtryckare eller revolutionärer – för dem var alla lika goda kålsupare. Ingen tog någon hänsyn till deras åsikter.

När vi distribuerat allt material lät vi volontärerna fortsätta arbetet med reparation och underhåll. På vägen tillbaka till Jumla var vi tvungna att gå längs branta stigar och över stockbroar. Jag fick ont i knät så jag lät en av bärarna ta ha hand om min ryggsäck. Jag tyckte den var ganska tung men han bar den lika lätt som en kavaj. Väl tillbaka i Jumla flög vi ned till Terai-slätten vid gränsen till Indien. Där fanns fängelser för tillfångatagna maoister och vår uppgift var att förbättra saniteten där. Ett problem var att det fanns för mycket arsenik i grundvattnet. Det var inte fråga om förgiftning, utan det förekom naturligt. Vi konstruerade därför en vattenreningsanläggning som kunde ta bort detta farliga gift. För att testa om anläggningen fungerade drack jag ett glas vatten. Ibland fick man helt enkelt pröva sig fram.

Vi fortsatte till andra fängelser på Terai och när vi ändå hade vägarna förbi passade vi på att besöka Lumbini, Buddhas födelseplats. Buddhismen var faktiskt inte så svår att förstå om man kände till Kants och Schopenhauers filosofier. Intressant nog verkar det som om västerländska och österländska tänkare, helt oberoende av varandra, kommit fram till ungefär samma slutsatser om världens ontologiska struktur. ”Tingen för oss” var inte alls detsamma som ”tingen i sig själva”. För buddhisterna var världens dualism bara ett sken, vilket rent praktiskt betydde att man måste finna en inre själsbalans och inte låta sig dras hit eller dit. Man skulle varken hysa begär eller motvilja. Att vilja ha saker eller att känna avsky gjorde en bara olycklig. Bättre att acceptera saker och ting som de var. Det var så man samlade krafter för det som var positivt och gott. Anup var själv hindu så vi besökte hinduiska tempel med elefantguden Ganesha och den mångarmade Vishnu. Också hinduerna menade att den verkliga verkligheten var oåtkomlig för sinnena. Jag förstod inte helt deras filosofi, men det tycktes mig ändå som om dessa bildstoder på något sätt var manifestationer av en bakomliggande verklighet och att de förmedlade hoppet om en bättre värld.

Efter dessa fromma övningar fortsatte vi till fängelser som hade problem med rent vatten, översvämningar och annat. En dag när vi var upptagna med att installera några vattentankar i fängelset i Pokhara fick vi höra att alla flygplatser och alla mobiltelefonnät i Nepal blivit avstängda. Kung Gyanendra hade nämligen tröttnat på allt käbbel och stridigheter och bestämt sig för att upplösa regeringen för att återupprätta ordningen. »Demokrati och framsteg motsäger varandra», sade han. »I strävan efter liberalism, får vi aldrig glömma en viktig aspekt i vårt uppförande, nämligen disciplin.» Kungen menade att han nu hade satt demokratin i ”säkert förvar” och att han skulle återlämna den till folket när han ordnat fred och utveckling. Och så lät han armén arrestera politiker, journalister och människorättsaktivister.

Min fru Martha drev ett biogasföretag i Kenya, men vid den här tiden var hon med mig i Nepal. När jag var ute i fält och slet, umgicks hon med fint folk i Kathmandu och hon brukade spela mahjong med indiske ambassadörens hustru. En kväll blev också jag inbjuden på en middag på den indiska ambassaden. En massa tjänare passade upp på oss med delikatesser. Sällan har jag känt mig så viktig. Den indiske ambassadören – representanten för världens största demokrati – diskuterade med några nepalesiska politiker. Han sade till dem att nepaleser definitivt måste få bestämma själva vilket system de skall ha, men han dolde inte sitt förakt för idén om en ”vis diktator som styr med stark hand”. En intressant diskussion, tyckte jag. Vad finns det för principiella argument för demokrati?

* * *

Det finns de som hävdar att demokrati är ett trögt och ineffektivt system som mest präglas av pladder och bråk. Vad kan uträttas när själviska intressen sliter och drar i olika riktningar? Idealet, säger de, är en stark och osjälvisk ledare som styr med faderlig omsorg i folkets intresse. I boken Det öppna samhälletoch dess fienderdrog Popper ut i fält mot föreställningen att allting blir bättre om man överlåter all makt till välvilliga genier. Det är inte alls så det fungerar, menade han.

Låt oss först se lite närmare på hans syn på hur naturvetenskapen utvecklas. Popper menade att det är omöjligt att bevisa en teori genom att hänvisa till observationer. Även om man bara har sett vita svanar under hela sitt liv kan man inte dra slutsatsen att det inte existerar någon svart svan. I stället menade han att kunskapen avancerar successivt genom ett slags mognadsprocess där man lär sig av misstagen. Teorier utvecklas genom en process i stil med:

Teori 1 → kritik av svagheter → kreativitet och förbättringar → Teori 2 → kritik av svagheter → kreativitet och förbättringar → Teori 3 ...

Man börjar med en teori eller föreställning som kan vara högst modest och oslipad, men genom att vara uppmärksam på svagheterna kan den förbättras steg för steg. Det är därför förnuftigast att låta en teori utsättas för obarmhärtig kritik. Det är detta Popper avser med ordet ”öppenhet”. Det kanske låter elakt, men han menade att vi inte får förväxla en kritisk attityd med hur teorier faktiskt skapas. Det är i princip tillåtet att hämta inspiration från precis varsomhelst. Många vetenskapsmän vittnar om hur de upptäckt sina bästa idéer genom drömmar, intuition eller rena missförstånd. Nya idéer är välkomna och det gör inget alls om de är orealistiska. En befängd idé kan ibland få någon annan att kläcka en briljant idé. På detta stadium bör det inte förekomma någon kritik, utan man får söka efter argument som bekräftar och stärker den nya idén. Det är själva prövningensom måste vara kritisk, menade Popper. Idéerna måste utsättas för ett bombardemang av kritik för att mejsla bort allt som är falskt och dåligt och se om det som blir kvar verkligen håller måttet. Om idén överlever denna grymma hantering kan den accepteras, tills vidare. Men man måste vara beredd på att den någon gång i framtiden kommer att ersättas av en bättre teori.

Kritiskt tänkande bör till stor del vara självkritik. Har man inte förstått detta skapas ett infekterat samtalsklimat där allt går ut på att smula sönder andras föreställningar. Hur meningsfullt är det? Popper skrev:

Argumenteringen, som innefattar kritik och konsten att lyssna på kritik, utgör grunden för förnuftigheten. … Det är medvetenheten om ens begränsningar, den intellektuella ödmjukheten hos dem som vet hur ofta de begår misstag och hur mycket de är hänvisade till andra för denna kunskap. Det är insikten att vi inte får förvänta oss för mycket av förnuftet. Att argumenteringen nästan aldrig avgör någon fråga fastän det är den enda vägen till inlärning – inte till att se klart, men att se klarare än förut.⁽¹⁵⁾

En kritisk hållning kan också tillämpas i vardagslivet, till exempel när man tror sig ha fått en snilleblixt. Visst är det klokt och rimligt att söka efter fakta som bekräftar att ens idé är bra. Men här måste man se upp så att man inte lurar sig själv. Faran är ju att man blundar för kritiska invändningar, vilket kan skapa illusionen att idén är bättre än den egentligen är. Det är bättre att utgå från att varje sådan idé har svagheter som man själv är blind för. En idé som utsätts för metodisk kritik kommer att växa och stärkas om den är god, men tyna bort och försvinna om den är dålig. Kanske känns det onaturligt att säga: »Jag har en ny idé, kan du vara vänlig och tala om för mig vad som är fel på den!» Helst vill man väl höra hur bra den är. Men då kan det aldrig bli någon förbättring genom fel-eliminering. Bra idéer, planer och teorier utvecklas inte genom realismens naiva uppmaning att se verkligheten ”som den är”. Snarare skapas de genom ett slags växelspel mellan optimism och pessimism.

Popper menade att principerna för utveckling inom naturvetenskapen också gäller det praktiska livet i samhället. Det är egentligen helt naturligt att demokratier många gånger avancerar och utvecklas bättre än diktaturer. Det är den öppna och fria debatten som gör hela skillnaden. En idé som utsätts för argumentation och jämförs med alternativ, kommer att förkastas om den inte håller måttet. Beslut blir bättre om flera synvinklar tas med i beräkningarna. Under tiden för beslutets genomförande måste alla hålla ögonen öppna för att se om saker verkligen sker som man förutsett. Idéer måste revideras i ljuset av nya fakta och erfarenheter. Bra planer utvecklas genom en process av debatt, försök, misslyckanden, kreativitet och korrektioner.

Popper betraktade livet som en problemlösningsprocess. Därför bör samhällen och dess institutioner ordnas så att de bäst lämpar sig för problemlösning. Bryan Magee skriver:

Förnuft, logik och vetenskaplig metod pekar alla mot ett samhälle, som är ”öppet” och pluralistiskt, ett samhälle där oförenliga åsikter får komma till uttryck och mål fullföljas, som kolliderar med varandra, ett samhälle där var och en har frihet att undersöka problemsituationerna och föreslå lösningar, ett samhälle där var och en har frihet att kritisera de lösningar som föreslagits av andra och framför allt av regeringen ... och viktigast av allt ett samhälle där regeringens program förändras i ljuset av kritiken.

Ibland hör man åsikten att det krävs lite ”välvillig diktatur” för att framtvinga ordning och utveckling. Låt mig ta ett enkelt exempel för att belysa varför det inte är någon bra idé. Jag arbetade en gång i ett flyktingläger och min chef Markov ledde arbetet. Det ryktades att han tidigare hade varit soldat i främlingslegionen, vilket skulle förklara hans barska temperament. Det skulle också förklara hans besynnerliga brytning när han talade franska. Jag skall erkänna att jag först blev imponerad av hur Markov fick saker att hända och hur han kunde skapa ordning och reda och disciplin. Men nackdelarna med ett sådant ledarskap blev snart uppenbara. Särskilt tröttsam var hans tendens att dela upp alla i vänner och fiender, de som var för honom och de som motarbetade honom. En dag berättade muraren Kamau förtvivlat för mig hur han hade för lite cement för att gjuta ett golv i en byggnad och att han riskerade att göra något med dålig kvalitet. Markov hade nämligen beslutat att spara in pengar på cement, men Kamau vågade inte påtala detta. När jag påpekade detta för Markov blev han rasande och konstaterade att jag övergått till ”oppositionen”. Så blev det politik av en ganska trivial småsak.

Markov hade visserligen stor charm, men ibland kunde han plötsligt slå om och hota med att slå folk på truten om de inte passade sig. En gång gjorde han det till och med. Följden blev bara att hyckleriet utbredde sig. I stället för att konfrontera de problem som oundvikligen uppstår i allt arbete, försökte alla dölja dem och låta saker och ting framstå i en god dager. Det fria utbytet av idéer förhindrades och viktig information försummades.

Egentligen är det ganska självklart att en stat eller organisation med ett ledarskap som sluter sig för kritik, har svårt att anpassa sig till verkligheten. Den som är engagerad i mer konkret arbete upptäcker då och då problem som inte chefen inte har lagt märke till. Men om chefen är en maktmänniska som bara ger men aldrig tar emot kritik, kan sådana problem aldrig bli korrigerade. All kritik blir enkelriktad ”nedåt”, mot dem som har mindre inflytande och alltså mot dem som har mindre möjligheter att genomföra korrektioner. Vilket innebär att en sluten organisation, på grund av sin inre logik, är dålig på att anpassa sig till verkligheten.

Detta att kritisera makten innebär inte nödvändigtvis en misstro mot makt och ledarskap. Kritik innebär helt enkelt att identifiera problem. En klok ledare inser att han inte har ögon överallt. Han förstår att det enda sättet att få reda på om saker fungerar som de skall, är att uppmuntra sina medarbetare att påtala problem. Även om mycket kritik kan vara obefogad är det bättre att sådant får komma till uttryck än att befogad kritik ignoreras.

Vad saken gäller är alltså att anpassa och korrigera idéer som passar dåligt ihop med verkligheten. Det är inte underligt att Popper hade ett horn i sidan till Platon som ju uttryckligen satte idévärlden över sinnevärlden. Han riktade också förödande kritik mot Marx och hans revolutionära filosofi. Många är övertygade att fattigdomens problem bara kan lösas genom att bekämpa rådande maktstrukturer. Precis som maoisterna i Nepal dekorerar de detta med ett vackert språk om jämlikhet och rättvisa. Men efter bara ett ögonblicks eftertanke inser man att detta bara är en annan form av vilja till makt. Genom mina mellanhavanden med Markov förstod jag att om man på fullt allvar vill bekämpa en förtryckare måste man själv bli en hänsynslös maktmänniska. Om man mot förmodan skulle lyckas, skulle man bara skapa en ny maktstruktur som i sin tur måste motarbetas. Inte bara makten utan också maktkampen korrumperar. Historien visar otaliga exempel på hur den förtryckte blivit en kopia av förtryckaren. Vill man bekämpa världens orättvisor är det klokast att engagera sig på ett sätt som inte korrumperar själen.

Hör religion och politik ihop? I ljuset av det som sagts måste svaret först bli ett nej. Vi som är troende har – om vi skall vara ärliga – en viss tendens att projicera våra egna åsikter på Gud. I stället för att tro på Gud själv, föredrar vi att tro på en hopsnickrad gudsbild som är skapad till vår avbild. Denne gudsbildsgud är mycket trevlig och sympatisk, eftersom han oftast håller med och tycker som man själv. Han kanske till och med röstar på samma parti. Så när våra meningsmotståndare kritiserar oss, betraktar vi dem som fiender till den Allsmäktige! Våra åsikter får på så sätt en dignitet som de kanske inte förtjänar. Sett ur denna synvinkel går alltså religion och politik dåligt ihop.

Det är en ständig frestelse för varje världsförbättrare att värdera idéer och ideal högre än människor. Dessa idéer framstår ofta som så högsinnade eller så avancerade att de helt enkelt inte kan kritiseras. De som har invändningar kan lätt avfärdas som illasinnade eller trögfattade. Men om de vackra idéerna görs immuna mot kritik ser man inte deras svagheter och kan inte förbättra dem. Man har därför en tendens att hålla fast vid orealistiska planer under längre tid så att värdefulla resurser slösas bort. Ibland kan detta till och med få något hänsynslöst och diktatoriskt över sig. Människor av kött och blod är ointressanta i den övergripande visionen, så de som är mer till problem än nytta kan lika gärna rensas bort, tycker diktatorn. »De som lovar oss paradiset på jorden, har aldrig skapat något annat än ett helvete», sade Popper. Han började Det öppna samhället och dess fiendermed följande citat av Edmund Burke:

I mitt levnadslopp har jag känt och samarbetat med, enligt mina mått mätt, stora män. Men jag har ännu aldrig sett någon plan som inte har blivit förbättrad genom observationer från de som var mycket underlägsna i kunskap i jämförelse med de som tog ledningen i verksamheten.

Hur intelligent eller idealistisk man än må vara, kommer man att fatta bättre beslut om man uppmuntrar kritik av ens idéer. En diktatur föredrar att offra människor som inte tjänar idéer, men en demokrati föredrar att offra idéer som inte tjänar människor.

Hemligheten bakom demokratiers framgångar är inte att ”folkviljan” skulle vara något upphöjt och ofelbart. Politik är i många länder ett farsartat spektakel. Men ett samhälle som inte tillåter många synvinklar att komma till uttryck blir till slut blint. Ett öppet samhälle har öppna ögon och är i det långa loppet mer benäget till självkorrektion. För visserligen kan inte alla människor konsten fatta kloka beslut, men nästan vem som helst kan identifiera konsekvenserna av ett dåligt beslut.

Utvecklingens grundprincip är alltså att offra svaga idéer hellre än människor. Man misstänker därför att talet om ”den starkares överlevnad” kan lägga krokben för utvecklingen. Går evolutionen rentav bättre ihop med ovillkorlig kärlek? Även om kritiskt tänkande är viktigt, finns det en sak som är viktigare. Goethe skrev: »Tillrättavisning gör mycket, men uppmuntran gör mer. Uppmuntran efter kritik är som solen efter en regnskur».