5. Utforska livet och vidga horisonterna 

En klok reformator visar vägen

Renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam var en förespråkare för klassisk bildning. Han förstod att människan är full av brister, men han hade hopp om att hon kan förbättras. Hon kan bli Guds medskapare genom nåden. Han hyllade medkänsla, ödmjukhet och måttfullhet. «Ditt bibliotek är ditt paradis», sade han. 

Luthers medarbetare Philipp Melanchthon följde samma linje. Också han ansåg att bildning har stor betydelse. Ur Svensk lärdomshistoria: «Melanchthons stora och förblivande insats är att ha försonat reformationen med det klassiska bildningsarvet och i den andan ha lagt grunden till den protestantiska lärdomsskolan.»

Det lutherska projektet är större och bättre än Luther. Att följa Melanchthons exempel är en mycket god idé. Tro i förening med bildning är en bra kombination. 

En dyrköpt skatt

En lämplig startpunkt är de gamla grekerna. Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, sexism, rasism och fascism. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant.

Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Både framgångar och misslyckanden kan vara relevanta för oss.

Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa.

Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. För att avancera framåt behöver vi lära av historien.

Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero. 

Aten och Sparta

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.

Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde.

Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. Deras samhälle präglades av extrem kollektivism och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. 

Vilken styrelseform är bäst?

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra.

Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik dialog göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. 

Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

Platon bodde i Aten men han följde den andra linjen. Han ville införa aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Han var ytterst kritisk till demokratin, som han menade ger fritt utlopp för passioner och oförnuft. Förr eller senare kommer den att urarta i tyranni, hävdade han.

Vår demokratis stora utmaning är att visa att Platon hade fel på den punkten.

Vem kan tänka fritt?

Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet handlar inte om brist på yttrandefrihet utan snarare om vår benägenhet att förslava oss själva.

I boken Tankelivets frigörelse beskrev Ahlberg hur vi människor är mästare på att övertyga oss själva om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och antipatier. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för sociala fördomar och vidskepelser. Han skrev:

I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner. Frihet att blåsa upp sitt ego och ge det fritt utlopp. Ens eget tyckande blir något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.

Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. En sådan subjektivism gör att man blir ett enkelt byte för dem som är skickliga på att manipulera känslorna.

Ahlberg menade att fascism och andra totalitära ideologier baseras på primitiv subjektivism. Kollektiva känslor av smicker, hat och hämnd tros vara goda eftersom de känns behagliga.

De som gillar att hata är ofria och lätta att kontrollera. Sluga demagoger kan enkelt få dem att dansa efter deras pipa, genom att spela på rätt knappar.

Ut ur skuggvärlden

Här kan Platon vara en vän i nöden. I dialogen Staten lade han visserligen fram en del odemokratiska och smått absurda idéer. För hans samtida i Aten var det chockerande att han använde Spartas kollektivism som modell. Hans elev Aristoteles tyckte att han gick på tok för långt.

Samtidigt finns en del i Staten som är förvånansvärt progressivt. Sokrates målade upp ett idealsamhälle där bildade och ädla ledare styr. Platons egen bror Glaukon lyssnade och var djupt imponerad:

Kloka kvinnor måste utbildas så att de skall kunna styra samhället som filosof-drottningar, menade feministen Platon. I Aten 400 f.Kr. var detta en revolutionerande idé. Tyvärr var det ingen som nappade på den. 

I Staten finns både bra och dåliga politiska idéer. Men vad som framför allt kan vara relevant för oss idag är inte dess politik utan dess psykologi och dygdetik.

Platon delade in själen i tre delar. Den första är förnuftet och den andra är begären och drifterna. Den tredje kan beskrivas med ord som kampvilja, ambition, passion och handlingskraft.

Kaos uppstår när till exempel begären börjar styra över förnuftet. Eller när handlingskraft blir en ohämmad vilja till makt. Det får inte råda ett inre inbördeskrig mellan de tre delarna, menade Platon. Han skrev:

Inre hälsa är att skapa inre harmoni. Själens tre delar (förnuft, vilja och begär) behöver samordnas, så att var och en får sin rätta plats och funktion, ansåg Platon.

Den som har en oordnad själ är bunden av sina begär och fixeringar, menade han. Det är som att vara fastkedjad i en dunkel grotta och förvillas av skuggor och illusioner. «Det godas idé» är som solen som får allting att framstå i sin rätta belysning.

Vägen ut ur grottan är bildning och dygd, menade Platon. Han reflekterade kring det som senare skulle kallas för de fyra kardinaldygderna. Idag skulle vi kunna tolka dem ungefär så här:

• Klokhet, t.ex. att veta vad man inte vet.
• Rättrådighet, t.ex. att skilja mellan sak och person.
• Måttfullhet, t.ex. att inte gå till ytterligheter.
• Mod, t.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.
  

Kan en demokrati fungera väl utan de platonska kardinaldygderna?

6. Utveckla en sund inre styrka

En beprövad livsfilosofi

Grekernas idéer fördes vidare till romarna, som utvecklade en livsfilosofi som heter stoicism. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Stoikernas filosofi innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst.

På flera sätt är den inbyggd i kristendomen. Många av de kristna kyrkofäderna, och förmodligen också Paulus, var påverkade av stoikerna. Luther, Melanchthon och Erasmus hade en sak gemensamt: Alla tre gillade Ciceros skrifter, som innehåller många stoiska idéer.

Alf Ahlberg skrev: «Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.» 

Inte känslokyla!

En vanlig missuppfattning är att stoicism måste leda till känslokyla. Det är sant att den kan gå till överdrift, men vad den i grunden handlar om är självkännedom och självkontroll.

Det gäller inte att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en modern arvtagare till stoicismen.

För mycket stoicism är skadligt, men i måttfulla doser är den hälsosam.

Själslig styrketräning

Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates livsfilosofi, som bland annat innebär att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. De såg honom som en förebild för hur man lever i en stormig värld med ett inre lugn och utan att korrumpera sin själ.

Stoikerna menade att människans mest dyrbara egendom är själens integritet. Detta betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Det här kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

Stoikern Epiktetos uppfattade Gud som en urkraft som skapar en inre själsstyrka. Sinnesrobönen har sin grund i hans filosofi: 

Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner.

För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt. Förmågan att känna rädsla är naturligtvis helt livsnödvändig. Vi lever i en farlig värld och om vi inte kunde känna rädsla skulle vi försätta oss i riskfyllda situationer helt i onödan. Vad Roosevelt varnade för är en rädsla som minskar omdömesförmågan. Faror och hot måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten.

Rädsla kan leda till vrede och hat, menade Yoda. Det finns många idag som lever i ett tillstånd av nästan kroniskt vredesmod. De förstår inte att de fördärvar sitt intellekt.

• Rädsla kan skapa hjärnspöken.
• Vrede kan skapa tunnelseende.
• Hat kan skapa blindhet.

Mod är att hålla huvudet kallt för att se klarare.

Denna förmåga kan utvecklas genom praktisk övning. Man behöver konfrontera sådant som upplevs skrämmande. Vardagslivets prövningar kan bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos gav följande råd till den som besöker ett badhus (i romarriket omkring 100 e.Kr.):

Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: «Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen.»

För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parentes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.

Det är dock viktigt att dessa stoiska övningar inte går till överdrift. Det får inte leda till känslokyla, likgiltighet och oförmåga att bry sig.

Känslor av frustration och upprördhet kan vara viktiga drivfjädrar. Huvudsaken är att vrede inte blir ett nöje och en ohejdad vana. 

Makt korrumperar inte alltid

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag och det är kejsaren och stoikern Marcus Aurelius. Han hade obegränsad makt att göra precis som han ville, men han ansträngde sig för att motstå den frestelsen.

En stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Makt ger inte frihet från bördan att följa principer.

«Akta dig för att bli en tyrann», sade Marcus till sig själv. «Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen.»

Den som har makt över andra behöver först och främst ha självinsikt och självkontroll. Denna livsfilosofi är relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa.

Rättrådighet

Rättrådighet är att vara rättvis och hederlig. Orättrådighet är att vara orättvis och korrumperad.

Men varför vara hederlig när det är mer lönsamt att vara korrupt? Detta var Glaukons utmanande fråga i Staten. Sokrates svar var skarpsinnigt. Att ha en frisk kropp har ett värde i sig själv. På samma sätt är det med själen. Den orättrådiges själ är sjuk, medan den rättrådiges är frisk. Inre hälsa har ett egenvärde, även om det inte i alla lägen är «lönsamt».

Rättrådighet är försvaret mot idén att makt är rätt.

 
Det finns somliga säger att de kämpar för rättvisa, fastän de i själva verket är ute efter makt och hämnd. Detta är vad som händer när man saknar rättrådighet. Kampen för rättvisa är lika mycket en inre som en yttre kamp.

Vrede kan vara drivfjädern för att skapa rättvisa – men inte hat. Det gäller att sätta upp gränser för sig själv och att lära sig att inte överskrida dem.

Det kristna hoppet

Den kristna tron på ett liv efter döden är något som skapar en inre styrka. I stället för att vara en from världsflykt kan den bli en kraftkälla. Hoppet skyddar mot tomhet och cynism.

Det himmelska hoppet ger känslan av att ha ett hem. Detta skapar en naturlig stoicism som inte är krampaktig eller framtvingad. Även om allt går åt skogen är inte allt förlorat. Livsviljan blir en inre källa som är mindre beroende av omständigheter.

Det himmelska hoppet kan därför också skapa ett jordiskt hopp. Bonhoeffer skrev:

7. Utveckla en praktisk klokhet

Teknokrati undergräver bykraften

I min essäbok berättar jag om mitt arbete som vatten- och sanitetsingenjör i fattiga länder. Som jag ser det präglas biståndet av för mycket social ingenjörskonst. Detta gör att mottagarna knappt får någon möjlighet att tänka och handla självständigt.

Denna kritik har framförts av många i olika sammanhang. Till exempel skriver Dhananjayan Sriskandarajah att biståndet har blivit insnärjt i byråkrati och teknokratisk styrning. Det ägnas alldeles för mycket tid och energi åt rapportering. Detta gör att man frestas att utforma projekten på ett sätt som gör dem enkla att mäta.

Han menar att vi behöver vända på det här och se det civila samhället som en djupt mänsklig aktivitet som främjar sociala relationer. «Det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.», skriver han.

Om vi nu verkligen vill hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk problemlösning och som bara undantagsvis söker hjälp utifrån?

Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem – det är detta som brukar kallas för «bykraften».

Missbruka icke den ädla vetenskapen!

En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för en samarbetskultur. Omdömesförmåga, tålamod, självförtroende, ansvarstagande, kompromissvilja – sådana svårmätbara kvalitéer kan undergrävas när man kräver snabba och mätbara resultat. Kvalitet behöver gå före kvantitet. 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga.

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver:

Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.

Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder?

Lutherhjälpen 2.0

Att kämpa för enprocentmålet är bra. Men ett ensidigt fokus på enprocentmålet innebär ett ensidigt fokus på kvantitet. Detta skapar alla möjliga problem. 

Vad vi behöver idag är människor som arbetar för ett bistånd som styrs av kvalitetstänkande – alltså en helt annan tankekultur. Det innebär till exempel att

• värdera långsiktighet mer än snabba resultat
• stärka bykraften och främja en samarbetskultur
• bilda kvinnor och män till att bli kloka och rättrådiga ledare.

Det här borde ingå i det lutherska projektet!

φρόνησις (Fronesis)

En viktig nyckel till ett bättre bistånd är det som Aristoteles kallade för fronesis, vilket kan översättas som praktisk klokhet, sunt förnuft och gott omdöme. Detta är något som utvecklas genom arbets- och livserfarenhet och genom bildning.

Det är en intuitiv kunskapsform som innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation. Det gäller att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem.

Fronesis hör ihop med måttfullhet, menade Aristoteles. I det praktiska livet behöver vi ofta finna den gyllene medelvägen och inte gå till överdrift åt något håll. I besluts­situationer gäller det att varken över­reagera eller under­reagera, menade han.

Teknokratins svaghet

Aristoteles skiljde fronesis från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.

Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. Som alla människor är de begränsade.

Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det.

Det är den här sortens «halvbildning» som Sokrates tyckte sig se hos den tidens tekniker och ingenjörer. Han märkte att de visserligen var mycket kunniga inom sitt område men …

En teknokrati är ett styre av halvbildade experter. Att vara expert på ett område kan skapa en falsk känsla att vara expert på allt möjligt.

Bildning har praktisk betydelse

Kunskapsluckor brukar ofta fyllas med skenvetande och tvärsäkra svar. Detta är följden av «blind okunnighet». Bildning kan skapa en sorts «upplyst okunnighet» och en bättre insikt om vad man inte vet.

«Att kunna föra kultiverade konversationer eller citera klassiker är inte bildning.», skriver Lars Dencik. Han fortsätter:

Om vi saknar omdömesgillhet, kan vi inte hantera miljöproblemen eller något annat problem.

Både fattiga och rika länder behöver helbildade ledare som kan förena expertkunskap och gott omdöme. Sådana personer har inte alltid de rätta svaren, men de är ofta bra på problemlösning genom dialog och samråd.

Denna förmåga kan byggas upp genom att lära känna livets olika dimensioner. Ofta handlar det om att finna den gyllene medelvägen. Det gäller att hantera motpoler som till exempel:

• natur och kultur
  
• humaniora och teknik
  
• tradition och framsteg
  
• kvantitet och kvalitet
  
• fakta och värderingar
  
• universellt och unikt
  
• kartan och verkligheten.
  

8. Utveckla förmågan att integrera

Mångfaldens ekvation

Hur kan människor från olika kulturer leva i ett harmoniskt förhållande? Vad ska de göra om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Ska de eftersträva enhet eller mångfald? Vill de leva i jämlikhet eller försöker en grupp dominera? Detta ger fyra möjligheter.

1. Mosaik: Jämlikhet och mångfald. I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon ska börja dominera. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

2. Segregering: Dominans och mångfald. I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika och Namibia under apartheid. Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

3. Smältdegel: Jämlikhet och enhet. En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den kan lätt absorbera idéer och intryck från jordens alla hörn. Här utvecklas en världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller fast vid sin tradition betraktas som onormala och blir utfrysta.

4. Homogenisering: Dominans och enhet. Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. Alla avvikande element måste motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

Måttfullhet och balans

Vilken av dessa strategier bör vi välja? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika sätt att undvika det som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut ska uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 

För att lösa sådana här problem behöver vi utveckla det som kallas för kulturell intelligens (CQ). 

Först behöver vi lära oss att hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: Ett eller två glas är angenämt och ökar självförtroendet, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation.

Vi behöver också inse att politiskt korrekt och politiskt inkorrekt är två ytterligheter som bör undvikas. Respekt utan ärlighet leder lätt till hyckleri. Ärlighet utan respekt leder lätt till mobbning.

En väl integrerad person kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att vara både sanningsenlig och hänsynsfull. 

Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd.

Undvik envis dogmatism och slapp relativism

Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Båda är ovilliga att lyssna på motargument. Ingen av dem förstår att de är instängda i sina intellektuella fixeringar.

Sokrates kunde engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Känn dig själv! sade han. Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan vi frigöra oss från falskt skenvetande. För att bli klokare behöver vi hjälpas åt genom att samtala, menade han.

Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade Sokrates. Han sade att «vart resonemangets vindar än blåser – dit måste vi bege oss.»

Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: Sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. 

«Jag har den absoluta Sanningen», säger dogmatikern. «Din sanning är inte min sanning», säger relativisten. Ingen av dem söker sanningen genom dialog med andra. Eftersom de är instängda i sina skal, kan de inte förändras, växa och utvecklas.

Men säg att det finns en objektiv Sanning som står över våra privata favoritidéer. I så fall öppnas möjligheten att våra åsikter behöver korrigeras. Att ha Sanningen som ledstjärna håller oss vakna från både dogmatisk och relativistisk slummer.

Nyckeln till frihet: λόγος (Logos)

Medicin, motion och styrketräning för själen. 

Ett annat namn för Kristus är Logos. Det är grekiska och kan tolkas som «tillvarons ordnande princip». De som vill följa Logos måste leva efter en viktig regel: att aldrig kalla en annan människa för ett dumhuvud.

Den rättrådige respekterar sina meningsmotståndare och fokuserar mer på sakfrågan än på personen. Att använda argument är bättre än att manipulera känslor. 

Att följa Logos är ett vågspel och äventyr. De som gör det kan bidra med en viktig sak i vår problemfyllda värld: att sprida konsten att samtala och resonera.