Återfinn en förlorad motkraft, del 1:

Bejaka mysteriet bortom förnuftets räckhåll

I begynnelsen 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. Många troende känner sig provocerade, medan många ateister känner sig bekräftade.

Men det kan också vara tvärtom. Den person som myntade begreppet ”Big Bang” var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var till en början mycket skeptisk till hela teorin och misstänkte att dess förespråkare hade djupt religiösa motiv. I en intervju med BBC sade han ”Anledningen till att forskare gillar 'Big Bang' är att de överskuggas av Första Moseboken [dvs. skapelseberättelsen i Bibeln]. Det ligger djupt i de flesta forskares psyke att tro på den första sidan i Första Moseboken.” Han uppfann termen som ett försök att göra den till åtlöje.

För en ateist som verkligen förstår sig på vetenskap kan Big Bang vara en ganska provocerande teori. Big Bang handlar inte om universums skapelse, utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände under de första mikrosekunderna, timmarna och åren, och hur universum expanderade och svalnade.

Hur allting började, hur själva «explosionen» initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.

Det är klokast att acceptera att verkligheten är större än människans fattningsförmåga. En överdriven förnuftstro kan skada förnuftet. Om man insisterar på att allt måste ha en begriplig förklaring kommer man att nöja sig med vilken förklaring som helst, oavsett hur bristfällig den är. Vad som helst duger, bara man slipper erkänna sin okunnighet.

Vetenskapens vägval.

Vi bör vara beredda att acceptera osäkerhet. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den, som vågar förlora kontrollen på den punkten, kan lättare skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

Illusionen av förståelse

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på rena missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Till exempel används formuleringar som «kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras» och «naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper» och «naturen prövar sig fram enligt principen trial and error». Och så vidare.

Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar.

Populärdarwinisterna är mycket intresserade av analogier. De ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – «syntes utan analys». Konkurrens bland djur liknar konkurrens bland människor, och båda fallen tänks leda till samma sorts framsteg och utveckling.

De tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.

Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.

Det är mycket lätt att fastna i en illusion av förståelse.

Lag eller slump?

Under en tidsrymd av hundratals miljoner år har bakterier utvecklats till lejon, fåglar och människor. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?

Seriösa vetenskapsmän resonerar på ett sätt som är mer analytiskt. Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump. 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till fåglar var i så fall beroende av en lång serie lyckokast.

Men hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett gudomligt underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Slump-evolutionismen lämnar en vidöppen dörr för Gud!

Målstyrd evolution innebär att arterna har skapats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism.

En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för «vitalism».

Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att undkomma en mystisk X-faktor.

Det sanna, det goda, det sköna

Om evolutionen enbart hade drivits av principen om den bäst anpassades överlevnad, skulle vi förmodligen främst värdesätta de egenskaper som främjar vår fysiska överlevnad. Men allt passar inte in i detta mönster.

Tänk på hur vi tar hand om andra, även om de inte direkt bidrar till vår överlevnad. Vi vårdar alla barn, oavsett förmåga, och vi tar hand om de äldre, oavsett om de är produktiva eller inte. Det är ett tydligt tecken på att vi värdesätter mer än bara överlevnad. Vi reagerar med motstånd mot kalla, rationella beräkningar som föreslår att vi ska göra oss av med de svagaste.

Och varför ligger det i våra gener att älska musik? Är inte det en helt onödig egenskap för en överlevnadsmaskin? Musiken har varit en ständig följeslagare och berikare av den mänskliga kulturen genom historien.

Hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

Vetenskap är en strävan efter sanning. Etik är sökandet efter vad som är gott och rätt. Konst är sökandet efter det sköna. Det sanna, det goda, det sköna – detta kallas ibland för ”den platonska treenigheten”. Har detta sitt ursprung i den mystiska X-faktorn?