Innehåll

0. Lärdomar från nollpunkten
1. Se upp för kontrollerande religion
2. Ta språnget till sann tillit
3. Hantera behagliga men giftiga känslor
4. Ha mod att erkänna misstag
5. Utforska världen och vidga horisonterna
6. Utveckla en sund inre styrka
7. Utveckla förmågan att integrera
8. Utveckla en praktisk klokhet

Återfinn en förlorad motkraft, del 1:

Bejaka mysteriet bortom förnuftets räckhåll

Återfinn en förlorad motkraft, del 2:

Upptäck ett urgammalt försvar mot fascism

Ingen stress!

0. Lärdomar från nollpunkten

Vad är den värsta tänkbara konsekvensen av polarisering? En gång för länge sedan fick jag se detta med mina egna ögon.

Obs! Detta handlar om ett folkmord och kan vara rätt upprörande!

En otäck syn

I det första kapitlet i min essäbok Navigation i mångfalden berättar jag om de upplevelser jag hade när jag reste i Rwanda under folkmordet 1994. Jag skildrar en resa med en rebellofficer som tog mig till en plats där människor hade blivit massakrerade. Att gå omkring bland mängder av döda kroppar är en omskakande upplevelse kan jag lova. Ur kapitlet:

Kapitlet avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening.

Jag besöker ett fängelse och träffar mördarna

Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?

Vägen till den mörka sidan

En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: «Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.» 

Smicker och rädsla, med andra ord. Sluga demagoger och agitatorer vill att människor ska vara lättskrämda och lättstyrda. Det gör dem lätta att manipulera. De spelar på människors stora svagheter: rädsla och fåfänga. De har ingen användning för egenskaper som medkänsla och gott omdöme.

Rädsla och smicker är polariseringens bränsle. Det är något som stör den inre kompassen. Jag kan bara spekulera om vad fångarna tänkte och trodde, men jag misstänker att de aldrig fått lära sig att «rädsla är vägen till den mörka sidan» och att «rädsla leder till vrede, vrede leder till hat, hat leder till lidande» .

Problemet berör oss alla

Rädsla, vrede, hat, lidande – på någon punkt måste ondskans kedja brytas. Besöket i fängelset gjorde mig förvånad. Hur kunde så till synes trevliga och vänliga människor bli så grymma och brutala i vissa situationer?

Var detta en samling extremt sjuka individer? Eller var de människor som inte skiljer sig så mycket från oss?

Jag tror att de är mer lika oss än vi vill erkänna. Problemet med rädsla, vrede och hat berör även oss. Vi behöver alla utveckla ett inre försvar mot den «mörka sidan». Vem är helt immun mot ondskans stora drivkraft – den berusande maktkänslan? Finns det någon som har en inre kompass som fungerar perfekt?

Det är lätt att låta sig förledas av giftiga känslor och göra dumma saker. Vi behöver vägledas mer av klokhet och medkänsla. Inte bara kroppen utan också själen behöver medicin och motion. Alla behöver vi bygga upp en inre hälsa och styrka.

En felinställd inre kompass kan skapa ett helvete på jorden och leda in i ett andligt fängelse. Vi behöver finna nyckeln till frihet.

I följande 8-stegs guide skall vi se hur vi kan angripa problemet med hjälp av andliga resurser från Jerusalem och Aten. I det avslutande kapitlet presenteras en gammal idé som är både kraftfull och värdefull. I dag har den nästan krossats av en populär idé som också är kraftfull, men djupt destruktiv.

1. Se upp för kontrollerande religion

Att göra affärer med högre makter

Låt oss börja med att se vad som är den raka motsatsen till en tillitsfull tro. Platons intressanta och underhållande dialog Eutyfron kan belysa saken.

I denna dialog samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som expert på gudomliga ting. Sokrates var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är.

Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare. Men efter en stunds diskussion blev det tydligt hur han egentligen trodde: Fromhet är att göra affärer med gudarna, belöningar och förmåner i utbyte mot offer och vördnad. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. 

Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.

Sokrates gillade inte det här och han tyckte att Eutyfron var lat. Det är just den här sortens makt-är-rätt-filosofi som han argumenterade emot i dialogerna. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera.

En revolution

Eutyfron trodde på många gudar, men även de som tror på en Gud kan göra liknande misstag. Många tänker att det går att ingå ett «avtal» och en affärsrelation med Gud. De använder tron för att köpa sig förmåner. Quid pro quo: Rätt tro belönas med jordisk och evig lycka.

Gudsbilden påminner lite grand om maffians gudfader, som ger beskydd och privilegier till dem som är trogna och betalar. Detta är knappast något som förbättrar den inre hälsan.

En av de mest värdefulla och befriande insikterna i kyrkans tradition är att vi behöver överge varje idé om ett avtal med Gud. Tron på nåden handlar just precis om detta. Guds välvilja går inte att köpa. 

Det här är det första steget till något som kan liknas vid en «kopernikansk revolution» (eller en «kopernikansk omvändning»).

En tillitsfull tro skapar en ny fixpunkt som gör det lättare att rubba ens självcentrerade tankebanor.

Dålig religion bygger på osunda motiv

Enligt den lutherska traditionen är det omöjligt för en människa att frälsa sig själv. Detta är hälsosam medicin mot dålig religion och idén att Guds välvilja går att köpa. Ohälsosam religion utnyttjar människans stora svagheter: fruktan och fåfänga.

Något som är direkt skadligt är skrämseltaktik. En del känner att de måste hota folk för att få dem att fatta att det är på allvar. För att bli frälst och slippa straff, hävdar de, gäller det att bekänna sin synd och omvända sig.

Det framställs som ett fritt val, men i själva verket är det ett «erbjudande under pistolhot»: Be om nåd eller dö!

Kan bekännelser under hot vara äkta och trovärdiga? Är inte risken att man blåser upp sin synd och skuld och bekänner allt möjligt i blotta förskräckelsen?

Hotelser av det här slaget berör på fel punkt. De uppväcker självbevarelsedriften och inte förmågan till självinsikt.

Vad som inte heller är så hälsosamt är olika former av självfrälsning. Vi kan föreställa oss en person som tänker att man måste vara frikostig och göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad?

Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste. Han inser att han i stället måste offra sin stolthet.

Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han hävdar att alla hans ansträngningar är lönlösa och att han ingenting förtjänar. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för att han kommit till insikt om sin ynkedom, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

Men hur mycket han än försöker förminska sig själv, kan han inte riktigt bli av med sin stolthet. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet?

Tänk om han känner förakt för alla dem som inte ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om han använder kravet på ödmjukhet för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Alltihop kanske bara gör honom mer självbelåten och självfixerad.

Viljan till kontroll

Somliga tror att frälsningen bygger på ett avtal av typen «gör X så blir du frälst!». Men man kan aldrig veta om man gör X med tillräcklig äkthet, iver och intensitet.

Andra tolkar avtalet i stil med «erkänn att du är helt hjälplös så får du ta emot nåden!». Detta kan skapa en sorts omvänd prestationsångest. Man måste hela tiden visa att man är liten och svag. Hur mycket självförakt är tillräckligt? Det går ju aldrig att veta!

I vilket fall är det människan som vill ha kontrollen. Det är hon som vill kunna ställa krav på Gud, som måste uppfylla sin del av avtalet.

Den som tror sig ha misslyckats är ängslig och förskräckt. Den som tror sig ha lyckats är självbelåten och egenrättfärdig – och samtidigt livrädd för att förlora kontrollen.

«Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.», sade Jesus. Det är knappast enklare för den som har en avtalsbaserad tro och som inte kan släppa taget om sina inbillade privilegier. 

När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’» 

2. Ta språnget till sann tillit

Ett andligt motgift

Många tror på Gud eftersom han har makt och kan bringa lycka och framgång. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det gåvorna de älskar. Och makten! 

Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men när man tolkar bildspråket förstår man att de är ett sorts andligt motgift: Gud befinner sig inte någonstans långt borta och beskådar världens elände. Genom Kristus kommer han ned till vår jordiska och mänskliga nivå. Korset betyder att han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att han älskar den ändå och att han vill förlåta. Han utplånar inte sina fiender i eld och svavel, utan övervinner viljan att hämnas.

Denna berättelse skapar en förändring i var och en som tror på den och fattat den. Makt och maktutövning upphör att fascinera. Gudsdyrkan är inte lika med makt-dyrkan. Det sant gudomliga är ovillkorlig kärlek.

Valet mellan kontroll och tillit

I ljuset av detta blir det uppenbart hur naivt det är att använda tron som en hållhake för att få grepp om Gud. Det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två påståenden:

• «Min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset.»
• «Budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god.»

Ligger frälsningen innanför eller utanför människans kontroll?

Om vi vill uppleva att vi har saken inom vår kontroll, måste vi vara bergfast övertygade om att vi har rätt teologi och rätt fromhet. Det här skapar en enorm rädsla för att tänka fel. Resultatet blir en stark tro på sin egen felfrihet.

Men om alltihop ligger utanför vår kontroll, finns inget annat att göra än att förtrösta på Gud själv.

Tron som vågspel

Enligt den lutherska tron är alla religiösa mutförsök verkningslösa. Tron att man kan ha kontroll över sitt eget öde är en illusion. Detta är i själva verket ett glatt budskap. Vi behöver inte tro på grund av rädsla, fåfänga och kontrollbehov. I stället öppnas vägen för en frivillig tro som berör på rätt punkt.

Prästen Dietrich Bonhoeffer skrev:

Denna övning i tillit gör en del oroliga och villrådiga. De tänker: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»

Varför detta behov att jämföra sin tro med andras? Varför denna önskan att göra nåden till en rättighet? Vill man inte släppa taget kan äventyret aldrig börja.

Tron är ingen magisk formel som gör Gud vänligt sinnad. Tron handlar inte heller om att prestera ett visst själstillstånd för att få en biljett till himlen. Att tro är att kasta sig i Guds armar och lita på att han är god och vill hjälpa oss. Först då är det möjligt att skifta fokus till det som har verklig betydelse. Och först då är det möjligt att ta Gud och den kristna tron på verkligt allvar.

Ett nytt projekt

För en del är det mer logiskt att en rätt tro ska löna sig. De tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. «Vad tjänar det annars till att vara kristen?», undrar de.

Är det inte bättre att följa honom för att man verkligen vill göra det? En sann tro är frivillig och behöver ingen belöning. Belöning och straff kan användas för att dressera djur. En människa bör utvecklas på ett annat vis: som en fri och ansvarig person med inre integritet.

Det viktigaste i livet är sådant som medkänsla, omdöme, självinsikt, ödmjukhet, sanningskärlek, ansvarighet och integritet. Sådana här saker kan inte köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara kultiveras i en fri relation. Detta kan bli verklighet när vi tror att Guds kärlek är en omsorg om själens hälsa.

Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus».

Efterföljelse

För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som gick på jorden för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade mod och livshängivelse.

Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka.

Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss.

Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln.

En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar.

På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och dömande mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. På den dagen ska det  bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

Något som i synnerhet upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud, menade han.

Det var knappast ett liv i bekvämlighet och dåsig välmåga som han erbjöd sina lärjungar när han kallade dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller förmåner. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över.

Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Bara genom mig, sade han, får ni en sådan tro och en sådan frihet. Det är detta som är vägen, sanningen och livet.
 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår innebär först och främst att lära sig att inte hata och förakta.

3. Hantera behagliga men giftiga känslor

Att ta ansvar för sina felsteg

Det finns troende som har en mycket pessimistisk syn på människan. De tänker att hon är rakt igenom fördärvad och att hon aldrig kan förbättras. En mörk människosyn får nådens ljus att lysa klarare, tror de.

Men om människan är ett hopplöst fall, är det inte hennes fel att hon är som hon är. Då är hon som ett djur som inte kan ställas till svars för sina handlingar.

Genom att förneka ansvaret trollar man bort synden. En felprogrammerad robot behöver ju inte be om förlåtelse. Detta är knappast vad den kristna tron på nåden handlar om.  

Att erkänna sin hjälplöshet, vanmakt och oförmåga är en sak. Att erkänna sina synder är något helt annat. Det är viktigt att inte röra ihop det här.

Säg att någon ber så här: «Ack, jag är slav under mina begär och kan inte göra rätt!». Detta är ingen syndabekännelse. Att vara hjälplös är ingen synd. Den som är hjälplös bör be om hjälp och inte om förlåtelse.

Det pinsamma är ju att man ibland gör fel, fastän man är fullt kapabel att göra rätt. Ofta är det egentligen inte alls svårt, och många gånger är det helt och hållet ens eget fel. En bön om förlåtelse är bara meningsfull om man tar ansvar för sina felsteg.

En del väljer den lätta utvägen. I stället för att erkänna sina misstag (vilket kan vara rätt smärtsamt) erkänner de sin oförmåga och vanmakt (vilket ofta blir en behaglig övning i självömkan). 

Vi människor är skapade med möjligheten att utveckla goda egenskaper, som förnuft och empati. Det är just detta – paradoxalt nog – som gör oss till syndare. För problemet är att vi inte utvecklar och använder dessa förmågor så mycket som vi borde. Eller så använder vi dem på ett felaktigt sätt.

En farlig urspårning

I judendomen betraktas Guds lag som en gåva och ett glatt budskap. Det betyder nämligen att han har höga och positiva förväntningar på människan. Lagen är ett tecken på Guds kärlek. Ansvaret och myndigheten uppfattas som något inspirerande och upplyftande. Gudstillit kan därför enkelt förenas med ett sunt självförtroende.

Det finns många lutheraner som inte förstått det här och som inte alls ser lagen som en inspirationskälla. För dem är det glada budskapet att Gud inte förväntar sig något av människan. Från oss finns inget gott att hämta. Självförtroende är därför en synd. Att lita på Gud och att använda sitt förnuft blir två saker som inte går ihop. Är detta att tillbe en kärlekslös gud?

Visst är det sant att vi människor kan vara hjälplösa på alla möjliga sätt. Till exempel är det omöjligt att frälsa sig själv. Men den som ständigt framhäver sin hjälplöshet avsvär sig eget ansvar. Det är ett lättvindigt sätt att göra sig syndfri.

«Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende.», sade Bonhoeffer till lutheranerna i Tyskland på 1930-talet. «Billig nåd är nåd utan efterföljelse.» Till hans stora förskräckelse såg han hur lätt det var för nazisterna att manipulera dem.

Utan efterföljelse, ingen räddning från ondskan. Efterföljelse handlar om att lära sig saker, som till exempel att inte styras av förledande känslor.

Den billiga nåden erbjuder en snabb och enkel väg till behagliga känslor. Det känns befriande att slippa personligt ansvar. Det känns bra att få bekräftelse på att man är bra som man är. Det känns skönt att slippa bot och bättring. Förbättring är farligt för det kan ju leda självgodhet! Det känns rofyllt att få vila i den sköna illusionen att vara ödmjuk.

Särskilt lustfyllt är det att se ned på andra som inte är lika ödmjuka som man själv. En del lutheraner hyser ett passionerat förakt för egenrättfärdiga «fariséer». Och för judendomen. Och för kristna som har en annan teologi.

Detta är naturligtvis bara en annan form av egenrättfärdighet. Men den polletten trillar inte ner. Vad beror det på?

Ormen och storinkvisitorn

Människans stora problem är arvsynden: lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker. Typiska exempel är mobbning, hämndfantasier, skadeglädje, hånflin – och den berusande maktkänslan.

Onda handlingar uppfattas inte som onda eftersom de känns behagliga. Det är lätt att gilla ondskan. Finns det någon som är helt fri från detta?

En listig orm viskar i örat: «Alla dina behagliga känslor är goda känslor!» Den vill övertyga oss om att detta inte alls är något problem. Vi är bra precis som vi är. Vi ska bejaka vår inre natur och inte förställa oss. «Det som känns naturligt måste vara rätt!», viskar den. «Detta är att vara autentisk och sann mot sig själv!»

Storinkvisitorn är en legend som berättas i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Den handlar om ett möte mellan Kristus och en gammal inkvisitor som anordnade kättarbål i Spanien på 1500-talet.

Storinkvisitorn anklagade Kristus för att han inte ville lyssna på den «kloke och fruktansvärde anden» i öknen den där gången (det vill säga djävulen). Han borde inte ha stått emot maktens frestelser.

Denne ande har en bättre förståelse för den mänskliga naturen, sade han. Att frivilligt välja det goda överstiger människornas kapacitet. De vill ha instruktioner om hur de ska tänka och vad de ska göra.

Detta är storinkvisitorns teologi: Kyrkan måste anpassa den kristna tron till människors svagheter.

Ett liv i frivillig efterföljelse är för svårt för de flesta, sade han. Vad de behöver är bröd, skådespel och auktoritet. I sin stora barmhärtighet ska kyrkan lyfta av frihetens och ansvarets tunga börda och ge folk vad de helst vill ha: säkerhet.

Kristus svarade inte med ord, utan gav honom en kyss.

Tillbaka på den bättre vägen

Kyrkan kan välja Kristus i stället för storinkvisitorn. Den kan undervisa om att vi behöver motverka ondskan genom ett liv i efterföljelse. Den kan lära att Guds kärlek är en omsorg om själens hälsa. På så vis får den gudomliga kärleken konkret betydelse här på jorden.

Buden och förväntningarna kan vara något upplyftande, trots att de kan vara svåra. Nåd kan förenas med efterföljelse, och ovillkorlig kärlek kan förenas med inspiration.

Sann gudsfruktan handlar inte om rädsla för straff. Snarare är den en förhöjd ansvarskänsla och en insikt om att man faktiskt kan göra fel. Detta är vishetens begynnelse.

Det är viktigt att ta ansvar för sådant man faktiskt har kontroll över. Det gäller att vara sträng mot sig själv, men mjuk mot andra (inte tvärtom!). 

För att kunna konfrontera det som är obehagligt behövs andlig smärtlindring. Förtröstan på nåden befriar från ohälsosam stress och prestationsångest. Tilliten minskar också behovet av försvar, ursäkter och självömkan. Detta ger mod att erkänna att man ibland kan styras av behagliga men giftiga känslor.

"Onda lustar" kan till exempel vara att säga elaka saker för att det är roligt att göra det. Även känslan att vara kränkt kan bli en ond njutning. Detta ger nämligen en förevändning att få rasa ut i lustfyllt vredesmod.

Rasisten hyser ett patologiskt förakt för andra folkslag. Den hetlevrade idealisten föraktar andra moraliskt underlägsna individer. Är den ena känslan finare än den andra. Eller är det precis samma lustfyllda impuls att ha någon att se ned på?

För en kristen är kampen mot det onda i första hand en inre kamp. Tillit till nåden gör det lättare att lära sig att skilja mellan bra och dåliga känslor. Och att hantera sådant som avtrubbar medkänslan. 

Människor vänder sig till Gud för att få frid i sinnet och ro i hjärtat. Många vill att detta ska vara lika enkelt som att trycka på en knapp. De förstår inte att de behöver hantera den inre oredan och skapa inre ordning. 

Att tro på Gud handlar om att lära sig att vara människa. 

4. Ha mod att erkänna misstag

Tvärsäker eller omdömesgill?

Att skapa en verklighetsbild är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar omdöme kan pussla ihop vad som helst. Resultatet blir en förvrängd världsbild. För att passa ihop bitarna behövs den enkla insikten att man kan tänka fel. 

Vi lever i en komplicerad och problemfylld värld. Nu mer än någonsin behöver vi lära oss konsten att foga ihop en riktig bild av verkligheten.

Det är många idag som vill arbeta för en bättre framtid. Det är bra! Tyvärr är det vanligt att goda intentioner förenas med alltför säkra åsikter. Risken är att saker i stället förvärras.

Detta är vad vår tids tvärsäkra idealister behöver lära sig. Det behövs inte bara goda intentioner. Även klokhet är en dygd.
 

Socialpsykologen Lars Dencik skriver i en artikel:

Likt och olikt

Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga pusselbitarna på plats. Med lite vilja går det att skapa vilken bild som helst. För att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes.

• Analys: De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.
• Syntes: De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.
  

Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.»

Det gäller att både kunna se skillnader mellan likartade ting och att se likheter mellan olikartade ting. Ett gott omdöme består i att finna en balans mellan dessa sätt att tänka.

Utan analytiskt tänkande går det lätt över styr. Om man bara vill, går det att koppla ihop nästan vad som helst. Ett exempel på detta är konspirations­teorier, där en viss grupp människor associeras med all världens elände. Även politiska ideologier kan måla upp fiendebilder på ungefär samma sätt.

Hur man blir en religiös besserwisser

I många religiösa sammanhang är det syntesen som dominerar. Där finns ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. Allting måste gå ihop: Bibeln, historien, världshändelserna, vardagslivet. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt. 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald?

Syntetiskt pusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Vad händer om vi följer minsta motståndets lag?

Är inte risken att vi skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi börjar inbilla oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Med hjälp av fantasifulla associationer går det att se samband mellan allt möjligt och övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig själv i falska insikter.

Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur man resonerar. «Nu tänker jag analytiskt.» «Nu sysslar jag med syntes.» Att ha lite kunskap om filosofi kan vara hälsosamt.

För att kunna lägga pusslet behövs också

• inre balans
• öppenhet för att man kan ha fel
• mod att leva med ett visst mått av ovisshet.
  

Svag trosförmåga – större tillit

För den som är kristen finns en lösning på det här. Den börjar med att erkänna att ens trosförmåga är begränsad. Det är omöjligt att få allting att gå ihop.

Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus gick på vattnet i Genesarets sjö och hur han förvandlade vatten till vin i Kanaan. Samtidigt kan man hävda att det är mer troligt att mänskliga ögonvittnen tar miste än att naturlagarna skulle sättas ur spel.

Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid får det ena att gå ihop med det andra? Det är ju han som skapat vårt förnuft så rimligen borde han förstå att sådana här saker kan göra oss förbryllade. 

En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man sätta sin lit till Gud som ser och förstår alla våra bryderier. «... om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.»

Lite «gudomlig dårskap» kan göra oss klokare. I svagheten är kraften störst, sade Paulus. En svag trosförmåga kan betyda större tillit. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

Luther skrev i Stora katekesen:

En ny fixpunkt och ledstjärna

Den kristna tillitstron kan liknas vid en kopernikansk revolution. Den gamla egocentriska världsbilden ersätts och placerar solen i centrum.

Förnuftet kan göra misstag och foga ihop saker som egentligen inte alls hör ihop. Ens politiska och religiösa övertygelse kan bygga på rädsla och själviska önskningar. Att totalt förlita sig på sådant skapar en egocentrisk världsbild.

Den som i stället fäster sitt hjärta vid Gud får en ny fixpunkt. Detta får allting att framstå i en bättre belysning.

Hjärtats tro stärker förnuftet

Det är bra att ha insikter och åsikter men man bör inte klänga sig fast vid dem. Förtröstan på nåden hör ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Ens föreställningar kanske behöver korrigeras och förbättras. På så vis kan tron bli en drivkraft till sanning och bildning. 

Att fästa sitt hjärta vid Gud innebär att inte fixera sig för mycket på en eller annan idé. Detta öppnar för den viktiga förmågan att hålla två motsatta idéer i huvudet samtidigt. Det blir lättare att lägga livets stora pussel eftersom det spelar mindre roll om ens världsbild rubbas då och då. Tillitstron är förnuftets bästa vän.