Återfinn en förlorad motkraft, del 2:

Upptäck ett urgammalt försvar mot fascism

Leder darwinism till socialdarwinism?

Sekulära humanister baserar sina värderingar på förnuft och medkänsla men avvisar föreställningen om en högre makt. De accepterar en del av den kristna moralen men förkastar tron på Gud. För många ateister är den sekulära humanismen attraktiv eftersom den fördömer religionen samtidigt som den behåller en del av dess goda värderingar.

Darwinistiska apologeter (som Richard Dawkins) hävdar att det inte finns någon mening eller något syfte med universum. I livet finns det bara blinda evolutionära krafter som gör att de bäst lämpade överlever. De hävdar att det endast är dessa blinda krafter som har skapat vår egen art, Homo sapiens. De förklarar att detta inte betyder att människor måste vara psykopatiska monster som alltid själviskt prioriterar sin egen överlevnad på andras bekostnad. Saker som empati, självuppoffring och samarbete är bra för den kollektiva överlevnaden. Sekulära humanister hävdar att det därför är helt rationellt att tro på både ett ändamålslöst universum och humanism.

Är detta ett effektivt sätt att (så att säga) skilja Darwin från Hitler? Enbart förmågan till empati gör oss inte till vidsynta humanister. Empati kan faktiskt leda till våldshandlingar. Att se medlemmar av sin egen stam bli utsatta för en attack kan skapa en känsla av empati som utlöser kollektiva och osjälviska handlingar – för att eliminera en annan stam.

Kan humanismen verkligen förankras i ren och skär darwinism? Är sådana som Dawkins bara spinndoktorer som skapar en illusion av förståelse? Jag föreslår att du lyssnar på dem när de utvecklar sina argument. Döm sedan själv!

Frågan är om den sekulära humanismen är något försvar mot fascist-liknande ideologier, som avhumaniserar vissa grupper och betraktar dem som underlägsna och värdelösa. Många sekulära humanister är arga och frustrerade över att sådana ideologier är på frammarsch idag, och det med rätta! Men de verkar inte kunna göra mycket mer än att protestera och uttrycka upprördhet.

Grunden för människans värdighet

Det finns en motkraft mot fascistiska ideologier och det är tron på människans inneboende värdighet. Så vad kan en sådan föreställning grundas på? Det är viktigt att detta får en fast grund för annars blir det bara ett luftslott som försvinner vid minsta påfrestning.

En del sekulära humanister menar att det går att grunda människovärdet på vissa mänskliga likheter eller egenskaper: empati, förmågan att tänka och känna etc. De tror att alla dessa underbara egenskaper är en produkt av det naturliga urvalet. En bisarr logisk konsekvens är att de borde medge att utplåning av vissa ”barbariska” stammar kan vara motiverat om det t.ex. ökar mänsklighetens förmåga till universell empati.

Den som vill vara ”fullblodsdarwinist” och humanist på samma gång står inför ett dilemma. Skall man omfamna eller förkasta en ”moral” som säger att det är bra om somliga blir utplånade? Skall man omfamna eller förkasta idén att varje människa har ett inneboende värde, oberoende av hennes livsduglighet? 

Sekulär humanism är en utbredd ideologi i vår moderna värld. Men den är, minst sagt, en skakig grund för människovärdet. När den kollapsar (som den gör idag) är det ingen vacker syn. Kalla ett folk för ”barbariska horder” och ”monster” och plötsligt är hänsynslös brutalitet rättfärdigad.

Tron att varje människa är skapad med en inneboende värdighet kan snarare förankras den bibliska tanken att vi är skapade till Guds avbild. Denna likhet manifesterar sig i vår längtan efter sanning, godhet och skönhet. Människans kärlek till vetenskap och musik är ett tecken på en djup inre länk med hennes Skapare. Varje människas värdighet innebär att den gyllene regeln och rättvisans principer gäller lika för alla.

Det finns de som invänder och säger att det inte är särskilt ödmjukt att tänka så. En del av vetenskapens förespråkare hävdar att människan bara är ett djur och att hon är totalt obetydlig i det stora universum. Är detta verkligen uttryck för ödmjukhet? Blir vi (som vissa tror) mer miljövänliga av att se oss själva som djur? Eller öppnar det dörren för mörka och kusliga krafter (som fascism) som avhumaniserar människor och förstör planeten?

Det finns också kristna predikanter som förkastar tanken på att vi har ett värde som skapade varelser. De hävdar att människan är i grunden värdelös och att bara de som erkänner sin ovärdighet blir frälsta. Denna lära framställs som djupt ödmjuk, men i själva verket är det tvärtom. Konsekvensen blir att endast kristna tillskrivs ett verkligt värde, medan icke-kristna nedvärderas. Detta fenomen kallas 'Christofascism' på engelska och det är mycket vanligt idag. 

Tron på Gud som allas skapare är som ett andligt vaccin. När kristna förminskar denna tro, exponerar de sig själva för fascismens virus.

De tre delarna av den förlorade motkraften

När talet om människors lika värde inte förankras i någonting, blir det ofta bara en läpparnas bekännelse. Men när tron att alla människor är skapade till Guds avbild blir en grundläggande del av vad vi är, tar vi instinktivt avstånd från förödmjukelse och avhumanisering. Det skapar ett enande band. Särskiljande identiteter (som nationalitet) blir mindre viktiga än denna förenande identitet.

Lägg till detta en annan trossats. Korset och uppståndelsen är en berättelse om hur Kristus lider och dör i händerna på de mäktiga, men ändå överlever och triumferar. Detta är en fullständig omvändning av konventionell logik och världsliga principer. I stället för ”den starkares överlevnad” handlar det om ”den mildhjärtades överlevnad”.

Många i vårt samhälle attraheras av tanken på ohämmad makt.

Det som börjar som en beundran för styrka och hårdhet kan utvecklas till känslokyla och råhet. Förmågan att inte bry sig blir en källa till stolthet. Hjärtlöshet blir en dygd, mildhet en svaghet. En sådan attityd passar perfekt in i den fascistiska ideologin, som glorifierar ohämmad grymhet och ser den som något som ska beundras och omfamnas som en livsstil.

Tron på korset är ett skydd mot att dras in i detta mörker. Den leder till en förvandling av hjärtat och utmanar den vanliga uppfattningen som säger att styrka ligger i förmågan att dominera. Fascination för makt försvinner. Mildhet, inte hjärtlöshet, är det sanna värdet och källan till styrka.

Även om självförsvar kan vara berättigat är det bara ett nödvändigt ont. Hårdhet får aldrig bli ett nöje eller en livsstil. Även i strid måste man följa internationella konfliktlagar, som syftar till att bevara människans värdighet så mycket som möjligt, även i stridens hetta. En andlig motkraft i form av självkontroll och återhållsamhet måste tillämpas under alla omständigheter.

Att tro på korset är att lita på att det goda kommer att segra över det onda. Det är en skydds- och protestsymbol mot en värld där makt är rätt och hänsynslöshet är nyckeln till framgång. De troende stärks av löftet att de ska få leva även om de dör. De får mod att vägra delta i spel som korrumperar själen. Det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Genom att leva på detta sätt blir de jordens salt.

Sammanfoga nu dessa två trossatser med en tredje: Att tro är att ha förbindelse med en andlig livskälla som skapar inre hälsa, integrerar själen och vidgar vyerna.

I den kristna traditionen är Gud skapare, frälsare och hjälpare. Detta är den gudomliga treenigheten. Tillsammans är de en enhetlig och formidabel motkraft mot destruktiva idéer och ideologier. Detta har glömts bort av de flesta i vår moderna tid. Kanske är det dags för en renässans?