Återfinn en förlorad motkraft, del 2:

Upptäck ett urgammalt försvar mot fascism

I det första kapitlet i min bok, Navigation i mångfalden, berättar jag om mina omskakande upplevelser i Rwanda. Jag avslutar denna berättelse med en reflektion över Gud och ondskan. Jag varnar också för socialdarwinism – tanken att evolutionens princip inte bara gäller för naturen utan också människans samhälle; folkmord kan då ses som något positivt om det främjar utvecklingen. Låt oss avsluta denna bok på ett relaterat tema.

Leder darwinism till socialdarwinism?

Sekulära humanister baserar sina värderingar på förnuft och medkänsla men avvisar föreställningen om en högre makt. De accepterar en del av den kristna moralen men förkastar tron på Gud. För många ateister är den sekulära humanismen attraktiv eftersom den fördömer religionen samtidigt som den behåller en del av dess goda värderingar. Denna filosofi har dock en stor utmaning: Hur kan man förhindra att darwinism leder till socialdarwinism?

Darwinistiska apologeter (som Richard Dawkins) hävdar att det inte finns någon mening eller något syfte med universum. I livet finns det bara blinda evolutionära krafter som gör att de bäst lämpade överlever. De hävdar att det endast är dessa blinda krafter som har skapat vår egen art, Homo sapiens. De förklarar att detta inte betyder att människor måste vara psykopatiska monster som alltid själviskt prioriterar sin egen överlevnad på andras bekostnad. Saker som empati, självuppoffring och samarbete är bra för den kollektiva överlevnaden. Sekulära humanister hävdar att det därför är helt rationellt att tro på både ett ändamålslöst universum och humanism.

Är detta ett effektivt sätt att (så att säga) skilja Darwin från Hitler? Är förmågan till empati lösningen på problematiken? Empati kan faktiskt leda till våldshandlingar. Att se medlemmar av sin egen stam bli utsatta för en attack kan skapa en känsla av empati som utlöser kollektiva och osjälviska handlingar – för att eliminera en annan stam. Kan humanismen verkligen förankras i ren och skär darwinism? Är sådana som Dawkins bara spinndoktorer som skapar en illusion av förståelse? Jag föreslår att du lyssnar på dem när de utvecklar sina argument. Döm sedan själv!

Frågan är om den sekulära humanismen har något försvar mot fascismen. Sådana ideologier är på frammarsch i dag. En del anser att vissa grupper är underlägsna och värdelösa. Detta leder till avhumanisering, orättvisor och respektlöshet. Många sekulära humanister är arga och frustrerade över denna utveckling, och det med rätta! Men de verkar inte kunna göra mycket mer än att protestera och uttrycka upprördhet.

Grunden för människans värdighet

Det finns en motkraft mot fascistiska ideologier och det är tron på människans inneboende värdighet. Men om talet om människovärde inte förankras i någonting, blir det bara ett luftslott som försvinner vid minsta påfrestning. Så vad kan en sådan föreställning grundas på? Tron på principen om ”den starkes överlevnad”? Knappast! Detta är väl snarast något som undergräver människovärdet. Sekulära humanister förkastar tron på en transcendent X-faktor som ger livet mening och syfte. Detta gör att deras filosofi är ganska försvarslös mot fascismen.

Tron att varje människa är skapad med en inneboende värdighet kan snarare förankras den bibliska tanken att vi är skapade till Guds avbild. Denna likhet manifesterar sig i vår längtan efter sanning, godhet och skönhet. Människans kärlek till vetenskap och musik är ett tecken på en djup inre länk med hennes Skapare. Varje människas värdighet innebär att den gyllene regeln och rättvisans principer gäller lika för alla.

En del invänder och säger att det inte är särskilt ödmjukt att tänka så. Det finns religiösa förkunnare som hävdar att människan är i grunden värdelös och att bara de som erkänner sin ovärdighet blir frälsta. En del av vetenskapens förespråkare hävdar att människan bara är ett djur och att hon är totalt obetydlig i det stora universum. Är detta verkligen uttryck för ödmjukhet? Blir vi (som vissa tror) mer miljövänliga av att se oss själva som djur? Eller öppnar det dörren för mörka och kusliga krafter (som fascism) som avhumaniserar människor och förstör planeten?

De tre delarna av den förlorade motkraften

När talet om människors lika värde inte förankras i någonting, blir det ofta bara en läpparnas bekännelse. Men när tron att alla människor är skapade till Guds avbild blir en grundläggande del av vad vi är, tar vi instinktivt avstånd från förödmjukelse och avhumanisering. Det skapar ett enande band. Särskiljande identiteter (som nationalitet) blir mindre viktiga än denna förenande identitet.

Lägg till detta en annan trossats. Korset och uppståndelsen är en berättelse om hur Kristus lider och dör i händerna på de mäktiga, men ändå överlever och triumferar. Detta är en fullständig omvändning av konventionell logik och världsliga principer. I stället för ”den starkares överlevnad” handlar det om ”den mildhjärtades överlevnad”.

Många i vårt samhälle attraheras av tanken på ohämmad makt.

Det som börjar som en beundran för styrka och hårdhet kan utvecklas till känslokyla och råhet. Förmågan att inte bry sig blir en källa till stolthet. Hjärtlöshet blir en dygd, mildhet en svaghet. En sådan attityd passar perfekt in i den fascistiska ideologin, som glorifierar ohämmad grymhet och ser den som något som ska beundras och omfamnas som en livsstil.

Tron på korset är ett skydd mot att dras in i detta mörker. Den leder till en förvandling av hjärtat och utmanar den vanliga uppfattningen som säger att styrka ligger i förmågan att dominera. Fascination för makt försvinner. Mildhet, inte hjärtlöshet, är det sanna värdet och källan till styrka.

Även om självförsvar kan vara berättigat är det bara ett nödvändigt ont. Hårdhet får aldrig bli ett nöje eller en livsstil. Även i strid måste man följa internationella konfliktlagar, som syftar till att bevara människans värdighet så mycket som möjligt, även i stridens hetta. En andlig motkraft i form av självkontroll och återhållsamhet måste tillämpas under alla omständigheter.

Att tro på korset är att lita på att det goda kommer att segra över det onda. Det är en skydds- och protestsymbol mot en värld där makt är rätt och hänsynslöshet är nyckeln till framgång. De troende stärks av löftet att de ska få leva även om de dör. De får mod att vägra delta i spel som korrumperar själen. Det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Genom att leva på detta sätt blir de jordens salt.

Sammanfoga nu dessa två trossatser med en tredje: Att tro är att ha förbindelse med en andlig livskälla som skapar inre hälsa, integrerar själen och vidgar vyerna.

I den kristna traditionen är Gud skapare, frälsare och hjälpare. Detta är den gudomliga treenigheten. Tillsammans är de en enhetlig och formidabel motkraft mot destruktiva idéer och ideologier. Detta har glömts bort av de flesta i vår moderna tid. Kanske är det dags för en renässans?